Avundsjukan är allvarligast i USA

En fjärdedel av de vuxna amerikanerna har lidit av psyksjukdom det senaste året. Detta är ytterligare ett argument för mer progressiva skatter i en nyutkommen bok. Ojämlikhet gör folk tokiga.

Sissela Kyle inledde sin programserie i TV (se kringdiskussion) om de sju dödssynderna med avunden. Det var lättsam underhållning. En slutsats som hon poängterade i slutet var att avund inte var en synd utan en sjukdom. Låt oss anta att hon har rätt. Avund är i sina värsta former en psykisk sjukdom.

Var kan vi förvänta att avunden är som värst? I Sverige eller Norge som Sissela Kyle föreslog? Nej, om avunden beror på så påtagliga orsaksfaktorer att den ger upphov till sjukdom måste den bli allvarligast där samhällsklimatet är som mest inriktat på jämförelser hur bra man lyckats. I boken The Spirit Level, som jag skrivit två artiklar om (fetma, mord o tonårsfödslar), har Wilkinson och Pickett utgått från orsaksfaktorn inkomstskillnader (hur mycket mera den 5:e kvintilen tjänar än den 1:a).

Författarna har lyckats samla in data om mentalsjukdomar från en handfull länder där inga av de nordiska finns med. Men sambandet är tydligt mellan psykisk sjukdom och hur ojämn inkomstfördelningen är:


Vi ser här att mer än 25 procent av de vuxna amerikanerna lidit av någon psykisk sjukdom det senaste året mot bara en knapp tiondel i Japan, Tyskland och Italien. En närmare analys av USA visar att det är de amerikanska kvinnorna (och barn) som mest är känsliga för inkomstskillnader. Detta mäts då med ett index som relaterar till förhållandena i respektive delstat (mätt med Gini-koefficient). Inget samband mellan mäns mentala hälsa och inkomstskillnadernas storlek i olika delstater framkommer. Författarna har vissa svårigheter att komma fram till mera entydiga slutsatser (s 68-69).

Man skulle mot bakgrund av detta också kunna tro att frekvensen av självmord skulle vara större i ojämlika länder än i dem med mer utjämnade inkomster. Men så är inte fallet konstaterar författarna. Tvärtom tenderar självmord att vara vanligare i mer jämlika länder. De noterar också att en undersökning av hälsan i stadsdelen Harlem i New York visade att den enda dödsorsaken där som var mindre vanlig än i övriga USA var just självmord.

Så vad skall vi tro om progressiva skatters och andra utjämningsåtgärders inverkan på den psykiska hälsan? Är det svenska marginalskatter och ett skattetryck på 50 procent av BNP som behövs för att göra amerikanerna mer mentalt friska? Det som talar emot att allvarliga psykiska sjukdomar skulle kunna påverkas är att diagnosen "frequent mental distress" ligger på drygt 9 procent av den vuxna befolkningen bland vita mot 8 procent bland svarta (diagr 5.2).

Rimligtvis är det lättare psykiska åkommor (varför inte avundsjuka?) som orsakas av den "amerikanska livsstilen". Det som talar för detta är indikatorer som visar att psykisk hälsa inte är relaterad till folks sociala nivå. Alla kan vara avundsjuka på andra som lyckats bättre - även de allra rikaste.

Detta ställer saken på sin spets. Här finns det ingen möjlighet att främst hjälpa de sämst ställda. Den amerikanska livsstilen måste avskaffas i grunden för att befolkningen skall kunna botas från sin stora andel psykiskt sjuka. Frågan är om detta är möjligt. Även om stora omfördelningar skulle kunna göras på det ekonomiska området finns skillnader i positioner, utseende och berömdhet mm som kan bli föremål för avundsjuka.

Forts: Frihet är ett hinder för jämlikhet, 22/1-10

Läs även andra bloggares åsikter om Sissela Kyle, avund, avundsjuka, dödssynder, inkomstutjämning, jämlikhet, omfördelning, utjämning, nivellering, progressiv skatt, USA, psykisk sjukdom, självmord, skatt, filosofi, ekonomi på intressant.se