Jämlikhet ska nu motivera nivellering
Mer progressiva skatter "behövs" för att motverka en rad sociala problem. De orsakas inte av fattigdom utan av de rikas rikedom. Det gäller fetma, tonårsgraviditeter, våld, psykisk ohälsa mm. - Men varför skulle servitören på Operakällaren äta sig fet av att se överklassen vräka i sig kaviar?
I radions program OBS - kultur- och idédebatt 15/1 uppmärksammade man boken The Spirit Level som utgör en statistisk argumentering för en utjämnad inkomstfördelning. Nästan alla sociala problem är kopplade till ekonomisk ojämlikhet. Den är skriven av professorerna Richard Wilkinson och Kate Pickett (Nottingham resp York). Bild från ett seminarium i dec -09:
Programledaren Jesper Meijling ville slå ett slag för Wilkinsons tes som går ut på
"att det är poänglöst att ha som ambition att så att säga lyfta de nedersta över ett imaginärt fattigdomsstreck, och låta dem som har det bra vara i fred."Denna typ av jämlikhet brukar kallas nivellering. Nu ska OBS nu inleda en programserie om denna jämlikhet, som inte är av den ursprungliga typen som betonade lika rättigheter och likhet inför lagen. Den är inte heller av den socialliberala typ som menar att skattebetalarna borde se till att alla i praktiken får lika förutsättningar för att sträva vidare i livet. Inte heller ansluter den till Rawls' princip om att rättvisa är att de sämst ställdas utfall ska prioriteras.
Wilkinsons tes är ingenting mindre än en utveckling av Platons idé om idealsamhället. Det är samma tes som låg i botten på Thomas Mores Utopia och de utopiska socialisternas på 1800-talet. Tesen går ut på att inkomstutjämning i sig, av socialpsykologiska skäl, är önskvärd. Hur de sämst ställda har det är mindre betydelsefullt. Det är motsatsen till Rawls´teori. Wilkinsons tes kanske kan ses som ett makrostatistiskt bevis för den naiva utilitarismens påstående att lyckosumman i samhället blir som störst när inkomstfördelningen är nivellerad. I så fall lider tesen av många av utilitarismens problem.
Intressant nog ansluter jämlikhetstesen inte till vad Marx och Engels uttryckte i Kommunistiska manifestet (art). Där kritiserade man de utopister som "lär en allmän asketism och en barbarisk likställighet". Wilkinson förefaller vara mer radikal än Marx men tror på utjämning på dagens mindre "asketiska" nivå.
Genomslaget för boken har blivit större än förväntat. Wilkinson och Prickett har också bildat en jämlikhetsstiftelse för att sprida budskapet. Detta går ut på att minska ojämlikheten både genom omfördelning och genom att påverka inkomstbildningen (Sveriges resp Japans typiska metoder). Stiftelsen räknar upp följande "botemedel" för samhället:
Mer progressiva inkomst- och egendomsskatter
Mer frikostiga bidrag
Högre minimilöner
Högre pensioner
Prioriterad bekämpning av arbetslöshet
Bättre utbildning och omskolning
Starkare fackföreningar
Detta verkar vara ett traditionellt socialistiskt program. Tanken är att det skulle kunna leda till att en rad sociala problem skulle minska. Dessa problem är enligt en intervju med Wilkinson bl a följande:
"det handlar om dödstal och förväntad livslängd i olika socialgrupper eller klasser av en och samma befolkning, liksom sjukdomar, stress, psykisk ohälsa, fetma, tonårsgraviditeter, våld, tillit, social mobilitet."Är detta en rimlig ansats? Det kan ju vara så att det finns andra faktorer som påverkar varför starkare progressiva skatter skulle bli verkningslösa. Dessutom kan man ifrågasätta huruvida det moraliskt kan rättfärdigas att t ex högre skatt på de rika behövs för att de fattiga inte skall äta sig så feta.
Jag ska visa exemplet med sambandet mellan stark fetma (obesity) och ojämn inkomstfördelning som exempel på Wilkinsons och Prickets metoder. Detta samband ser hyggligt starkt ut i nedanstående diagram.
Men vad säger detta? Fetman är mindre utbredd i länder med små inkomstskillnader. Betyder det att jämnare inkomster skulle göra folk mindre feta? Teorin säger tydligen att folk tröstäter när de ser att andra har det bättre än en själv. Det är svårt att tro.
Även om teorin vore korrekt skulle man väl ändå lägga ansvaret på de relativt välbeställda som ändå äter sig feta, snarare än på de mera rika, även om de stoltserar med sin rikedom. Eller är det stoltserandet som borde angripas? Teorin säger ju att det är de psykiska reaktionerna inför rikedomen som företeelse som medför destruktiva följder som "tröstätande" och annat irrationellt.
Har författarna verkligen visat att det inte är absoluta sociala svårigheter som orsakar problemen? Varför skulle fattiga i rika länder där dessa "fattiga" ändå lever på en högre levnadsnivå än ganska rika i andra länder likväl lägga sig till med psykisk ohälsa, fetma, våldsbeteende och annat destruktivt bara för att andra i deras samhälle är ännu rikare?
Kort sagt: Varför skulle servitören på Operakällaren äta sig fet av att se överklassen vräka i sig kaviar?
Författarna har gjort ett storjobb med att sammanställa så mycket statistik på så många olika områden. Det finns anledning att granska deras teori närmare framöver. Men redan nu kan man undra om inte deras upplägg har färgats av att Wilkinson är epidemiolog och professor (em) i medicin. Pickett är inriktad på näringsforskning och epidemiologi.
Forts: Progressiva skatter hindrar mord? (äv tonårsgraviditeter)
Andra bloggar om: utjämning, omfördelning, jämlikhet, socialism, inkomstfördelning, fetma, rikedom, socialism, utilitarism, inkomstutjämning, progressiv skatt, skatt, internationella jämförelser, fattigdom, våld, tonårsgraviditeter, sociala problem, moral, filosofi, ekonomi, skatter på intressant.se
Etiketter: omfördelning, utjämning
posted by Danne Nordling @ 01:12
13 comments
13 Comments:
Tanken om ett jämlikt samhälle må var vackert. Problemet är att i ett sådant samhälle får ingen i praktiken betalt för att arbeta. Därför faller ett sådant samhälle för eller senare samman, och den enda jämliken som kvarstår är att alla är lika eländigt fattiga.
/Eskil
Eskil:
Om ett jämlikt samhälle nu har sådana dåliga konsekvenser, hur kan det vara en vacker tanke?
Mikael Olsson, vackra principer kan vara vådliga trots att de prima facie förefaller tilltalande.
Om Wikinson och Pricket varit mer filosofiskt orienterade hade de kunnat diskutera de tre grundläggande varianterna av utilitaristisk politik, som jag här kallar Lerners, Rawls' och Harsanyis.
Lerner trodde att helt jämn inkomstfördelning maximerar lyckan med störst sannolikhet. Han erkände att en annan fördelning kunde vara ännu bättre men i brist på information om hur enskilda kunde utvinna lycka ur inkomster var den jämna sannolikt bäst, vilket han bevisade matematiskt.
Rawls ansåg att en inkomstfördelning som maximerar förväntat värde (produktion) var den bästa. Men eftersom den kan innebära att lågproduktiva får leva i misär eller eventuellt ännu värre ansåg han principen oacceptabel för personerna i OP.
Harsanyi hade en variant av Rawls' differensprincip som var mer utilitaristisk. Hur han skulle göra avvägningen mellan maximeringen av lyckan och garantier åt de sämst ställda har han inte kunnat förklara begripligt. Inte heller hänsynen till lyckomätningsproblemen som en utilitarist borde vara klar över gick han närmare in på. Han anslöt här nog till Rawls'. (Egentligen hävdade han att han varit först med modifieringarna av Lerners "naiva" utilitarism.)
Så när W&P menar att fattigdomsgränser inte är så viktiga utan fokus ska sättas på de rikas rikedom visar de sin okunnighet om ett par århundradens diskussion om problemen med inkomstutjämning.
/DNg
Att ojämlikhet (ofta) samvarierar hyfsat med alla former av sociala problem är inte särskilt märkligt. Uttryckt i ett gammalt ordspråk: "En olycka kommer sällan ensam".
Det är trots allt relativt osannolikt att den sorts sociala problem som t.ex. försvårar utbildning eller gör att människor äter dåligt samtidigt inte på något sett skulle påverka deras ekonomiska intjäningsförmåga.
Det betyder dock samtidigt knappast att man löser de bakomliggande sociala problemen genom ekonomisk nivellering, vilket jämlikhetsförespråkarna snabbt kommer att bli varse.
Konkret exempel: En "ghettokultur" som dissar utbildning och upphöjer småkriminalitet kommer att leda både till ökad brottslighet och ökad ojämlikhet. Korrelationen kommer att bli jämn och fin. Men det betyder inte att brottsligheten i Rosengård kan botas genom någon sorts distansverkan om vi t.ex. bränner ner Danderyd.
Dessutom har vi ju problemet med "revealed preferences". Istället för att med hjälp av den (av naturen svaga) korrelationsstudien försöka förstå människors preferenser kan vi titta på hur de faktiskt beter sig.
Då ser vi knappast något exodus av relativt fattiga till tredje världen (där de kan få högre relativ status i utbyte mot lägre absolut standard).
Tvärtom är trycket på att kunna få sämre relativ standard och högre absolut standard enormt stort.
"Mikael Olsson, vackra principer kan vara vådliga trots att de prima facie förefaller tilltalande."
Min poäng var just att man inte bör kalla principer som har vådliga konsekvenser för vackra. Först tar man reda på vad en handling (eller institution) har för konsekvenser, sedan kan man avgöra om den är tilltalande eller vacker. Annars kan man lätt hamna i syndromet "må jorden gå under bara rättvisa sker"...
Med andra ord anser jag att man inte bör bedöma olika etiska alternativ med hjälp av prima facie-principer i varje enskilt fall. (Fast det är förstås endast en personlig preferens från min sida.)
"Om ett jämlikt samhälle nu har sådana dåliga konsekvenser, hur kan det vara en vacker tanke?"
Ett jämlikt samhälle har troligtvis väldigt få dåliga konsekvenser.
Men det säger inte så mycket om huruvida det går att få ett jämlikt samhälle genom att jävlas med de som lyckats hyfsat eller bättre i livet, vilket är det OBS et. al. är ute efter.
I.e. i praktiken: Orsaken till att Rosengård är socialt dysfunktionellt är att Danderyd är socialt högfungerande. Om vi gör Danderyd sämre kommer Rosengård att bli bättre med automatik, eftersom Rosengårdsborna kommer att bli mindre stressade när Danderydsborna får det sämre.
Kosumenterna kan påverka sina elkostnader genom att välja mellan olika elbolag, mindre som större.
Den största vinsten gör de dock genom att avstå från det lockbete elbolagen erbjuder och som kallas tillsvidarepris.
För örigt kan man ju själv göra stora besparingar.
De kommuner som nu bygger ut fjärrvärmen har dock så stora investeringskostnader att konsumenterna tills vidare får räkna med väsentligtn högre elpris.
Vad gäller blocken så förstår var och en, eller borde förstå, att en avvekling av kärnkraften som skulle ersättas med en lågproduktiv vindkraft ger väsentligt högre elpriser.
/PG
Jag har läst igenom det här och kommit fram till att det ställs många frågor av arten "hur skulle det kunna ske att..."?
Även om nu Wilkinsons och Pickets statistik har ifrågasatts, särskilt vad gäller hälsobitarna, vill jag ändå bidra med några svar om hur det KUNDE vara på det vis de säger.
>Men det betyder inte att brottsligheten i Rosengård kan botas genom någon sorts distansverkan om vi t.ex. bränner ner Danderyd.
De två är inte alls så distanta i ett samhälle med full information. Det inte ren avundsjuka som gör att folk i eftersatta Rosengård ger upp hoppet (vilket föder kriminalitet, har man inget hopp att ta sig fram den lagliga vägen blir den olagliga lockande, den ger åtminstone kortsiktiga vinster.)
Det är det kombinerade faktumet av att 1) det saknas alltid pengar för att ge dem drägliga bostäder och 2) Det FINNS uppenbarligen pengar i samhället att ta av, till exempel i Danderyd. Därmed skulle pengar kunna fördelas om.
Hade det inte funnits några pengar hade man kunnat ta sitt eget elände, men inte annars.
>Teorin säger tydligen att folk tröstäter när de ser att andra har det bättre än en själv. Det är svårt att tro.
Tröstätande (samt andra missbruk) och maktlöshet är tätt sammankopplat. Och maktlöshet är precis vad jag ser att det handlar om när man upplever att man själv sitter fast eller halkar baklänges, alltmedan de i de högre lagren tuffar på precis som vanligt.
Det går att köpa bakslag, om alla drabbas av såna. Men när de som sitter i toppen verkar immuna, kan förhandla till sig den trygghet man själv inte kan få, då ökar ens stress. Bland annat för att man upplever att de styr samhället, och knappast lär styra det i en annan riktning när de själva inte drabbas.
Man känner sig lurad i en fälla utan utvägar - och det är en situation som ger stark stress åt alla däggdjur.
Men fetma behöver inte ens alltid handla om hetsätning. Stress och depression kan ge fetma på många sätt - ökat kaloriintag i form av sämre snabbmat, eller alkohol, eller minskad ork, tid och råd att gymma - och det finns till och med teorier om att det ger fetma rakt av i och med att stresshormonerna gör att man sparar på all energi den kan inför svårare tider.
Det kanske är här som Wilkinson och Pickets bakgrund som epedimologister kommer in - deras vardag är de fysiska effekterna av applicerandet av de samhällsfilosofiska teorierna på verklighetens samhällen.
Så, man kan klandra dem för bristande statistik, men inte för ambitionen att visa på att "såhär blir det", trots att teorin säger annorlunda.
Och om man önskar visa att de har fel får man antingen kritisera mätmetoden, eller själv komma med en intelligent förklaring av varför teorin och utfallet inte stämmer - i stället för att klaga på att *de* inte lyckats förklara den inom den filosofiska teorins ramar.
Och om man fortfarande vill försvara teorin som en grundregel, får man allt se till att ta hand om undantagsfallen på ett vettigt sätt. För undantag blir det till alla teorier, säger jag som ingengör. Världen är för komplicerad för en enda enkel teori, man behöver en hel verktygslåda - och kombinera dem kreativt tills de uppmätta problemen är åtgärdade.
Martin Björnsson, W&P:s teori säger att det är ojämlikheten i sig som är orsaken till en rad sociala problem. För att bevisa teorin borde de ha en förklaring till att det inte är de sämst ställdas svårigheter som dominerar indikatorerna för sociala problem.
Du tar upp några exempel som jag inte kan se visar det som krävs ovan. Problemen i Rosengård är inte ett exempel på ett område med flitiga men lågavlönade invånare som i missnöje med sin lott börjar äta, dricka och härja sig fördärvade. Den primära orsaken verkar istället vara stor arbetslöshet.
Om nu bakslagen drabbar alla, skulle de kriminiella missbrukarna i Rosengård bli mera skötsamma? Skulle stor arbetslöshet bland höginkomsttagarna göra gott bland socialbidragstagarna? Det förefaller orimligt.
Detta gäller rimligtvis även fetma. Högre skatter för de rika skulle knappast leda till att medelklassen med jobb skulle äta mindre. Fetma verkar dels vara kulturbetingat och dels betingat av något slags otrygghetssyndrom. Det kanske är socialförsäkringssystemets funktionalitet som förklarar varför de sociala problemen är mindre i vissa länder. Jag kan också tänka mig att det handlar om bemötande. Ett samhälle med auktoritära förhållanden i arbetslivet gör rimligtvis fler frustrerade än ett mer civiliserat beteende.
När det gäller omfördelning är det nog inte resursfrågan som står i centrum för teorin. Teorin säger ju att även de med hyggliga resurser drabbas av problemen - tydligen för att de ser rikare personer i sin omgivning som har mera resurser. Därför ska politikerna beröva de rika en god del av resurserna för att de inte ska "sticka i ögonen" på andra. Det är inte främst för att få pengar till de fattiga som detta ska göras. I många länder skulle mer progressiva skatter inte räcka långt för att förbättra för det stora flertalet.
Detta för in teorin på Dworkins syn på 'externa preferanser'. Han är också utilitarist och menar att synpunkter på hur andra har det inte får räknas in i en lyckokalkyl. Detta illustrerar han med hur rasistiska preferenser borde behandlas.
/DNg
Tack för svar. Jag väljer att i min tur svara på de delar jag sagt nåt om här, inte första stycket om vad W&P egentligen visat.
>Problemen i Rosengård är inte ett exempel på ett område med flitiga men lågavlönade invånare som i missnöje med sin lott börjar äta, dricka och härja sig fördärvade. Den primära orsaken verkar istället vara stor arbetslöshet.
Nej, det är riktigt. Vi HAR inte ett samhälle med riktigt stora löneklyftor ÄN, vi har bara börjat på den vandringen. Vi har till exempel inte en stor låglönesektor. Starka krafter syftar dock till att ta oss dit snabbast möjligt, vilket om inte annat visat sig i den här avtalsrörelsen (ingenting är viktigare för svenskt näringsliv än att få ner lägstalönerna).
Vad vi däremot har haft är en regering som med enögd ekonomistisk envishet ser till att förstärka varje ekonomiskt incitament de ser, och det på den negativa flanken, med piskor i stället för morötter.
Det innebär att försämra villkoren också för de arbetslösa i Rosengård, i tron att de därmed ska göra sig oarbetslösa. Det är ett högt spel, och till och med om det visar sig ha nån effekt alls kan det visa sig ha varit en pyrrhusseger som skapat fler permanent utslagna genom att sätta press på folk som inte har något val, och därmed går sönder av stress, fysiskt, psykiskt, eller moraliskt/tillitsmässigt.
Det är det här jag tycker incitamentstalibanerna borde förstå - incitamenttänkande är bara giltigt SÅ LÄNGE DET FAKTISKT FINNS ETT VAL. I det ögonblick det blir ett "offer you can't refuse" - när ansvaret är stort och valfriheten är eller upplevs obefintlig - knäcks människor, och vi börjar se W&P-effekter. Det är definitionen av utbrändhet - stort eget ansvar, liten egen valmöjlighet.
Såna risker måste sökas upp och kontras med verkliga bekostade och uppföljda empowermentåtgärder INNAN man ansätter kraften, om man nu överhuvud taget ska ansätta den på den negativa flanken. (Och om man kallar sig liberal borde man verkligen vara emot även sådant stenhårt ekonomiskt tvång, inte bara sånt som uppstår genom skatter - som i den högre ändan faktiskt drabbar de som HAR ganska gott om val. Eller är friheten från tvång inte möjlig för alla? Vad tycker du?)
>Om nu bakslagen drabbar alla, skulle de kriminiella missbrukarna i Rosengård bli mera skötsamma?
Nu tror jag att du gör en falsk förutsättning, nämligen att knäckningsprocesser är direkt reversibla. Det är de tyvärr inte, i de flesta fall. :(
Jag tror det man måste sikta på är att minska *rekryteringen* till gruppen kriminella missbrukare i Rosengård (som för övrigt är en rätt liten klick, till och med inom Rosengård, även om den har stor klichekraft.)
Om man till exempel som arbetslös hade råd att bo nån annanstans än i det erkända ghettot, där få längre har nåt hopp om samhället och alla står långt från arbetsmarkanden, kanske man hade haft bättre chanser?
>Fetma verkar dels vara kulturbetingat och dels betingat av något slags otrygghetssyndrom.
Det är "otrygghetssyndromet", eller snarare otryggheten, jag siktar på. Inte bara som orsaken till just fetma, utan hela surven. När man applicerar större upplevd otrygghet över en population slår den olika på olika individer, beroende på vad man är predisponerad för - missbruk av diverse sorter, depression, högt blodtryck, aggression, fetma i sig.
Visst är socialförsäkringssystemen och bemötandet fruktansvärt viktigt! OM man nånsin ska kunna få ett samhälle med stora klyftor att accepteras MÅSTE man få dessa att funka, till och med rusta upp dem. Och man måste kunna ha ett bemötandemässigt klimat där tillkortakommanden i systemen och företagen kan identifieras och inte bara skyllas på brister i individen. Dessa två verkar dock, om man ska titta på empirin, hittils oförenligt med högerpolitik (sen socialliberalismen ersattes med kravliberalism). Ingen som propagerar för större klyftor tar ansvar för att rusta upp i nederänden, så att inte W&P-effekter ska uppträda. Det verkar viktigare att sänka skatterna till varje pris och "rätta till incitamenten".
Kanske är det det som ligger till grunden för W&P's funna korrelation: inga länder hittills har lyckats kombinera en traditionell högerpolitik för toppskiktet med en traditionell vänsterpolitik för bottenskiktet. För att det ska hända måste man bland annat skjuta av alla tendenser till incitamentstalibanism, som jag beskrev ovan, och förstå att man inte kan bygga samhället på en enda enkel teori.
>Teorin säger ju att även de med hyggliga resurser drabbas av problemen - tydligen för att de ser rikare personer i sin omgivning som har mera resurser.
Hm. Sårbarheten behöver inte alls funka likadant längs hela stegen. De kan drabbas av lägre placerade personers kriminalitet och förakt, samt av en allmänt uppskruvad stressnivå i samhället och arbetsmiljön. "Pay it forward" är en av de mäktigaste tendenserna hos människan, "om nån tvingar mig till nåt ska jag jävlar tvinga tillbaka, eller om det blir omöjligt ta ut det på nån annan", etc) och även om de flesta på lägre nivåer blir uppgivna och pay it forward funkar bäst neråt, har vissa kreativitet att ställa till det för de på högre nivå också, på olika sätt.
Det är också mycket enklare att göra affärer när det finns en stor tilltro. Men sabbar man tilltron i samhället blir det jobbigare för alla - man kan inte lita på en jävel. Det är också en anledning till att det också blir stressigare att vara rik.
>Därför ska politikerna beröva de rika en god del av resurserna för att de inte ska "sticka i ögonen" på andra. Det är inte främst för att få pengar till de fattiga som detta ska göras.
Om W&P verkligen påstår att detta vore en bra idé håller jag förstås inte med. Om de däremot vill visa på "sticka-i-ögonen-faktorn" som en tendens, en ingående kraft att räkna med i ekvationen, en "booster" av missnöjet över de egna problemen att klara sig, som i dagens samhälle försummas och därför inte analyseras och motverkas, och därför får stort genomslag på slutresultatet - då är jag med. (Måste fan läsa själva boken snart ;)
>I många länder skulle mer progressiva skatter inte räcka långt för att förbättra för det stora flertalet.
Gäller detta verkligen rikare länder? Visst resonerar W&P bara om rika stater, eller i alla fall huvudsakligen?
Puh! Det här tog sin tid att skriva. Ledsen att det blev en sån wall of text, men det är som jag säger komplicerade förlopp, det här. Hoppas du eller nån annan finner det intressant.
Skicka en kommentar
<< Home