Kan regeringen "köpa" riktiga jobb?

Varken avdrag för hushållsnära tjänster eller jobbskatteavdrag kan skapa några jobb. Om efterfrågan på arbetskraft ändå ökar kan den verkliga arbetslösheten dock minska genom sådana åtgärder. Men sysselsättningen ökar inte extra mycket.

Under lång tid har en uppgift för politiken varit att "skapa nya jobb". Det normala har varit att lågkonjunkturer slagit ut ett antal jobb som då behöver ersättas. Skapa jobb har varit detsamma som att bekämpa arbetslösheten.

Vi kan dock tänka oss att sysselsättningspolitik är någonting annat än stabiliseringspolitik. Det finns ett strukturellt perspektiv i sysselsättningspolitiken. Om en normal högkonjunktur inte återställer arbetslösheten till "normal" nivå och/eller inte heller sysselsättningsgraden är tanken att det inträffat strukturella förändringar som måste angripas.

Ett sätt att åstadkomma nya jobb är att expandera den offentliga sektorn. När urbanisering, bättre sjukvårdsteknik och kvinnornas utträde på arbetsmarknaden skapade efterfrågan på välfärdstjänster var det enkelt att hävda att denna produktion skulle ske i den offentliga sektorn med hjälp av höjda skatter. Då kunde också mer svårsysselsatta individer sugas upp i den allmänna expansionen.

När denna process gick mot sitt slut ökade den strukturella arbetslösheten. Detta skedde samtidigt som lönebildningen också medfört en sammanpressning av lönespridningen med allt större överskott av lågpresterande som följd. Följden blev sannolikt ett tryck mot det övriga socialförsäkringssystemet med först arbetsskadeförsäkringen och sedan sjukförsäkringen och förtidspensioneringar som måltavlor. Vi fick det s k utanförskapet.

Personer i utanförskapet har alltså till betydande del arbetsförmåga men eftersom de inte kan hitta acceptabla jobb söker de sig till bidragssystemen för sin försörjning. Detta fenomen inbjuder till en politisk manöver som går ut på att det är utbudshinder som utgör restriktionen för dessa personers deltagande i arbetslivet. Olika skruvade räkneexempel på hur litet det lönar sig att arbeta jämfört med att lyfta bidrag utnyttjades för ca fem år sedan för att visa att det som i verkligheten var ett strukturellt efterfrågeproblem "egentligen" skulle utgöras av bristande incitament att söka arbete tillräckligt intensivt.

Genom att införa ett jobbskatteavdrag som blev allt större påstås regeringen kunna skapa 70 000 jobb. Kostnaden i form av uteblivna skatteintäkter har av finansdepartementet beräknats till 70 mdr kr. Om annan verksamhet måste dras ned blir bruttokostnaden ca 1 mkr per jobb. Netto måste avdrag göras för att bidrag bortfaller. Kostnaden blir därför omkring 40 mdr kr eller närmare 0,6 mkr per jobb.

Om vi betraktar detta som en skattesänkning som ändå skulle ha genomförts blir det ingen "kostnad" alls för denna åtgärd. Om vi istället ser jobbskatteavdraget som en stukturpolitisk sysselsättningsåtgärd måste den ställas mot andra åtgärder inom sysselsättningspolitken. Ett riktmärke är att 70 mdr kr räcker för att anställa ca 140 000 personer i den offentliga sektorn. Men om dessa personer inte kan göra något produktivt måste detta vägas mot att det kan hävdas att nya jobb på marknaden definitionsmässigt behövs.

För att få nya jobb som passar dem i utanförskapet räcker det emellertid inte med att efterfrågan på arbetskraft generellt stiger utan också att efterfrågans struktur förändras. Efterfrågan måste alltså riktas mot lågutbildad, lågpresterande eller socialt belastad arbetskraft. Detta kommer inte automatiskt att ske genom jobbskatteavdraget som enbart sänker reservationslönen något.

Vi kan jämföra med avdraget för hushållsnära tjänster. Detta s k RUT-avdrag reducerar arbetskostnaden för tjänsterna med 50 procent som i princip gör det lika mycket billigare för köparna. Jobbskatteavdraget betyder ca 7 procents sänkning av arbetskostnaden i bästa fall. RUT-avdraget har medfört att jobb motsvarande 7 580 heltidsekvivalenter skapats enligt en rapport från Almega (pdf). Skattebortfallet är 1,2 mdr kr/år eller 158 000 per jobb. Från detta belopp bör dock dras nettoutbetalningar av a-kassa eller andra bidrag.

Jämförelsen visar att RUT-jobben är oerhört mycket billigare än förvärvsavdragsjobben. Men RUT-jobben är också mycket billigare än fler jobb i offentliga sektorn som på kort sikt är föga produktiva. Detta visas av det motstånd som finns mot det s k Lyftet, vilket innebär anställning av praktikanter utan särskilda kunskaper. Liknande gäller för den åtgärd kallad plusjobb som regeringen Persson (s) införde på sin tid.

Om vi byter perspektiv till nödvändigheten att skapa jobb i takt med befolkningsökningen kan man förvisso hävda att det saknas 500-600 000 jobb, vilket Magnus Henrekson pekade på i torsdags. Men man kan inte som i DN ställa detta behov mot de 75 000 som jobbskatteavdraget skulle "skapa" (Johan Schück, ej online, Ekonomi s 6). Om efterfrågan inte ökar generellt så att uppemot 600 000 nya jobb kan skapas, kommer inte heller jobbskatteavdraget att skapa ett enda nytt jobb netto.

I själva verket skapar jobbskatteavdraget inga jobb alls om det inte leder till ökad efterfrågan genom t ex budgetunderskott. Om efterfrågan på arbetskraft skulle öka med 600 000 personer blir effekten av RUT-jobb och förvärvsavdragsjobb att den strukturella arbetslösheten kan minska. Det betyder att arbetslösheten (i vid mening, inkl dold o latent) kan bli några procentenheter mindre.

Förutsättningen är att efterfrågeökningen är sådan att den passar utanförskapets folk. Detta betvivlar jag. Det är bara RUT-jobben som mera entydigt passar en del av dem. Men t ex äldre personer med vissa sjukbetingade begränsningar på små orter eller på landsbygden som tidigare skulle blivit förtidspensionerade skulle även om de avstod från det mesta av de 7 procenten jobbskatteavdrag i sänkt lön knappast hitta nytt jobb särskilt enkelt. Det behöver göras mycket mera än att bara öka eller intensifiera arbetsutbudet från socialgrupp 4.

Regeringen kan inte "köpa" riktiga jobb. Inte ens RUT-jobben blir något säkert nettotillskott om inte efterfrågan ökar. När städjobben blir billigare vid oförändrad efterfrågan kommer folk att konsumera mindre av annat. I bästa fall minskar de sparandet eller inköp av importerade varor. Men en del av städjobben kan ändå slå ut andra Sverige-producerade tjänster.

Eftersom ingenting tyder på att det ökade arbetsutbudet skapar sin egen efterfrågan (arbetslösheten har ju ökat kraftigt) måste regeringens politik inriktas på att hålla efterfrågan uppe i tillräcklig omfattning när exporten och investeringarna börjar öka. Eftersom krav kommer att resas för att minska statsskulden kommer efterfrågan sannolikt att hållas tillbaka. Sysselsättningsproblemet har ännu inte ens fått sin teoretiska lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, sysselsättning, arbetslöshet, regeringen, skatt, jobbskatteavdrag, RUT, hushållsnära tjänster, skatter, arbetsutbud, arbetsmarknad, offentliga sektorn, utanförskap, socialgrupp 4, ekonomi, politik på intressant.se