De rikas löner 46 procent högre än snittet efter skatt

Lönespridningen är mer sammanpressad än för de totala inkomsterna. Lönen efter skatt är 278 kr/dag högre för 90:e percentilen än för snittet. Men de rödgröna vill höja marginalskatten för löntagarna och införa förmögenhetsskatt med syfte att komma åt "de rika".

Sedan boken Jämlikhetsanden kom på svenska har utjämningsdebatten börjat röra på sig. Boken vänder sig främst mot förhållandena i USA och Storbritannien, som hamnar högt i ojämlikhetsstatistiken. Men Sverige har en lång tradition att peka på "ökande klyftor" och i debatten hörs ofta missnöje med inkomstskillnaderna trots den internationellt sett starka utjämningen. Ett färskt exempel är bloggen Storstad som tar statistik från SCB till hjälp för att ondgöra sig över den fattigaste tiondelens inkomstminskning 2008.

Statistiken från SCB i form av Hushållsinkomstundersökningen (HEK) innehåller många fallgropar. Den statistik som refererades till ovan är en indelning av alla hushåll i tio decilgrupper med avseende på disponibel inkomst per konsumtionsenhet (dvs med hänsyn till försörjningsbörda). Uppgifterna där innefattar alla inkomster (utom reavinster) för både heltids- och deltidsarbetande löntagare och företagare samt arbetslösa, pensionärer och studerande.

När man konstaterar att inkomsterna minskat för den första decilen (den fattigaste tiondelen) kan det alltså bero på att fler börjat arbeta deltid, blivit arbetslösa eller kommit att höra till de småföretagare som har ytterst låga inkomster. Det behöver inte innebära att bidragen minskat kraftigt och än mindre att lönerna sjunkit. Men vänstermänniskor har en förkärlek att genast uttala sin indignation över ojämlikhetens utbredning och klassamhällets återkomst.

Eftersom vi vet att arbetslösheten ökade kraftigt 2008 är det troligt att en betydande del av förklaringen till att inkomsterna för den första decilen minskade med 500 kronor/mån är övergången från arbete till a-kassa. Detta har att göra med den ekonomiska politikens möjligheter att undvika den internationella finanskrisens konsekvenser i Sverige och berör inte särskilt jämlikhetsfrågan. Blanda inte ihop konjunkturer och jämlikhet.

När jag tittade på decilstatistiken hittade jag ett intressant fenomen när jag jämförde den med arbetsinkomster för heltidsarbetande som inte är företagare. Det är tydligen så att en fördelning som innefattar arbetslösa, studerande och företagare etc kan bli mycket mera ojämn än en som enbart omfattar löner för heltidsarbetande helårsanställda (också enligt HEK).

En bedömning av jämlikheten för heltidsarbetande löntagare resulterar i att utjämningen är mycket långtgående. Arbetsinkomsterna för den 90:e percentilen (de rika) låg på 499 500 kr/år 2007. Medianinkomsten (p50) låg på 298 400 kr/år och p10 på 213 100 kr/år.

Räknat per månad var arbetsinkomsterna alltså 41 625 kr för de rika, 24 867 kr för den mittersta löntagaren och 17 758 kr för den som tjänar mindre än de 90 procenten däröver.

Spännvidden nertill i fördelningen är mycket sammanpressad. I percentil 10 tjänar man före skatt 71 procent av genomsnittet och 73 procent efter skatt. Skatten är beräknad utan särskilda avdrag för en medlem i kyrkan (enligt jobbskatteavdrag.se).

De rika i percentil 90 har 67 procent högre lön än snittet
före skatt men får bara 46 procent mera efter skatt. Här har
den progressiva skatten en ganska kraftigt utjämnande effekt.

Inkomsten efter skatt var för p90 315 400 kr/år, för p50 215 300 kr/år och för p10 158 200 kr/år. Det betyder att de rika löntagarna tjänar 100 100 kr/år mera än snittet eller 8 342 kr/mån mera. Det är 278 kronor om dagen.

Kvoten p90/p10 är 2,34 före skatt och 1,99 efter skatt. För statistiken med alla grupper och alla inkomster och skatter inräknade är kvoten p90/p10 istället 4,98. Det är alltså inte mer progressiva skatter på löntagarna som är lösningen på ett eventuellt ojämlikhetsproblem i Sverige. Löneinkomsterna efter skatt är extremt utjämnade. Ändå verkar det som om de rödgröna inför valet 2010 tänker höja progressiviteten i just löntagarnas beskattning genom en extra tvåprocentig marginalskatt som ska sättas in vid drygt 40 000 kr/mån.

En ny förmögenhetsskatt skulle inte heller träffa enbart dem med höga höga inkomster. Många som tidigare måste betala förmögenhetsskatt hade ganska låga inkomster. Förmögenheten bestod av ett småhus som stigit i värde.

En höjd kapitalinkomstskatt skulle naturligtvis drabba dem med stora tillgångar i form av banksparande eller aktier. Men det skulle också öka avdragsrätten för villaägarna och medföra kapitalflykt till utlandet.

En speciellt hög skatt på företagarinkomster, som sannolikt svarar för en del av den större inkomstspridningen när man jämför med löneinkomster, är naturligtvis helt omöjlig. Tendensen är nu den motsatta: genom undantag från de s k 3:12-reglerna ska företagare kunna få betala en stor del av sin skatt med kommunalskatten som grund och alltså slippa både statsskatten på 20 procent och värnskatten på 25 procent. Syftet är att stimulera företagande och jobbskapande.

Min bedömning är att Sverige behöver större löneskillnader och inte mindre. Då kan fler spara ihop till det startkapital som behövs för att man skall kunna bli företagare. Det tjänar alla på. Det är inte rikedomen som ska bekämpas utan fattigdomen. Och fattigdom beror i stor utsträckning på bristen på jobb.

Idag kom för övrigt en rapport från Skattebetalarnas förening där en något mer omfattande kritik mot Jämlikhetsanden redovisas än den jag redovisade i bloggen den 17/2 (pdf, kommentar SvD). Av 17 undersökta hälsoindikatorer finns bara ett tydligt samband med inkomstspridningen: spädbarnsdödlighet. Och jag anser att författarna Wilkinson och Picket där inte kan presentera något orsakssamband.

Se även Erixon, Storstad och Peter Andersson.

Andra bloggar om: Löneskillnad, jämlikhet, utjämning, omfördelning, Jämlikhetsanden, hälsa, livslängs, ojämlikhet, inkomstskillnader, orättvisa, statistik, länderjämförelser, löneskillnader, skatt, Richard Wilkinson, socialdemokraterna, rödgröna, val 2010, samhälle, politik på intressant.se