Är medelklassen överbeskatad?

Genom att skatterna uppfattas om högre än vad som återgår till medborgarna i form av offentliga tjänster uppstår en tyst skatteprotest. Denna svarta sektor är omkring 20 procent av BNP enligt en rapport idag. Högskattestaten är inte stabil.

Idag lade fil dr Kurt Wickman, universitetslektor i nationalekonomi, fram en rapport för Skattebetalarnas förening med titeln Höga skatter gör staten instabil. Det är en skrift på 54 sidor som är gjort utifrån Knut Wicksells perspektiv för hur skatterna ska dimensioneras. Wicksells princip är att skatterna ska bygga på intresseprincipen - dvs att skatter endast ska tillåtas för ändamål som alla medborgare har intresse av att finansiera.

Wicksell lade fram sina tankar för över hundra år sedan då staten bestod av en organisation för att tillgodose kollektiva nyttigheter. Hans princip träffar därför i första hand ytterligare kollektiva åtaganden. Om den offentliga sektorn ska syssla med individuella nyttigheter blir saken mer komplicerad. Ett särskilt tydligt exempel är kultur och idrott som endast begränsade grupper har intresse av. Antingen sätter Wicksells princip a priori stopp för sådant eller också är principen förtunnad till någonting ganska betydelselöst.

Kurt Wickman menar att högskattestaten i allt större utsträckning kommit att innebära en överbeskattning enligt Wicksells princip. Detta går att empiriskt belägga, om än med viss möda. Utgångspunkten är mätningen av den "informella sektorn" med hjälp av sofistikerade metoder som bygger på bl a penningmängdens och energiförbrukningens utveckling. Kontentan är att denna sektor ökat från ca 10 procent av BNP till omkring 20 procent på några årtionden.

Denna svartbetonade verksamhet har inträffat ungefär samtidigt som en kraftig utbyggnad av staten skedde från slutet av 1960-talet till 1980-talet. Wickman ser denna utveckling som ett utflöde av en internationell vänsterdebatt som i mycket togs upp av Olof Palme. Något starkt sakligt skäl för att bygga ut staten under denna tid fanns inte enligt Wickman.

I opinionsbildningen har man pekat ut de tysta skatteprotesterna i form av skatteflykt och svartarbete som något som enbart höginkomsttagarna ägnat sig åt. Detta vill Wickman delvis bestrida. Skatteprotesterna måste rimligtvis vara mycket mer utbredda. Medelklassen uppfattar sig som överbeskattad. Ett ytterligare argument för detta är överutnyttjandet av olika bidrag. Det har brett ut sig en inställning att man "har rätt" att få tillbaka en del av sina skattepengar genom att ta ut bidrag.

Jag erinrar mig att jag sett undersökningar som visar att stora grupper (en majoritet) anser sig vara förlorare på systemet med skattefinansierad offentlig produktion. Denna subjektiva uppfattning är naturligtvis mer styrande för enskildas beteende än hur det objektivt ser ut i verkligheten. Empiriska uppgifter är av någon anledning oerhört sällsynta. Men jag har på grundval av en bilaga till Långtidsutredningen 2003 (bloggart jan 2007) uppskattat att minst 60 procent av befolkningen i ett livsinkomstperspektiv är vinnare på systemet.

Det kan naturligtvis vara så att en majoritet trots detta ser nyttan med skatterna som så begränsad att de ändå uppfattar sig som nettoförlorare. Wickman gör uppskattningen att ett skattetryck på 20-25 procent skulle uppfattas som legitimt. Eftersom skattetrycket istället är bortåt 50 procent försöker de som kan - t ex hantverkare - förlägga hälften av verksamheten i den svarta sektorn. Detta destabiliserar högskattestaten enligt Wickman.

Paradoxalt nog skulle detta enligt min mening kunna leda till att den faktiska överbeskattningen kan bli ännu mer skevt fördelad. Den politiska propagandan kan inte riktas mot de egna väljargrupperna utan vill istället peka ut höginkomsttagarna och de som får bonus i näringslivet. Bilden att dessa kapar åt sig en orättvis stor del som måste rättas till med höjda skatter har skapats under senare år. Vi ser detta i marginalskatteförslagen från de rödgröna och i form av "taket" för jobbskatteabdragen som genomförts av de borgerliga.

Det borde göras nya och mera meningsfulla studier av vilka grupper som vinner och förlorar på den skattefinansierade produktionen av välfärdstjänster. I en sådan undersökning borde också en tydlig syn på vem som finansierar de kollektiva offentliga nyttigheterna redovisas.

Läs även andra bloggares åsikter om skattepolitik, offentlig sektor, Knut Wicksell, skatt, välfärd, välfärdstjänster, skatter, kollektiva nyttigheter, överbeskattning, skattefusk, svartarbete, skatterevolt, ekonomi, politik på intressant.se