söndag, maj 30, 2010

Är välfärdsstaten instabil?

Det finns inneboende tendenser i den skattefinansierade välfärdsstaten som motverkar dess egna syften. Det menade Staffan Burenstam Linder (M) redan 1983. Vissa tecken finns att den då ohejdade utvecklingen bromsats därefter.

Boken Den hjärtlösa välfärdsstaten från 1983 har återutgivits av Timbro. Den är skriven av moderatpolitikern och ekonomiprofessorn Staffan Burenstam Linder som gick bort år 2000. Häromdagen (26/5) hade Timbro också ett seminarium med anledning av återutgivningen. Det leddes av Thomas Idergard som också skrivit ett efterord till boken.

Bokens huvudbudskap - trots titeln - är att välfärdsstaten är instabil när det gäller att utveckla medborgarnas välfärd. Vid en viss omfattning på de offentliga åtgärderna tenderar ytterligare satsningar att medföra så många negativa verkningar att den totala välfärden minskar. Det är innebörden i den s k Linder-kurvan.

En annan tes är att välfärdsstaten blir "hjärtlös" vilket tycks syfta på att en regelstyrd och byråkratiskt administrerad hjälpverksamhet tenderar att bli oengagerad och genom sin skattefinansiering direkt i motsatsställning till spontan solidaritet och altruism bland medborgarna. Detta illustrerades nyligen på en tredagarskonferens i Zürich i april där Ernst Fehr och Dalai lama uppträdde refererad i SvD (Idagsidan). Tesen där var att osjälviskhet tenderar att bli ineffektiv när den fordrar större omfattning på finansieringen. Altruisterna tappar intresset när man ser att det finns andra vägar för välgörenheten. Men viss välgörenhet, som Burenstam Linder förordade, finns det alltid plats för.

Timbros seminarium inleddes av Stefan Fölster på SN, som också skrivit förordet till nyutgåvan. Han snuddade vid den första tesen och nämnde en känd svårighet för offentlig tjänsteproduktion - det som kallas Baumols kostnadssjuka. Dessvärre formulerade han detta som att det behövs skattehöjningar för att behålla konstant antal offentligt anställda när ekonomin växer. Så svår är dock inte kostnadssjukan. Ett konstant uttag av skatter i procent av BNP kommer uppenbarligen att tillåta att de offentligt anställda får lika stora löneökningar som alla andra trots att de inte förbättrar sin produktivitet.

Svårigheten för all tjänsteproduktion som inte kan öka produktiviteten är att all volymökning kostar mera. Det betyder att fler offentligt anställda kräver högre skatter. Men det betyder också att exempelvis fler taxiresor kostar mera (utöver att de framstår som allt dyrare per styck jämfört med varukonsumtion). Om fler anställda ska arbeta inom sjukvården, äldreomsorgen och barnomsorgen måste skatterna höjas. Det ger naturligtvis en kvalitetshöjning som organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är måna om att påpeka när man går ut med budskapet att kommunalskatten måste höjas med 13 kronor till år 2030.

Jag är inte säker på att ekonomen Burenstam Linder hade tänkt igenom alla konsekvenser av Baumols kostnadssjuka. Men det är uppenbart att ju fler påfrestningar för medborgarna som ska åtgärdas med skattefinansierade tjänster eller bidrag desto fler snedvridningar uppstår i ekonomin till följd av de högre skatterna. Det var en insikt som inte var alldeles vanlig på 1980-talet. Därefter har medvetenheten ökat och SKL:s propåer om höjda skatter står inte oemotsagda.

Skattetrycket har i Sverige sjunkit något sett på längre sikt. Välfärdsstatens expansion har hejdats och en viss övergång till ett välfärdssamhälle där individerna själva får välja har skett. Det är en början till den av Burenstam Linder förordade utvecklingen.

Det finns en metod som skulle kunna minska välfärdsstaten till förmån för välfärdssamhället. Metoden är s k välfärdskonton eller medborgarkonton. De innebär att staten enbart administrerar en ram för hur avgifter och försäkringspremier ska finansiera välfärden. För att försäkringskostnaderna ska bli låga krävs stora självrisker vilka kan klaras av genom ett regelbundet sparande i kontosystemet.

Jag ställde frågan om det fanns planer på medborgarkonton inom SN där Fölster, som tidigare varit aktiv på området, kunde tänkas vara pådrivande. Han intog en välvillig attityd men jag fick inte intrycket att något var nära förestående. Min fråga riktades också till moderaternas vice ordförande Gunilla Carlsson som framträtt på seminariet med en inkännande redogörelse för Burenstam Linders insatser inom EU-parlamentet. Hon föreföll dock besvärad av frågan och undvek att komma med något som kunde avslöja hennes attityd till medborgarkonton.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

4 Comments:

At 01 juni, 2010 20:05, Anonymous Anonym said...

Jag förstår ändå inte din inställning Danne. Allt som du skriver har bara ett mål, skattesänkningar,
Skattesänkningar på alla de underfundiga sätt. Precis som om det skulle lösa allt.
Men är det inte just skattesänkningar som fällt Grekland bl.a.

Danne skriver:
" Välfärdsstatens expansion har hejdats och en viss övergång till ett välfärdssamhälle där individerna själva får välja har skett. "

Är väl ingen övergång till ett välfärdsamhälle om de som är beroende av välfärden får mindre medan de som inte är beroende av välfärden får mer genom att de har jobb t.ex. eller kapital som byggts upp eller ärvts.
Ett välfärdssamhälle är när även de sämst ställda har det relativt bra.
Det är där utgångspunkten måste vara.
Det är ökander klyftor som gör att välfärden försämras för alla.
Om alla får sämre löner men i gengäld större likhet då tyckas ala ha det bra och kosttnader hålls nere.
D.v.s köp av lägenhet, fastighet hålls lägre, sedan om kraven även ställs att amortering ska ske då finns en marginal för den som köpt. Nu så gäller i stort sett bara räntan som ska betalas och ingen amortering.
När sedan en kris uppstår så klarar de inte situationen, Om de istället haft amorterat hade de kunnat rädda situationen genom undslippa amortering för ett tag.
Det är nåt som är fel när de med inkomster över 40 000 inte klarar en snkning av sitt jobbskatteavdrag med 200-250 kr.
Detta medan arbetslösa fått försämrat på årsbasis med över 30% detta på en redan låg ersättning.
skattesänkning och ständigt tjat om det tror jag inte på. De medlemmar som finns i skattespararnas förening de har inget ansvar, de kräver skattesänkning tills skatten helt försvinner Det kallar jag egoism.

 
At 01 juni, 2010 23:21, Blogger Danne Nordling said...

Med lägre skatter ökar friheten. Det är alltså ett mål att sträva efter. Den som förlorar kortsiktigt på att ökad frihet i allmänhet också innebär mindre tvång för en del att betala förmåner för andra, är en sorts egoist. Med Tännsjös vokabulär är de som vill utnyttja andra för egen vinning helt enkelt "moraliska svin".

Det är en fråga om perspektiv. Lägre skatter innebär ökad frihet men också mindre omfördelning. Därför är opinionen för lägre skatter inte dominerande. Många korrumperas moraliskt av de materiella fördelar ett stort skattetvång för med sig för kanske över 60 procent av medborgarna.

Skattesänkningar som inte innebär att medborgarna istället betalar avgifter eller på annat sätt minskar omfördelningen kommer långsiktigt att leda till en "greklandisering". Sådana sänkningar är inte tillrådliga.

Ett välfärdssamhälle är inte detsamma som ett samhälle med långtgående utjämning. De sämst ställda kan ha det hyggligt men inte nödvändigtvis nästan lika bra som genomsnittet. Men detta verkar oacceptabelt idag. Det har kanske skett en tillvänjning som omöjliggör att ett samhälle där så gott som alla gör rätt för sig kan inrättas inom överskådlig tid.

Detta underblåses av massmedia som i tid och otid rasar mot "de ökande klyftorna". Men det kanske i själva verket bara handlar om lösnummer och tittarsiffror. Att sämre löner för alla skulle öka lyckan tror jag inte lyckoforskingen kunnat belägga.

De som lånat till huset måste naturligtvis beakta att det kan bli kärvt om räntan går upp. Några kanske är så korkade att de inte förstår detta. Men de flesta av dem får hjälp av bankerna som då inte beviljar så stora lån. Det betyder dock inte att det alltid finns en andel av befolkningen som inte kan "sköta pengar". Det är denna andel som ständigt hålls fram i den politiska debatten om omfördelning. Men även om denna andel fick ännu mer pengar på de skötsammas bekostnad skulle det ändå finnas många som inte klarade sig till månadens slut. Mer omfördelning och utjämning och höjda skatter är inte lösningen.
/DNg

 
At 01 juni, 2010 23:55, Anonymous Tom said...

Att höja kommunalskatten med 13 kr är naturligtvis absurt; att föreslå detta är ett inlindat sätt att tala om att den s.k. välfärdsstatens modell har kommit till vägs ände. (Vi är inte ensamma, se http://www.bis.org/publ/work300.htm )

Personligen tror jag medborgarkonton har många fördelar gentemot dagens system, vars ändamål främst verkar vara att berika den talrika skaran av diskreta byråkrater.

Men sammantaget verkar viljan att pröva ett, ska vi kalla det mer fiskalt hållbart samhälle högst begränsad. Vi får nog istället se fram emot återkommande kostnadskriser och politiker som, vem vet, kanske kan rädda oss från oss själva. Eller misslyckas, naturligtvis utan personligt ansvar.

 
At 01 december, 2010 18:24, Anonymous Anonym said...

Varför förespråkar du Danne inte att alla ska svartjobba. Då behöver de inte betala någon skatt,
Frihet får de också enligt dina ihopsnickrade teorier.
Det måste ju vara det ultimala målet att helt undvika skatt.
Är det inte så Danne.

 

Skicka en kommentar

<< Home