måndag, maj 03, 2010

Kan de rödgröna vinna på sitt alternativ?

Vårmotionen från de rödgröna har ett antal förslag som syftar till att ekonomiskt skada de rika. Rättvisa och jämlikhet blir kanske den stora frågan när ingen har någon politik för flera jobb på kort sikt. Jämlikhetsanden svävar över valrörelsen?

De rödgröna presenterade idag 3/5 sin vårmotion (pdf) med ett alternativ till regeringens vårproposition (Ekot, DN SvD). Sett från New Yorks horisont förefaller Sveriges politiska strider som ganska futila. Den sakliga skillnaden mellan regeringen och oppositionen är inte alls så drastisk som tidigare framlagda förslag från de olika praterna tydde på. Men retoriskt är det stor skillnad.

De rödgröna har traditionellt betonat att det viktiga är att skapa jobb, vilket naturligtvis är ett inslag som Socialdemokraterna måste bevaka och hålla fram. Men någonting nytt har de inte kommit på för att skapa jobb. Tvärtom måste sådana nedskärningar som 2 mdr kr på försvaret, o,5 mdr på regeringskansliet och nästan 1 mdr kr mindre till coacher mm inom Af leda till färre jobb.

Att skapa jobb är också regeringens syfte med politiken som betonar "arbetslinjen". Skatteförändringarna är i huvudsak medel för denna politik som betonar att man inte ska få så stora bidrag för att inte jobba.

Båda sidor vädjar alltså till väljarna för att få deras mandat att genomföra en politik för den kollektiva nyttigheten hög sysselsättningsgrad. Skillnaden ligger i att regeringen fortfarande kan göra gällande att jobbskatteavdragen och skärpningarna i bidragssystemen på lång sikt när det finns efterfrågan på arbetskraft också kommer att leda till att fler kommer i arbete. De rödgröna har ingen politik för detta. Tvärtom ogillar de jobbskatteavdragen som också minskas något. Samtidigt vill de höja bidragen för arbetslösa och sjukskrivna, som delvis har arbetsförmåga när det finns arbeten att tillgå.

Om vi ser formellt på politiken skulle den sålunda avgöras av väljarnas åsikter om ett ganska abstrakt och långsiktigt mål för en kollektiv nyttighet som de flesta inte kan se har någon relevans för deras eget näraliggande intresse. Det är svårt att tro på en sådan beskrivning. Och politiken från båda sidor har fört in både åtgärder och retorik som vädjar till väljarnas mer egoistiska intressen.

Paradexemplet på denna politik är alliansens återkommande jobbskatteavdrag. Formellt är de ett medel för en kollektiv nyttighet men reellt är de ett försök att köpa röster med skattesänkningar. Fatalt nog är det fortfarande många som inte känner till att de fått sådana skattesänkningar.

De rödgröna accepterar numera det mesta av jobbskatteavdragen. Men de tror att de kan köpa röster från pensionärerna genom att lova skattesänkningar även för dem. Det kanske är en bra taktik eftersom undersökningar har visat att pensionärernas rörlighet i röstningen börjat närma sig de förvärvsaktiva gruppernas rörlighet. Regeringen har också tagit fasta på detta och föreslår nu en tredje skattesänkning för pensionärerna från 2011. Denna har dock överbjudits av de rödgröna för pensionärer upp till ca 40 000 kr/m i pension.

Man kan också se de rödgrönas höjningar av taken i a-kassan och sjukförsäkringen som försök att kpa röster - främst från dem som är sjuka och arbetslösa men också från dem som ser en risk att bli det. Satsningarna på den offentliga sektorn har en liknande funktion men de är begränsade och diffusa och kan knappast locka nya väljare.

Den stora retoriska satsningen som de rödgröna nu ser ut att välja är den som går ut på "rättvisa" i betydelsen utjämning. Formellt ser det ut som en satsning på ännu en kollektiv nyttighet - rättvisa. Alla vill ju ha rättvisa. Men i den rödgröna tappningen är målet inte en kollektiv nyttighet eftersom alla inte delar uppfattningen att utjämning är önskvärd. Då blir "rättvisa" istället en vädjan till dem som finner ett värde i att politikerna skadar vissa medborgare ekonomiskt att rösta på de rödgröna. Det ska ske i form av höjd marginalskatt och ny förmögenhetsskatt.

Jobbskatteavdraget ska avtrappas med 2,5 procent från månadsinkomster på 40 000 kr upp till 103 000 kr enligt de rödgröna. Det är alltså inte sant att miljonärer inte får avdrag. Gränsen går vid 1 236 000 kronor i årsinkomst. Men i retoriken används en friserad siffra för att de skadande effekterna ska framstå som mera kraftfulla.

Förmögenhetsskatten återinförs i en inte specificerad ny form 2012. Den ska ge 4 mdr kr/år mot 8 mdr för den gamla förmögenhetsskatten. Hur den ska få någon fördelningspolitisk träffsäkerhet ska utredas. De rödgröna borde dock förmås förklara vilka intentionerna med skatten är. Ska den främst drabba medelklassen i storstäderna som amorterat sina huslån? Är syftet att tvinga bort kapital från Sverige? Eller vill man tvinga miljonärerna att flytta utomlands så att Sverige blir mera "jämlikt"?

Ska vi tro att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tjusats av boken Jämlikhetsanden så att denna nygamla socialism blir en realitet i valrörelsen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

4 Comments:

At 04 maj, 2010 09:45, Anonymous Anonym said...

Vad gäller pensionärerna så skulle det kosta 26 miljarder att helt utjämna "den orättfärdiga klyftan" mellan dem som fått jobbskatteavdrag att de pensionärer som blivit "berövade" detta.

Detta går självfallet inte. Tomas Östros kan inte ta ifrån de löntagare som nu fått jobbskatteavdrag, vilket han också försäkrat att detta inte kommer att ske. Han måste tänka på löntagarna, inte minst LO:s medlemmar.
Då passar det bättre med en annan fördelningsprofil, vilket inte minst kommer att ytterligare skärpa progressiviteten i vårt skattesystem.

Jobbskatteavdraget inleds vid månadsinkomster på cirlka 16 000.
De flesta pensionärer ligger dock väsentligtb under denna inkomstnivå och hittills har det rått samsyn om att dessa garantipensionärer ska prioriteras.

Det har också skett. Dessutom,bara om man fortsätter med arbetslinjen kommer det att finnas resurser för att öka dessa pensioner ytterligare.
Men det viktiga är att sänkta skatter ökar de offentliga inkomsterna. Det går inte genom att t ex öka bidragen till kommunerna med mångmiljardbelopp eller via konjunkturanpassade ROT-avdrag hur de nu ska defineras.

Det går inte heller genom att inte acceptera grunddragen i socialförsäkringsreformen, att nu passiiserade människor ska ges möjlighet komma ut på arbetsmarknaden.
Detta kommer att på sikt kosta tiotals miljarder.

Om så inte blir fallet så kommer det inte att finnas skatteinkomster för att finansiera att vi får allt fler äldre.

Likaså kommer nuvarande pensionssystem att urholkas.

Löntagarna har dessutom betydligt större utgifter än pensionärerna. För att bara ta ett exempel. Medlemskap i fack och a-kassa kostar 700-1000 i månaden
Detta bortser man helt från.
/PF

 
At 06 maj, 2010 08:44, Anonymous Anonym said...

PENSIONERNA ÄR LÄGRE ÄN LÖNERNA

PF hänvisar till att löntagarna har högre kostnader än pensionärerna.

Det är ett fullständigt irrelevant påpekande. Pensionärernas lägre kostnader är mångfaldigt avräknade redan i det faktum att pensionen är så mycket lägre än lönen.

Det finns inget skäl att ha olika skatteskalor för arbetande och pensionärer. Jag har accepterat dagens läge för en övergångsperiod, som skall återställa ekonomins förmåga att betala full pension.

Erik i Lund

 
At 06 maj, 2010 16:27, Anonymous Anonym said...

Pensionerna bygger på vad man tjänat innan dess att man går i pension.

Staten svarar för en allmän pension . ´Den går till icke yrkesarbetande eller till dem som arbetat kortare tid.

Därefter får garantipensionärerna som komplement kommunala bostadstillägg.

De flesta har ännu ATP. Deras maximala ATP är som känt att man måste ha arbetat 40 år och då får man tillgodoräkna sig de bästa 15 inkomståren.

Därutöver får de yrkesarbetande avtalspensionen.

Detta har alltså inget att göra med införande av jobbskatteavdrag.
Hur skulle egentligen socialdemokraterna ha reagerat om de höjt skatterna? Skulle det i så fall medföra sänkta pensioner.

Jobbskatteavdragen har haft en rad fördelar. De har lett till sysselsättning. Statsfinansierna har stärkts. Vi ligger avsevärt bättre till än andra länder.

Allt detta är viktigt för att kunna finansiera den kostnadsökning som inträder när antalet äldre växer med rapidfart.

ATP-systemet har som känt kollapsat. Vårt nuvarande pensionssystem uträknas efter ett inkomstindex minus ett tillväxtindex.

2009 växte inkomstindex med 6,1 procent medan tillväxtnormen blev 1,6 procent.
Det betyder i själva verket att man fått ett förskott på en beräknad framtida tillväxt.

Finanskrisen har dock inneburit att bromsen slagit till. AP-fondernas tillgängar är lägre än skulderna.
Detta drabbar pensionärerna. Detta är partierna överens om.

Vad som hittills hänt är att pensionerna ökat med 10 miljarder. Mona har lagt på ytterligare 2,5 miljarder, men samtidigt höjt en rad andra skatter som gör att detta belopp försvinner.

Det går dessutom inte atr ta ställning i ett val med hänsyn till en enda fråga, som man anser är till för-eller nackdel för en själv.

Det är alltså fel att hävda att införandet av jobbskatteavdraget ska betraktas som uppskjuten arbetsinkomst.

Som en ren upplysning. När socialdemokraterna hade makten sänktes pensionerna realt. Därutöver överförde Göran Persson 250 miljarder från AP-fonderna till Riksgälden.
/PF

 
At 08 maj, 2010 23:15, Blogger Danne Nordling said...

Erik i Lund, det är inte bara PF utan också Reinfeldt m fl som hänvisar till att löntagarna har högre kostnader för inkomsternas förvärvande än pensionärerna. Frågan är hur bärigt detta argument egentligen är.

Argumentet borde utsträckas till att även arbetslösa har kostnader för att söka ett arbete både reskostnader, klädkostnader och att äta en måltid ute. Därför är kostnadsreduktionen i relation till icke arbetande generellt inte så relevant.

Dessutom finns det ett avdrag för dem med stora kostnader när de arbetar som har en mera träffsäker effekt - i synnerhet om avdraget skulle bli mera generöst liknande som det var förut.

Jobbskatteavdraget är snarare en skattesänkning utformad med tanke på de låg- och medelavlönade för att de ska sympatisera mera med Alliansen. Utformningen går bra ihop med resonemanget om att utanförskapet ska minskas med arbetsutbudsstimulerande åtgärder.

Effekterna på arbetsutbudet har vi inte sett ännu. De är långsiktiga och förutsätter att det finns en avsevärd efterfrågan på arbetskraft.I senaste numret av Ekonomisk Debatt finns en redogörelse för några utvärderingar av effekterna i olika studier. Artikeln är skriven av två ekonomer på Riksrevisionen.

Det är därför förvånande och dumdristigt av Reinfeldt och Borg att beskriva den förbättring av utanförskapsproblemet som skett inom några delposter som en effekt av jobbskatteavdraget. Dessa förändringar är dels naturliga och dels en följd av skärpningarna i regelsystemen.

Sett principiellt över lång sikt är ett jobbskatteavdrag som inte tillkommer pensionärerna något som rationella personer borde beakta som en effekt som reducerar utbytet av arbete. Man får relativt sett lägre pension. Ett skattesystem som syftar till likabehandling får inte behandla olika grupper olika utan särskild motivering (arbetslösa och sjukskrivna med arbetsförmåga ska stimuleras att arbeta). Men pensionärer ska inte generellt arbeta mera.

De pensionärer som kan arbeta kan stimuleras med ett speciellt jobbskatteavdrag för arbetsinkomster - t ex mellan 63 och 80 år eller obegränsat. Det finns redan ett sådant som är relativt okänt.

På sikt motiverar nuvarande jobbskatteavdragsbestämmelser att pensionerna höjs.

PF, det är 30 år som räknas i ATP och de 15 bästa som är avgörande.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home