Kan tjänstesamhället bygga på höga skatter?

En övergång till tjänstesamhället måste också lösa problemet med de lågkvalificerade och konkurrensen från svartarbetet. Det kanske kräver sänkta skatter. Eller också kan vi öka den offentliga sektorn till produktion av umbärliga tjänster. Men det kräver högre skatter.

Enligt Wagners lag kommer den offentliga sektorn långsiktigt att öka sin andel i takt med att ett samhälle blir rikare. Adolf Wagner (1835-1917) formulerade denna förutsägelse redan förrförra seklet när den offentliga verksamheten på välfärdsområdet var synnerligen begränsad. Med en bakgrund av 1800-talets fattigsamhälle var det naturligt att tänka sig att de materiella behoven snart skulle vara tillfredsställda.

Dagens oerhörda varurikedom var naturligtvis omöjlig att föreställa sig för 150 år sedan. Närmare till hands låg väl insikten att det var överheten som genom skattehöjningar och produktion i egen regi som skulle ombesörja en ständigt ökad produktion av välfärdstjänster. Den produktionen skulle ha varit ännu mer omfattande idag om inte lockelsen från ständigt nya konsumtionsvaror kommit emellan. Kanske hade vi haft ett socialistiskt Utopia med kollektivt boende och två kläduppsättningar om året om världsförbättrarna hade tagit makten på 1800-talet.

Varusamhället går successivt mot en platåfas. Tjänster av både välfärdskaraktär och av konsumtionskaraktär kommer att bli mer attraktiva istället för fler varor. Frågan är hur detta samhälle kommer att se ut. Blir det ett socialdemokratiskt samhälle där även de individuella tjänsterna i allt större utsträckning kommer att skattefinansieras? Eller fordrar ett väl fungerande tjänstesamhälle att skattefinansieringen minskar?

En som anser att skatterna måste sänkas är Fredrik Segerfeldt i en newsmillartikel 3/3. Välfärdsforskaren Andreas Bergh på Ratio (snart på IFN) är dock i en bloggartikel 19/4 skeptisk till att en expansion av tjänsteproduktionen kräver lägre skatter.

Hur utvecklingen kommer att se ut framöver sammanhänger med en rad olika faktorer. En är att realkapitalackumulationen medför att kapital blir allt billigare i relation till arbete. Det medför att enkla industrijobb måste bli alltmer lågbetalda i förhållande till genomsnittet. Att ersätta ett tempoarbete med en billig maskin blir mer lönsamt och det slår ut sådana jobb som varit lämpade för män med främst enbart kroppskrafter som kvalifikation. Problemet för kvinnorna är mer begränsat eftersom de tenderar att arbeta inom sjukvård och omsorg.

Ett välfungerande samhälle måste kunna hantera detta problem som i grunden är strukturellt och berör en viss andel av befolkningen. Det är detta "utanförskapet" egentligen handlar om. Men det finns ett annat problem som består i att en hel del av tjänstesamhällets produktion kan utföras av amatörer. Detta medför att tjänsteproduktionen till betydande del varken kan bära höga löner eller en hög beskattning.

Om övergången till tjänstesamhället ska underlättas måste i första hand skattelättnader tillgripas för att underlätta anställningen av de lågkvalificerade. Att subventionera varuproduktion är knappast möjligt i större omfattning - ett exempel är Samhall. Den socialdemokratiska modellen avvisar dock denna väg. Sveriges framtid är inte att befrämja lågproduktiva tjänster utan satsningarna ska göras på högkvalificerade spetsteknologier. Denna inställning är naturligtvis en av orsakerna till det ökande utanförskapet under den förra regeringen.

Det måste vara bättre att de lågkvalificerade gör något produktivt (även om bidraget är litet) än att de betalas för att gå sysslolösa. I bästa fall kan de bidra till sin egen privata konsumtion men inte lämna något bidrag till offentlig konsumtion. Därför måste skatterna reduceras kraftigt för vissa typer av tjänster.

För att den privata tjänstesektorn generellt ska kunna konkurrera med svartarbete och egenarbete måste skatterna också här sänkas. Införandet av tjänstemoms vid reformen 1991 var i ett långsiktigt perspektiv ett misstag. Även EU:s syn på frågan, som förhindrat Sverige från att ta bort arbetsgivaravgifterna för den privata tjänstesektorn (alltså den hushållsrelaterade), framstår som felaktig.

Det socialdemokratiska alternativet innebär i en välvillig tolkning att den hushållsrelaterade tjänstesektorn överförs till den offentliga sektorn. På detta sätt kan mycket låga priser hållas som gör det oattraktivt med "gör-det själv" eller att anlita svartarbetare. Vi ser ett exempel på detta i form av ersättningen av RUT-avdraget med en offentligt producerad hushållstjänst för vissa grupper (i detta fall äldre).

Samma väg kommer även andra tjänster att gå i framtiden med S-modellen. Några exempel kan vara körkortsutbildning, reparationer, tvätterier, restauranger och liknande. Dessa småföretagsverksamheter förefaller dock något olämpliga för drift i offentlig regi. Det kanske var orsaken till att socialdemokratiska debattörer för några årtionden senare hellre såg denna verksamhet driven i den "informella sektorn" utan skatter och regleringar. Denna tanke på reguljärt svartarbete framstår dock som minst lika orealistisk.

Till de rent organisatoriska problemen kommer sedan beskattningsproblemet. Kommer det att upplevas som legitimt att ha ett skattetryck på kanske 75 procent av BNP för att få pengar till en offentlig sektor som sysslar med en hel del umbärliga tjänster? Varför skulle vi vara mogna för Utopia? Det verkar vara mera troligt att den socialistiska modellen står vid vägs ände och nu är mogen för avveckling. Eller finns det något annat argument som kan motivera ett tjänstesamhälle som bygger på höga skatter?

Läs också bloggartikel om finansieringen av framtidens välfärd 9/2-09 och om problemet med socialgrupp fyra 23/2-10

Läs även andra bloggares åsikter om tjänster, RUT, hushållstjänster, hushållsnära tjänster, välfärdsstaten, Socialdemokraterna, Wagners lag, skatter, skattefinansiering, avgifter, framtid, offentlig sektor, politik, ekonomi på intressant.se