måndag, maj 10, 2010

Sex punkter för bättre 'Wall Street'

Amerikanska experter framför förslag om reformer på finansmarknaden i sex punkter. De går ut på mer eget kapital, ökad riskaversion genom återbetalningskrav, redovisning av derivathandeln, skärpt konkurslagstiftning, databas för inteckningslån och konkurrerande ratinginstitut även betalda av investerarna.

I Washington Post igår 9/5 fanns en intressant artikel i business-delen om hur finansmarknaderna i USA skulle kunna förbättras för att undvika en ny finanskris. Den är skriven av Allan Sloan, Forune magazine, och Doris Burke med rubriken "How to fix Wall Street: 6 simple steps". Diskussionen om ett lagförslag om hur finansmarknaderna ska reformeras är just nu livlig här i USA. Nedan har jag gjort en sammanfattning av artikeln:

1. Öka kraven på kapitalinsatser Författarna anser att det är nödvändigt att minska hävstångseffekterna - "leverage" - för att institutionernas känslighet för fallisemang ska reduceras. Det blir då också billigare med eventuella räddningsåtgärder ("bailouts") om så skulle behövas. Den nuvarande krisen började med att en handfull bolåneinstitut startade en "världsomspännande finansiell cancer" där de utlånande instituten enbart tog en liten risk eller ingen alls. Det skedde genom att de sålde lånen till andra företag som buntade ihop dem och gjorde om dem till värdepapper som investerarna köpte i slutändan.

Sloan och Burke vill att de "värdepapperiserande" instituten i fortsättningen ska behålla minst 5 procent av emissionerna i sin egen portfölj. Dessutom vill de att bostadsköparna ska betala en kontantinsats på 1o procent om deras lån vidareförsäljs i större förpackningar. De socialt motiverade programmen med nästan inga kontantinsatser ska åläggas drastiskt högre kreditförsäkringar.

2. Upprätta aversion mot för stor risk Om en finansiell institution fallerar eller behöver extraordinaär hjälp från staten ska staten kunna kräva att de fem senaste årens aktieoptioner och bonusar över 1 miljon dollar ska betalas tillbaka. Detta ska gälla de 10 högsta tjänstemännen (nuvarande och tidigare) samt styrelsemedlemmar. Självklart skulle detta leda till att risktagandet minskade kraftigt. Författarna diskuterar dock inte huruvida riskaversionen skulle bli alltför stor så att flexibilitet och tillväxt skulle bli sämre.

3. Visa upp handeln med derivatinstrument Ursprungligen var derivat en enkel och socialt användbar inrättning enligt Sloan och Burke. De kunde användas för att en bonde skulle kunna få ett bestämt pris för sin veteskörd eller för att ett flygbolag skulle veta vad flygbränslet skulle kosta. Nu har derivatmarknaden omvandlats till ett "monstruöst spel" byggt på spekulation i flera led. I slutet på förra året fanns det credit default swaps (CDS) på 30,4 biljoner dollar ("trillions") - nästan lika mycket som hela den amerikanska lånemarknaden (enl ISDA). Det fanns också 427 biljoner dollar i räntederivat som ibland bestod av dubbelräkningar upp till fyrdubbelräkningar.

Författarna vill att derivaten skall hanteras av klareringsinstitutioner som garanterar betalning och därför kräver säkerheter för att derivaten ska noteras och handlas. På så sätt ska investerare, långivare och reglerare kunna se hur marknaden värderar derivatinstrumenten. Man ska kunna se "motpartsriskerna" så att en stor del av problemet med att institutionerna är för mycket beroende av varandra för att kunna fallera kan lösas. Med detta system skulle sålunda AIG inte ha kunnat garantera (försäkra) 80 miljarder dollar i form av subprime-inteckningslån utan att visa upp säkerheterna.

4. Skärp konkurslagstiftningen I en perfekt värld skulle punkt 3 lösa derivatproblemet. Men i verkligheten är gränserna för instrumenten flytande. Det borde inte vara möjligt att handla med säkerheterna vid en förestående eventuell konkurs utan tillstånd från konkursdomstolen. Det var en av orsakerna till att konkursen i Lehman Brothers sept 2008 blev så kaotisk. Detta är tydligen ett kontroversiellt krav eftersom det har mötts av kritik för att innebära ett övermått av "rigiditet". Författarna lyckas dock inte konkretisera vari problemet skulle bestå.

5. Upprätta en databas för inteckningslånesäkerheterna Vid krisen var det omöjligt för många investerare att få reda på vilka säkerheter det fanns för de instrument som byggde på lån till bostäder. Därför behövs en databas som bygger på uppdaterade uppgifter för varje inteckningslån som ligger till grund för obligationer och derivat och dessutom innefattar ett uppskattat marknadsvärde för varje hus. Med databasen som hjälp skulle aktörerna kunna göra egna kreditvärderingsanalyser istället för att tvingas vara beroende av kreditvärderingsinstitut. Det skulle minska gapet mellan de stora aktörerna som har tillgång till dyr, specialutformad information och oss andra. Enligt Richard Field på konsultföretaget TYI kan man använda en del av pengarna från TARP för att bekosta en sådan databas.

6. Kreditratingen måste bli sanningsenlig En avgörande faktor bakom den världsomfattande inteckningslånekatastrofen var att de tre kreditvärderingsinstituten Moody's, Standard & Poor's och Fitch gav betyget AAA till giftiga skräpvärdepapper som borde fått betyget ZZZ. Det kan ha berott på att ratinginstituten betalas av utgivarna av värdepapperen. Men ett större problem är att världen har blivit för komplicerad och uppsnabbad för att värderarnas modeller ska kunna fungera så bra som de gjorde tidigare. De har missat företagens skuldsättningsproblem, varit sena med att nedgradera europeiska statslån osv. Trots att myndigheterna i Washington hudflänger värderarna utåt är sanningen den att regeringen är tungt beroende av ratingföretagen.

Sloan och Burke menar att det behövs nya ratingföretag som konkurrerar med de gamla tre stora. De nya skulle betalas av investerarna och inte av värdepappersutställarna. Genom konkurrens i form av snabbhet, kvalitet och "track record" skulle företagen få sina produkter valda av regeringen. Konkurrens är bättre än oligopol menar författarna.

Fågan är hur mycket av detta som kommer att finnas med i den kommande lagstiftningen i USA. Sloan själv menar att mycket av vad han förordar är okonventionellt och möjligen kätterskt. Men fuskförslag kommer inte att hjälpa. Vi ska inte tro att Wall Street så enkelt skulle ge upp sin girighet. Handelsmän är alltid handelsmän... Sloan avvisar också Bernankes förslag om en ny institution som övervakar systemriskerna (utan namns nämnande). Det skulle enligt Sloan leda till en ofruktbar konkurrens mellan Fed (centralbanken) och den nya institutionen. Frågan är bara varför Fed-chefen själv kommit med ett sådant förslag.

Läs även min tidigare artikel om finanskrisens upprinnelse juli 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

7 Comments:

At 11 maj, 2010 05:36, Blogger Kraxpelax said...

Hyperintressant som vanligt! Alltid bra att veta allt, själv tror jag att enbart ett "yvigt" kondorperspektiv i längden levererar teoretiskt. Vad är det vi ser? Den opakt monopolistiska Marknaden pressar genom spekulation fram nya Krispaket med jämmna mellanrum - till egen förmån: profit. Greed is good. Greed works. For me. What bout you? Irrelevant. To me. Varför skulle man "bättra" sig på Anders Borgs förmaning? Fiffiga förslag här, men jag tror Aktörerna modererar sig med hydraulisk perfektion och passning, och då blir det just ingenting vad man än gör. - Tomas Pousette var nyss inne på detta tänk med avseende på det svenska bolånetaket, och med rätta. Det är samma fullkomligt enkla logik med tillämpning överallt. Se träden, men se skogen också. Jag tror inte särskilt mycket på snäv reglering. Vad säger empiri?

- Peter Ingestad, fil kand plus autodidakt

 
At 11 maj, 2010 05:48, Blogger Kraxpelax said...

Österrikiskt tillägg. Nog kan man på skilda "fiffiga" sätt försöka pressa upp natur/kapitalräntekvoten. Dock: en kaffekvarn bekämpar inte helikoptern. Det finansiella globalmonopolets strategi ter sig alltså blint enkel och rättfram. Public Choice. Politiken står över ekonomin. Det skall man aldrig glömma.

 
At 11 maj, 2010 08:45, Anonymous Anonym said...

Alla instrument som inte ökar stabiliteten i marknaden borde regleras så att de inte kan driva på marknaden. Detta kan ske genom volymreglering eller tidsreglering.
Derivat kan tex begränsas till en liten andel av dagsomsättningen i underliggande aktie.
Ett annat alternativ är att öka transaktionskostnaden.
Hoppas att USA lärde sig något av den datorhandel som urartade i Torsdags.

 
At 11 maj, 2010 10:50, Blogger Kraxpelax said...

Tobinskatt i princip. Låter vettigt. Om transaktionernas alltför låga viskositet i sig blir samhällsekonomiskt olönsam, skall de självfallet realbeskattas på ena eller andra sättet, om inte annat t ex genom inflation, och så enkelt är det, vilket även gäller generellt. Externalitet. Instämmer alltså med föregående, men hyser inte överdrivna förhoppningar då marknaden är deformerad. Något kan man dock alltid göra.

 
At 12 maj, 2010 23:09, Blogger Niclas Virin said...

Varför skulle derivatmarknaden egentligen vara så destabiliserande att den skulle behöva specialregleras? Det är ju "bara" en vadslagning om värdeutvecklingen av någonting. Varje vinnare har en motpart som är förlorare av samma belopp. Värdet av derivatmarknaden är 0.

 
At 13 maj, 2010 00:36, Blogger Danne Nordling said...

Niclas Virin, du har rätt i att derivatmarknaden i sig inte borde vara destabiliserande även om derivat i flera led verkar vara dubiöst och osäkerhetsskapande. Problemet ligger väl i att de som ställt ut derivatinstrument i stor volym utan att ha en tydligt redovisad säkerhet (kanske för att den inte existerar?) kan få svårigheter om marknaden går i "fel" riktning.

Vi hade t ex Svensk Kreditförsäkring i början av 90-talet som snabbt fallerade under den svenska 90-talskrisen. Meningen var ju att om några enstaka företag skulle fallera så skulle fordringsägarna få betalt ändå om de försäkrat sig hos detta företag. Så vitt jag vet var det företaget seriöst. Men man kan väl tänka sig att det fanns företag som ställde ut försäkringar till höger och vänster som framstod som lukrativa så länge som konjunkturen var normalt hygglig.

Det var väl detta som Strindberg beskrev i 'Röda Rummet' och som SVT drog fram i en repris av ett avsnitt från 70-talet för något år sedan? Det handlade om ett "sjöassuransföretag" om jag minns rätt.

Den grundläggande frågan verkar vara att normalt hyggliga risker framstår som "ansvarslösa" när det sker fallissemang över ett större fält. Då anser man att en reglering är nödvändig eftersom de naiva köparna inte förstått att de kan bli "suckers" när de inte får betalt för sina derivat i en finanskris som inträffar vart 70:e år. Det verkar vara bättre att en sådan inte inträffar...

Om åtgärder ska vidtas måste de avvägas mot hur mycket de kommer att försvåra finansmarknadernas funktionssätt. Om det bara betyder att en del aktörer får svårare att klösa åt sig pengar utan att den reala ekonomin påverkas är det enkelt. Men om det betyder något i stil med en Tobin-skatt, som ökar volatiliteten och drar ut pengar som i sista hand skulle gått till investeringar, är det värre. Då kanske andra förebyggande åtgärder är bättre.
/DNg

 
At 13 maj, 2010 10:09, Blogger Per-Olof Persson said...

The monetary system is beyond reform - Frank Shostak

http://www.brookesnews.com/101005moneysystem.html

Det finns tre synsätt:

A) In the one camp there are experts who regard speculative flows of money as the source of instability.

B) The opposing camp argues that any intervention with the inter-country flow of money will stifle economic growth.

C) The root of the problem is the present fiat paper standard, which is fundamentally unstable.


Varför efterfrågas pengar?

- Money is not useful in itself, but because it has a prior exchange value, it is exchangeable in terms of other goods and services. Money is thus demanded because the benefit it offers is it's purchasing power i.e. its price.


Problemets kärna:

- The introduction of paper certificates that are accepted as the medium of exchange opens the scope for fraudulent practice. Banks could now be tempted to boost their profits by lending certificates that are not covered by gold.


Vi har gått ifrån marknadsekonomin när det gäller pengar.

- Within a hampered market economy, characterised by government interference with markets, paper money can be enforced.

- To prevent the emergence of hyperinflation, and the breakdown of the market economy, the enforcement of the paper money standard must be managed.

- This can be achieved through the establishment of a monopoly bank i.e. central bank which will manage the expansion of the paper money.


Går det idag att stabilisera det monetära systemet?

- It would appear that by means of monetary policies the central bank can now manage and stabilise the monetary system.

This however, cannot be so. For the paper standard is not a natural one i.e. it was not selected by the market, it must be constantly enforced to prevent its collapse. This means on going and ever growing monetary pumping by the central bank to keep the system “stable”. This however, leads to persistent declines in the purchasing power of money to boom-bust cycles which in turn destabilises the entire monetary system.


Avregleringarna.

- It was argued that the overly controlled monetary system leads to more rather than less instability. Nonetheless, rather than producing more stability, the liberated system gave rise to greater instability.

- This in turn sparked the unrestrained creation of credit and thus money out of “thin air”, thereby creating massive misallocation of resources and financial instability.

- It would appear that the present money paper standard could be made more stable by allowing the central bank to exercise tighter control over money flows. However, it would be almost impossible to re-regulate financial markets without causing a massive financial earth quake. Furthermore, as we have already seen, managed monetary expansion also leads to instability.

 

Skicka en kommentar

<< Home