Sex punkter för bättre 'Wall Street'

Amerikanska experter framför förslag om reformer på finansmarknaden i sex punkter. De går ut på mer eget kapital, ökad riskaversion genom återbetalningskrav, redovisning av derivathandeln, skärpt konkurslagstiftning, databas för inteckningslån och konkurrerande ratinginstitut även betalda av investerarna.

I Washington Post igår 9/5 fanns en intressant artikel i business-delen om hur finansmarknaderna i USA skulle kunna förbättras för att undvika en ny finanskris. Den är skriven av Allan Sloan, Forune magazine, och Doris Burke med rubriken "How to fix Wall Street: 6 simple steps". Diskussionen om ett lagförslag om hur finansmarknaderna ska reformeras är just nu livlig här i USA. Nedan har jag gjort en sammanfattning av artikeln:

1. Öka kraven på kapitalinsatser Författarna anser att det är nödvändigt att minska hävstångseffekterna - "leverage" - för att institutionernas känslighet för fallisemang ska reduceras. Det blir då också billigare med eventuella räddningsåtgärder ("bailouts") om så skulle behövas. Den nuvarande krisen började med att en handfull bolåneinstitut startade en "världsomspännande finansiell cancer" där de utlånande instituten enbart tog en liten risk eller ingen alls. Det skedde genom att de sålde lånen till andra företag som buntade ihop dem och gjorde om dem till värdepapper som investerarna köpte i slutändan.

Sloan och Burke vill att de "värdepapperiserande" instituten i fortsättningen ska behålla minst 5 procent av emissionerna i sin egen portfölj. Dessutom vill de att bostadsköparna ska betala en kontantinsats på 1o procent om deras lån vidareförsäljs i större förpackningar. De socialt motiverade programmen med nästan inga kontantinsatser ska åläggas drastiskt högre kreditförsäkringar.

2. Upprätta aversion mot för stor risk Om en finansiell institution fallerar eller behöver extraordinaär hjälp från staten ska staten kunna kräva att de fem senaste årens aktieoptioner och bonusar över 1 miljon dollar ska betalas tillbaka. Detta ska gälla de 10 högsta tjänstemännen (nuvarande och tidigare) samt styrelsemedlemmar. Självklart skulle detta leda till att risktagandet minskade kraftigt. Författarna diskuterar dock inte huruvida riskaversionen skulle bli alltför stor så att flexibilitet och tillväxt skulle bli sämre.

3. Visa upp handeln med derivatinstrument Ursprungligen var derivat en enkel och socialt användbar inrättning enligt Sloan och Burke. De kunde användas för att en bonde skulle kunna få ett bestämt pris för sin veteskörd eller för att ett flygbolag skulle veta vad flygbränslet skulle kosta. Nu har derivatmarknaden omvandlats till ett "monstruöst spel" byggt på spekulation i flera led. I slutet på förra året fanns det credit default swaps (CDS) på 30,4 biljoner dollar ("trillions") - nästan lika mycket som hela den amerikanska lånemarknaden (enl ISDA). Det fanns också 427 biljoner dollar i räntederivat som ibland bestod av dubbelräkningar upp till fyrdubbelräkningar.

Författarna vill att derivaten skall hanteras av klareringsinstitutioner som garanterar betalning och därför kräver säkerheter för att derivaten ska noteras och handlas. På så sätt ska investerare, långivare och reglerare kunna se hur marknaden värderar derivatinstrumenten. Man ska kunna se "motpartsriskerna" så att en stor del av problemet med att institutionerna är för mycket beroende av varandra för att kunna fallera kan lösas. Med detta system skulle sålunda AIG inte ha kunnat garantera (försäkra) 80 miljarder dollar i form av subprime-inteckningslån utan att visa upp säkerheterna.

4. Skärp konkurslagstiftningen I en perfekt värld skulle punkt 3 lösa derivatproblemet. Men i verkligheten är gränserna för instrumenten flytande. Det borde inte vara möjligt att handla med säkerheterna vid en förestående eventuell konkurs utan tillstånd från konkursdomstolen. Det var en av orsakerna till att konkursen i Lehman Brothers sept 2008 blev så kaotisk. Detta är tydligen ett kontroversiellt krav eftersom det har mötts av kritik för att innebära ett övermått av "rigiditet". Författarna lyckas dock inte konkretisera vari problemet skulle bestå.

5. Upprätta en databas för inteckningslånesäkerheterna Vid krisen var det omöjligt för många investerare att få reda på vilka säkerheter det fanns för de instrument som byggde på lån till bostäder. Därför behövs en databas som bygger på uppdaterade uppgifter för varje inteckningslån som ligger till grund för obligationer och derivat och dessutom innefattar ett uppskattat marknadsvärde för varje hus. Med databasen som hjälp skulle aktörerna kunna göra egna kreditvärderingsanalyser istället för att tvingas vara beroende av kreditvärderingsinstitut. Det skulle minska gapet mellan de stora aktörerna som har tillgång till dyr, specialutformad information och oss andra. Enligt Richard Field på konsultföretaget TYI kan man använda en del av pengarna från TARP för att bekosta en sådan databas.

6. Kreditratingen måste bli sanningsenlig En avgörande faktor bakom den världsomfattande inteckningslånekatastrofen var att de tre kreditvärderingsinstituten Moody's, Standard & Poor's och Fitch gav betyget AAA till giftiga skräpvärdepapper som borde fått betyget ZZZ. Det kan ha berott på att ratinginstituten betalas av utgivarna av värdepapperen. Men ett större problem är att världen har blivit för komplicerad och uppsnabbad för att värderarnas modeller ska kunna fungera så bra som de gjorde tidigare. De har missat företagens skuldsättningsproblem, varit sena med att nedgradera europeiska statslån osv. Trots att myndigheterna i Washington hudflänger värderarna utåt är sanningen den att regeringen är tungt beroende av ratingföretagen.

Sloan och Burke menar att det behövs nya ratingföretag som konkurrerar med de gamla tre stora. De nya skulle betalas av investerarna och inte av värdepappersutställarna. Genom konkurrens i form av snabbhet, kvalitet och "track record" skulle företagen få sina produkter valda av regeringen. Konkurrens är bättre än oligopol menar författarna.

Fågan är hur mycket av detta som kommer att finnas med i den kommande lagstiftningen i USA. Sloan själv menar att mycket av vad han förordar är okonventionellt och möjligen kätterskt. Men fuskförslag kommer inte att hjälpa. Vi ska inte tro att Wall Street så enkelt skulle ge upp sin girighet. Handelsmän är alltid handelsmän... Sloan avvisar också Bernankes förslag om en ny institution som övervakar systemriskerna (utan namns nämnande). Det skulle enligt Sloan leda till en ofruktbar konkurrens mellan Fed (centralbanken) och den nya institutionen. Frågan är bara varför Fed-chefen själv kommit med ett sådant förslag.

Läs även min tidigare artikel om finanskrisens upprinnelse juli 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Wall Street, finansmarknad, finanskris, subprime, finanskrisen, stabiliseringspolitik, regleringar, risktagande, krediter, kreditvärdering, nationalekonomi, politik, ekomi på intressant.se