Finanspolitiska rådet ger argument för regeringen

Rapporten innehåller en del kritik mot regeringen av mindre allvarligt slag. Något stöd för Östros' kritik att regeringen drivit en alltför lättsinnig politik finns inte. Däremot avråder man från att trappa ner jobbskatteavdraget - dvs höja marginalskatten.

Finanspolitiska rådet kom igår 17/5 med sin tredje årliga rapport (presentation, pdf: pressm, smf, rapp). Den innehåller den här gången mycket intressanta analyser av finanskrisen och dess påverkan på Sverige. Det finns anledning att studera dessa närmare.

Fokuseringen på hur allvarligt det offentliga underskottet i Sverige kan tänkas vara är dyster läsning för Thomas Östros och socialdemokraterna. Här finns inga argument för Östros' bedömning av att finanspolitiken skulle ha varit alltför lättsinnig. Kritiken gäller snarast att det inte stimulerades tillräckligt under 2009 och att åtgärderna var permanenta i för stor utsträckning. Hur skulle det ha sett ut med Östros' prat om att man inte får låna till stimulanser och att dessa borde ha gjorts permanenta när det gäller bidragen till kommunerna?

Rådet kommer dessutom med påpekandet att det vore olämpligt att jobbskatteavdraget trappades ned vilket är vanligt i andra länder. Det skulle minska arbetsutbudet från mer välavlönade grupper. Indirekt är detta en kritik av de rödgrönas förslag om en extra marginalskatt där jobbskatteavdraget börjar avvecklas vid månadsinkomster över 40 000 kr. Denna återgång i riktning mot 1980-talets höga marginalskatter har f ö kommenterats mycket sparsamt i den svenska debatten.

I uppmärksammandet av skuldproblematiken utgår rådet i sin diskussion från nedanstående formel för att bedöma uthålligheten i upplåningen och hur "snöbollseffekter" kan undvikas:

Förändring av nettoskulden som andel av BNP = (Primärt
finansiellt sparandeunderskott som andel av BNP) + (Låneräntan
– Tillväxttakten) × (Tidigare nettoskuld som andel av BNP)
+ Restpost.

Detta var en problematik som började diskuteras under 1990-talets mycket farligare skuldsättning i Sverige. Men nu kommer rådet fram till att den riskabla zon vid 60 procents offentlig skuld i relation till BNP inte gäller längre. Snarare befinner sig riskzonen vid 90 procent av BNP. Dit är det långt kvar. Liknande gäller för den specialanalys som gjorts i en underlagsrapport av Huixin Bi och Eric Leeper (s 73f).

Det man saknar i hela denna analysansats är hur underskottet i utrikeshandeln påverkar räntorna och viljan att bevilja lån. På 90-talet var Sverige i behov av utländska lån för att täcka importöverskottet. Det kunde också ses som ett sätt att täcka statens underskott. Men det var aldrig fråga om att låna till hela underskottet i utlandet. Då hade Sverige fått ett nettokapitalinflöde som i sin tur hade behövt lånas ut till utlandet. Samma problem brottas nu Grekland och andra underskottsländer med. Undantaget är USA som synbarligen inte behöver låna i utlandet i Göran Perssons mening (av flinande finansvalpar på Wall Street).

Det hade varit intressant med en analys av hur inhemsk upplåning påverkar räntorna. Ett underskott som beror på en tillfällig exportminskning men med fortsatt exportöverskott skulle ju teoretiskt inte behöva betyda någon påfrestning alls enligt formeln ovan om centralbanken samtidigt gjorde kvantitativa lättnader. De ränteintäkter som banken då erhöll skulle sedan levereras till bankens ägare och därmed inte påverka det sekundära sparandeunderskottet.

Ett sätt i teorin att avveckla även den bokförda skulden skulle kunna ske genom att den gjordes "evig" redan från början. När räntan gick upp då det blev högkonjunktur skulle skulden falla i värde och staten kunde då billigt köpa in sina obligationer till marknadspris av centralbanken. Kvar skulle finnas en bokförd "reaförlust" i centralbanken. Den skulle inte drabba någon fattig.

Vad detta illustrerar är att det skulle ha behövts en analys även i reala termer av skuldsättningsproblematiken. Därmed skulle man lättare kunna se vad som handlar om psykologiska problem med förväntningar och förutfattade meningar och vad som verkligen är realekonomiska svårigheter.

Finanspolitiska rådet har i övrigt försökt samla ihop en del kritiska punkter som riktas mot regeringen. Men de framstår som randanmärkningar i syfte att ge en mera balanserad inriktning av rapporten.

TT i DN. Läs även andra bloggares åsikter om Finanspolitiska rådet, finanspolitik, stabiliseringspolitik, finanskris, finanskrisen, underskott, budgetunderskott, upplåning, ränta, regeringen, Socialdemokraterna, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se