Hur mycket av krisen var regeringens fel?

Under 2009 var regeringen mycket obenägen att stimulera ekonomin med skattesänkningar eller permanent högre offentliga utgifter. Högre konsumtion skulle mest gå till import trodde man. Detta visar sig vara felaktigt enligt en specialgranskning från KI.

Den samlade produktionen sjönk 2009 med 4,9 procent (kalenderkorrigerat med 4,7 procent). Den initiala orsaken var uppenbarligen finanskrisen, som verkade genom att Sveriges export minskade samt genom att en rad beslut om krediter, investeringar, lager och konsumtion påverkades.

De primära verkningarna av en sådan nedgång kan stabiliseringspolitiken knappast göra någonting åt. Men de sekundära effekterna kan förebyggas och dessutom kan de primära effekterna motverkas genom kompenserande stimulanser. För att få en bild av hur mycket av de sekundära effekterna som regeringen skulle ha kunnat undvika är hushållens konsumtion av central betydelse.

En sådan analys av konsumtionen kan göras med hjälp av en tabell i Konjunkturinstitutets senaste rapport (pdf) där importens betydelse separerats i en specialgranskning. Sett i ett övergripande perspektiv kan man säga att minskningen av BNP med 4,9 procent berodde på att exporten minskade med 12,5 procent, investeringarna med 15,3 procent och lagerinvesteringarna med 1,5 procent av BNP 2008.

Effekterna av olika komponenters förändringar måste vägas med deras andelar av BNP och då betyder en exportminskning med 12,5 procent att BNP minskar med 6,79 procent. Detta visas i nedanstående tabell vid markeringarna <-- -->:

Nästa steg är att relatera importinnehållet i exporten till siffran för exporten. Det importrensade bidraget från exportminskningen visas längst till höger. Vi ser där att exportfallet, som ytligt sett betydde 6,79 pe, bara svarade för 3,65 procentenheter av BNP-minskningen på 4,86 procent. Eftersom turismen från utlandet ökade kraftigt minskade den egentliga exporten från Sverige dock något mer, eller med 3,87 procent.

Vi ser också genom att jämföra de två kolumnerna längst till höger att investeringarna och lagerinvesteringarna har stort importinnehåll. Minskningen av BNP på grund av dessa två komponenter är inte (enligt konventionell redovisning) 4,5 procent utan bara drygt 2 procent.

Några komponenter bidrog till att BNP ökade. Det var offentlig konsumtion och privat konsumtion av varor utom bilar (inkl utländska turisters inköp). Bilinköpen fortsatte att falla kraftigt 2009 (-17 %). Men hälften av bilarna och insatsvarorna i svenska bilar kommer från utlandet. Det negativa bidraget till BNP blev därför bara 0,10 procentenheter. Erfarenheterna av skrotningspremier från andra länder tyder på att minskningen skulle ha kunnat elimineras även i Sverige med denna metod (skrotningen var 125' -09 mot 285' -01).

Den offentliga konsumtionen har litet importinnehåll. Därför har den av stabiliseringspolitiska teoretiker ansetts vara lämplig för regeringen att öka under lågkonjunkturer. Att detta samtidigt sett på längre sikt tenderar att permanenta en större offentlig sektor har tidigare negligerats eller rentav setts som en taktisk fördel. Så har inte varit fallet med finansminister Anders Borgs politik. Han har varit obenägen att öka budgetunderskottet för att den offentliga sektorn ska kunna öka på ett sätt som inte går att reversera längre fram. För detta har han kritiserats hårt av den rödgröna oppositionen. Ändå har ökningen bidragit med nästan 0,5 procentenheter till BNP.

Den privata konsumtionen i övrigt har har faktiskt delvis stimulerats genom att växelkursen sjunkit och orsakat en ökning av den utländska turismen i Sverige, vilket gett ett bidrag med 0,22 procentenheter (utlänningarna köper dock även en del importerade varor). Den minskade utlandsturismen har enligt KI ingen effekt på svensk BNP. Men strängt taget innebär den att en del konsumtionsutgifter som skulle gått till utlandet nu spenderas i Sverige och är en delförklaring till att hushållens konsumtion av varor och tjänster ökat.

Hushållens konsumtion av varor (utom bilar) ökade med 1,6 procent medan tjänstekonsumtionen låg stilla. Det är alls inte så att varukonsumtionen orsakade en del av BNP-minskningen. En rad faktorer i olika riktningar måste beaktas för att få en förklaring.

Först kan noteras att lönerna steg med hyggliga 3,2 procent. Det motverkades av att sysselsättningen minskade och företagarinkomsterna sjönk. Detta motverkades i sin tur av att transfereringarna från offentlig sektor ökade med 35 mdr kr och skatterna sjönk med 22 mdr kr. Eftersom lönesumman steg med 0,4 procent ser vi här effekterna av skattesänkningarna (dessa motverkades dock av att intäkterna från momsen och kapitalinkomstskatten steg något). Sjunkande BNP medförde dock att skattetrycket steg från 47,1 till 47,2 procent av BNP.

Enligt tabellen gav varukonsumtionen ytligt sett ett bidrag med 0,34 pe till BNP. Men den importrensade varukonsumtionens bidrag till BNP är fortfarande 0,24 pe. Det betyder att varukonsumtion i Sverige bidrar med ca 70 procent (0,24 pe av 0,34 pe) till BNP. Detta öppnar för en delikat analys av vad som kunde ha påverkat konsumtionen. Om konsumtionsutgifterna för varor ökat 4 procent istället för 1,6 procent skulle BNP-bidraget importrensat blivit 0,6 procentenheter istället för 0,24 pe. Det hade fordrat en höjning av konsumtionsutgifterna med 16 mdr kr.

Vi kan tänka oss att konsumtionen av både varor (exkl bilar) och tjänster på 1 441 mdr kr borde ha kunnat öka med 3 procent. Bidraget till BNP skulle då ha blivit 1,4 procentenheter istället för 0,37 procent. Det importrensade bidraget hade blivit omkring 1,2 procentenheter (istället för 0,27). Det hade fordrat en höjning av utgifterna med ca 29 mdr kr.

Det är enligt dessa beräkningar baserade på KI:s relationer för importinnehållet i olika konsumtionskategorier inte alls så att hälften av en konsumtionsökning skulle försvinna i import. Om konsumtionsökningen fördelar sig likartat för både varor och tjänster skulle det röra sig om mindre än 20 procent. En finanspolitisk stimulans av konsumtionen har alltså goda effekter på BNP och sysselsättning om den kan utformas så att den inte främst ökar sparandet.

Detta problem är mycket svåranalyserat. Hushållens sparkvot ökade med 2,7 procentenheter 2009 (exkl effekter av avtalspensioner och PPM). Ökningen blev mindre än förväntat. Tre fjärdedelar av denna ökning skulle ha behövt motverkas med skattesänkningar för att vi skulle ha fått den ökning med 3 procent som kalkylerats ovan. Då hade BNP inte sjunkit med 4,9 procent utan med 3,9. Det skulle teoretiskt ha räddat drygt 40 000 jobb.

För att uppnå en nästan enprocentigt bättre BNP-förändring genom en 29 mdr kr större konsumtionsökning hade naturligtvis en större ökning än så av hushållens inkomster behövts. En del av ökningen hade nämligen sannolikt sparats. Hur mycket hade avgjorts av hushållens framtidstro, som är mycket svår att bedöma. Ju mer pessimistiska massmedia är desto mer sparar konsumenterna. Och om regeringen av partipolitiska skäl talar om "skitår" för att förbättringen senare ska framstå som tydlig blir också sparandet större.

En helt annan sak är att regeringen kan ha låtit bli att vidta stimulansåtgärder på grund av en felaktig syn på dessas effekter. I Dagens Nyheter uttalade sig Anders Borg i december 2008 på följande sätt:

"Hushållen sparar ofta mellan hälften och en fjärdedel av sådana tillskott, säger han, och dessutom består hälften av den privata konsumtionen av importvaror." (DN 17/12-08)

I min bloggartikel 19/12-08 Rädslosparandet förvärrar krisen utan motåtgärder finns också uppgifter om ännu värre fel i synen på stimulanspolitikens kostnader från finansdepartementets sida.

Så vad blir slutsatsen? Det förefaller sannolikt att en stimulansåtgärd i storleksordningen ytterligare 50 mdr kr hade kunnat öka BNP med närmare en procent. Normalt skulle detta ha räddat ca 40 000 jobb. Men i den här nedgången har företagen inte minskat sina anställda så mycket som motsvarar produktionsminskningen (bloggart 2/4). Sysselsättningskrisen är mindre än hälften så allvarlig som BNP-nedgången. Därför är det kanske inte ens 20 000 jobb (mindre än 10 % av väntad total ökn) som gick förlorade genom regeringens (och oppositionens) rädsla för försvagade statsfinanser.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, stabiliseringspolitik, skatter, finanskris, skatt, konsumtion, import, sparande, Anders Borg, regeringen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se