Bonusar är ofta motiverade

Det är inte inkompetens som ligger bakom bonus till företagens vd:ar. Istället är det en önskan om att anställda företagsledare mera ska agera som ägare än som avlönade tjänstemän.

Bonusstriden går vidare inför Telias bolagsstämma idag. Motståndet mot bonusar är till stor del betingar av avundsjuka. Därför finns det en politisk vinst i att framträda som fiende till de "giriga direktörerna". Det gäller helt enkelt att peka ut en gemensam fiende och ta ledningen i kampen mot denna. Regeringen använder sig av ett urgammalt trick för att mobilisera mera stödtrupper.

Ett försök att intellektuellt förklara varför det är olämpligt med bonusar görs idag 7/4 på DN Debatt. Det är Thomas Franzén och Peter Norman, båda med bakgrund som statstjänstemän, som skriver en artikel med rubriken Bonusar avslöjar brist på ledarskap och kompetens. Man blir dock litet frågande inför deras oväld när de kallar bonussystemen för "räknesnurror". Det luktar populism.

Utgångspunkten för Franzén/Norman är att ett företags styrelse i förtroendefullt samarbete med vd "driva strategier som syftar till långsiktigt god utveckling". För detta ska vd:n få "rimlig ersättning" men också andra fördelar:

"Belöningen för vd:n består av ett intressant arbete, delaktighet och stolthet över en bra utveckling samt uppskattning och samarbete med styrelsen och medarbetare i företaget. En hög status i samhället och respekt för ett anständigt och bra ledarskap är också centralt."

Att fastställa lönen för vd är svårt och måste bygga på mätningar som är behäftade med stora svårigheter, menar F/N och fortsätter:

"Därför måste ersättningen baseras på en mogen och allsidig bedömning från styrelsen. Detta behöver heller inte vara ett problem eftersom delaktighet och motivation att uppnå mål är själva basen för vd:ns befattning. Att styra vd:n med hjälp av räknesnurror behövs normalt inte. De flesta styrelser klarar att fastställa en rimlig ersättning på basis av det förtroende som finns mellan mogna ärliga människor."

Är detta verkligen en kompetent bedömning från två "näringslivsexperter"? Eller är bedömningen färgad av deras förflutna som statstjänstemän? De tar inte upp den klassiska skillnaden mellan en anställd företagsledare och en som äger det mesta av företaget själv.

En anställd företagsledare som får en "rimlig fast ersättning" och som i övrigt drivs av status och respekt i samhället har knappast anledning att riskera sin position genom att ta vågade initiativ som renderar kritik och osämja om de visar sig bli mindre lyckade. En sådan vd tenderar att slå sig till ro och bara presentera projekt som styrelsen är med på utan längre diskussion.

Det gäller för styrelsen att få en vd som mera agerar som en ägare än en anställd. Vd måste ha ett incitament att argumentera för sin egen linje mot skeptiska styrelseledamöter. Lyckas satsningen måste vd få en god del av vinsten som i övrigt går till aktieägarna. Misslyckas den får vd ta en inkomstminskning och aktieägarna får inse att alla projekt inte blir lyckade. De förstår sannolikt att det i det långa loppet är bättre att ta övervägda risker än att driva företaget som ett statligt verk.

Analogin med en vd som också äger sitt företag aktualiserar också en rättvisefråga. Varför skulle en anställd vd driva en linje, som ytterst sätter själva anställningen på spel, om företagsledaren vid en lyckad satsning måste avstå hela vinsten av sin ansträngning och risktagning till aktieägarna, som inte gjort något särskilt? En vd/ägare skulle ju få hela vinsten av en sådan satsning. Detta vet dagens styrelser och därför är anklagelsen om "brist på ledarskap och kompetens" inte bevisad.

Bonusar är alltså motiverade både av tillväxtskäl och av rättviseskäl. Dessutom lever vi i ett fritt land där den allmänna opinionen och röstsökande politiker inte har att göra med hur ersättningssystemen i företagen är utformade.

Läs även andra bloggares åsikter om bonus, rättvisa, tillväxt, girighet, VD-löner, chefslöner, företag, aktieägare, poulism, kapitalism, företagsledare, ekonomi, politik på intressant.se