lördag, juni 05, 2010

Calmfors varnade för skuldnedskrivning

Finanspolitiska rådets ordförande varnade för att den internationella finansoron kunde sluta med att flera länder skulle tvingas avskriva en del av sina skulder. Det skulle ge kreditförluster i andra länder med svåröverskådlig kriseffekter som följd.

Finanspolitiska rådets ordförande professor Lars Calmfors var gäst i Ekots lördagsintervju 5/6. Han intervjuades av Anders Jonsson. Den första frågan gällde huruvida Calmfors är en "akademiker som kladdar med pennan?" som finansminister Anders Borg uttryckte saken . Hade Sverige "tur" när vi hade överskott i början av finanskrisen? Calmfors svarade diplomatiskt undvikande.

Den viktiga frågan gäller nu om det går att göra ofinansierade reformer som verkar stimulerande. Calmfors menade att permanenta reformer inte skulle vidtas om de är ofinansierade. Eventuellt skulle osäkerheten kunna aktualisera att även utlovade reformer skulle behöva tas tillbaka. Även om statsbudgeten tillfälligtvis går med överskott pekar prognoserna på 2 procents underskott.

Det är möjligt att göra ytterligare tillfälliga åtgärder för att stimulera. Calmfors nämnde statsbidrag till kommunerna. Själv skulle han vänta några månader för att se hur utvecklingen går. Blir det sämre kan man fatta beslut om detta i höst. Nu är situationen mer oklar än den var tidigare.

[Här hade man önskat att utfrågaren hade inriktat sig på skillnaden mellan tillfälliga och permanenta finanspolitiska åtgärder. En del av jobbskatteavdragen fungerar ju som permanenta stimulansåtgärder som det i någon mening finns utrymme för även då konjunkturen normaliseras. Oppositionen är då missnöjd över att detta utrymme utnyttjats för skattesänkningar och inte utgiftsökningar. Kommer den till makten är det svårt att permanent höja skatterna och anställa fler i den offentliga sektorn. Detta hade istället kunnat göras som en "permanent" stimulansåtgärd som så många gånger tidigare. Vi ser nu prov på en "omvänd" keynesiansk stabiliseringspolitik som trycker ner den offentliga sektorn.]

Hur allvarlig är skuldkrisen? Det är osäkert om Grekland kan klara sig från skuldnedskrivning. Även USA, GB och Japan har stora skulder. Och naturligtvis södra Europa. Efterfrågan kommer att minska vid åtstramningar, vilket ger svårigheter för bl a Sveriges export. Men alternativet är skuldnedskrivningar som ger kreditförluster och stör hela finanssystemet. Kriseffekterna blir svåröverskådliga. Gör man inte åtstramningar som tar flera år kommer räntorna att stiga kraftigt - även USA:s statspapper nämndes. Oron är också betingad av att kostnaderna för en åldrande befolkning.

På de finansiella marknaderna finns en tröghet när man under en tid inte reagerar. När reaktionen kommer blir den plötslig och överdriven. Placerarna flyr då till andra områden, som nu när man flytt till amerikanska statspapper och tvingat ner räntorna. Det finns ingen bra lösning idag eftersom man gick in i krisen med för stora underskott. Nu gäller det att ha en trovärdig plan. Exemplet fån Sverige var att göra detta oberoende av konjunkturutvecklingen. Risken är att det blir en spiral nedåt. Vi kan ha hamnat i en situation där det inte går att att göra något bättre. Sverige kunde på 90-talet sätta fart på exporten. Men det är inte möjligt för det stora antalet länder.

Jobbskatteavdraget kostar en mkr per jobb på lång sikt. Calmfors ville ändå försvara detta men menade [delvis felaktigt] att kostnaderna skulle gå ner. [Kostnaderna består ju av skattebortfall. Dessa uppvägs bara till en liten del av att skatterna från dem som lyft bidrag ökar. De bortfallande bidragen uppgår till ca en femtedel av skattebortfallet per jobb.]

Hur ger avdraget fler jobb? Det blir mer lönsamt att arbeta eftersom man får ut mera. Det leder till lägre löneökningar på sikt. Calmfors menade att regeringen var rädd för en debatt om att man ville hålla tillbaka lönerna. Men då skiljer man inte mellan lön före och efter skatt. Man borde dock vara öppen med alla mekanismer.

Den åldrande befolkningen är det också tyst om. Man borde tala om att det blir finansieringsproblem. Avgiftsfinansiering och höjd pensionsålder borde diskuteras, men det är inga populära saker. Man vill skjuta upp att tala om det som är otrevligt. Varför ska vi ha ett överskott på 1 procent i offentliga sektorn? Svaret var att det behövdes för framtida generationer [oklart hur]. Pensionsåldern diskuterades mer ingående.

Även äldrevårdsförsäkring diskuterades - ett exempel på avgiftsfinansiering. Det behövs debatt om detta menade Calmfors.

Euro-samarbetet diskuterades avslutningsvis. Calmfors såg fördelar för handeln. Att inte kunna ha egen räntepolitik drabbade Spanien och Irland. Grekland är annorlunda. Inte någon dagsaktuell fråga. Vi kan avvakta och se vartåt det utvecklas.

Är ekonomisk vetenskap värderingsfri? Vi utgår från regeringens intentioner och därför är det en vetenskap. Vi tar inte ställning till värderingarna framhöll Calmfors.

Det framkom inte så mycket som inte var känt tidigare om finanspolitiken. I en ganska invecklad diskussion om läget med skuldkris i världen hördes frågan huruvida Calmfors var "alarmist". Han svarade inte riktigt på den frågan. Det är betecknande för hela detta avsnitt. Professorn har inte någon bättre överblick över de motstridiga utvecklingstendenserna än olika mediala kommentatorer. Detta beror enligt min mening på att den vetenskapligt analyserbara utvecklingen skiljer sig från faktiska som påverkas av psykologi som förmedlas bl a av massmedia.

Den ekonomiska vetenskapen har inte kunnat komma fram till en teori som beskriver hur den finansiella ekonomin hänger ihop med den reala. Nästa steg är att denna (hypotetiska) teori måste få sådant genomslag att aktörer och kommentatorer agerar utifrån denna institutionella ram. Först därefter kan man med större säkerhet uttala sig om vilka olika konsekvenser störningar och stabiliseringsåtgärder sannolikt kommer att ha.

Nationalekonomins makroteori och den stabiliseringspolitiska teoribildningen står inför en mödosam uppbyggnadsprocess. Den kommer att ta många år.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

3 Comments:

At 05 juni, 2010 18:27, Anonymous Anonym said...

Hej
Bara en fråga, du skriver

"Hur ger avdraget fler jobb? Det blir mer lönsamt att arbeta eftersom man får ut mera."

Men bortser man inte från att alla som fått jobbskatteavdrag, dvs mest vanliga löntagare, har mer pengar som används för konsumption eller egen investering. Är det inte detta som bidragit till att handel och tjänste sektorn har hållit sig stark under krisen?

 
At 06 juni, 2010 00:45, Blogger Danne Nordling said...

Jobbskatteavdragets sysselsättningseffekter

Frågan gällde avdragets effekter på lång sikt. En ofinansierad skattesänkning ger alltid en stimulanseffekt på kort sikt.

På lång sikt anses forskningen ha visat att mer pengar i handen stimulerar folk att söka arbete. Om flera söker arbete än tidigare kan lönerna sänkas (relativt sett). Då kommer fler att få arbete (ceteris paribus). Vi får förutsätta att det på lång sikt finns en grundläggande efterfrågan på arbetskraft - dvs vi har inte en konstant försämring av konjunkturen.

Några effekter av jobbskatteavdragets principiella funktion har vi alltså inte sett ännu pga lågkonjunkturen.
/DNg

 
At 06 juni, 2010 11:00, Blogger Per-Olof Persson said...

"Nationalekonomins makroteori och den stabiliseringspolitiska teoribildningen står inför en mödosam uppbyggnadsprocess. Den kommer att ta många år."

- Problemet är att makroteorin är skild ifrån mikroteorin. På 1930-talet övergick man ifrån vetenskap till socialistisk propaganda. Marknadsekonomin ansågs skapa kriserna men i verkligheten var det politiker och fackföreningar som skapar kriserna.

All kunskap måste skapas nerifrån. Ifrån enkla sanna definitioner (ex stol, bord mm) till alltmer komplexa definitioner (ex möbler). Kunskapen måste börja med företagsekonomi därefter mikroteori och först därefter makroteori. Forskaren får inte lov att förenkla verkligheten eftersom detta ger felaktiga slutsatser.


"Den ekonomiska vetenskapen har inte kunnat komma fram till en teori som beskriver hur den finansiella ekonomin hänger ihop med den reala."

- Ludwig von Mises kom fram till sambandet för 100 år sedan. Om man sänker räntan under marknadsräntan och tillåter banksystemet att öka penningmängden, så kommer de nya pengarna att blåsa upp den finansiella ekonomin. Sambandet är löjligt enkelt:

1) Människor får tag på helt nya pengar. 2) Människor väljer att använda de nya pengarna inom den finansiella ekonomin. 3) En del av de nya pengarna går ut i den reala ekonomin. 4) Till en början kan detta stimulera till en konjunkturuppgång. 5) Men till sist stiger priserna samtidigt som en del investeringar blir olönsamma. 6) Räntorna stiger och banksystemet minskar sin utlåningstakt. 7) En mängd företag blir samtidigt olönsamma och detta leder till nedskärningar. 8) Högre arbetslöshet och högre räntor leder till en lägre privat konsumtion.


"Detta beror enligt min mening på att den vetenskapligt analyserbara utvecklingen skiljer sig från faktiska som påverkas av psykologi som förmedlas bl a av massmedia."

- All mänsklig handling beror på psykologiska orsaker. En psykologisk orsak är att "människor försöker uppnå sitt just nu högst värderade mål". Men en real förutsättning är att "människor måste ha tillgång till medel för att kunna uppnå sina mål".

Människor sätter upp målen för företagen. Ett viktigt mål är att producera varor och tjänster om det förväntade framtida vinstmålet uppnås. Vinsten är intäkter minus kostnader.

Företagens medel för att kunna producera är de fysiska produktionsresurserna. Detta är även företagens kostnader.

Ekonomiska kriser beror på att kostnaderna plötsligt börjar överstiga intäkterna för stor mängd företag. När företagen skär ned sina kostnader startar krisen och först därefter minskar människor sin privata konsumtion.

I en fri marknadsekonomi är lösningen enkel: Företagen skär ned sina kostnader tills det framtida förväntade vinstmålet åter uppnås. Därefter ökar produktionen av varor och tjänster. Samtidigt ökar antalet anställda och den privata konsumtionen ökar.

I en fri marknadsekonomi (människorna gör själva värderingar och tar beslut) justerar sig priserna så att kostnadspriserna får rätt storlek i förhållande till intäktspriserna. Vinstmålet uppnås. Om kostnadspriserna inte justeras ned till rätt nivå så efterfrågas inte resurserna (främst arbetskraft pga kollektivavtal, minimilöner, LAS mm).

 

Skicka en kommentar

<< Home