Lyckforskningen hänvisar till genetiska faktorer

En stor del av den ideologiskt färgade politiken i mer än hundra år syftar till omfördelning. Staten ska höja skatterna för vissa och dela ut förmåner och bidrag till andra. Det ska öka lyckan i samhället. Men förmågan att uppleva lycka är till stor del medfödd och kan inte påverkas av politiska omständigheter.

Lyckoforskningen har kommit fram till att 40-50 procent den individuella lyckovariationen är genetiskt betingad (källa Bengt Brülde: Lycka och lidande). Man anser också att hela 80 procent av vårt långsiktiga subjektiva välbefinnande är ärftligt. Liknande resultat rapporteras av Lyckobloggen 30/5 2010. Även i Dagens Industris weekendbilaga 14 maj slås detta resultat upp. Artikeln baserar sig bland annat på en intervju med Brülde på filosofiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Om lyckan "inte kan köpas för pengar" kommer hela det utilitaristiska projektet i gungning. Motivet för progressiv beskattning som lyckoökande medel blir då tvivelaktigt. Francis Ysidro Wedgeworth, som med stor matematisk finess motiverade progressiva skatter, hade helt enkelt fel för drygt hundra år sedan.

Vore det inte kädsamt för lyckoforskningen att påpeka denna uppenbara slutsats? Eller är det alltför politiskt inkorrekt att att använda lyckoforskningen för ett så betydelsefullt skattepolitiskt syfte?

Läs även andra bloggares åsikter om progressiv skatt, platt skatt, skatt, utilitarism, lycka, lyckoforskning, skatter, lyckomoral, ekonomi, politik på intressant.se