43 procent av fransmännen är inte demokrater

Borde inte fransmännen foga sig i demokratiskt fattade beslut i parlamentet? Eller ska strejker och blockader få fortsätta tills beslutet om en höjning av pensionsåldern rivs upp? Det anser många fransmän.

I en opinionsundersökning redovisad av Le Figaro i fredags anser 43 procent av de tillfrågade att protestaktionerna mot pensionsreformen bör fortsätta tills den dras tillbaka. Detta anser man ska ske efter det att reformen att höja pensionsåldern från 60 till 62 år fastställs senast på onsdag. Senaten godkände slutligt reformen i fredags (DN).

I undersökningen var 56 procent för att protestaktionerna upphör. Endast 1 procent svarade "vet ej". Att en majoritet var för att demokratiskt fattade beslut i parlamentet ska respekteras ser man i franska tidningar som positivt. Några traditionellt antiparlamentariska fackföreningar har även sagt sig vilja respektera demokratin. Den svenska rapporteringen av konfliktförloppet ger också intryck av ett "kraftfullt agerande" (se DN 19/10).

Men för en svensk betraktare i Frankrike ser regeringens agerande allt annat än kraftfullt ut. Ett land med kraftigt budgetunderskott och ett pensionssystem där 10 procent av utbetalningarna sägs behöva finansieras med låntagning måste göra något åt sin situation. I England höjer man pensionsåldern från 65 till 66 år. Hur skulle det se ut om Frankrike då inte orkade höja från 60 till 62 år? Det är ju upplagt för en finansiell förtroendekris enligt klassiskt mönster.

Hur kan det komma sig att franska arbetsgivare tolererar politiska strejker? Om de anställda på t ex SJ uteblir från arbetet för att försöka förhindra ett politiskt beslut genom att lamslå tågtrafiken skulle de i Sverige riskera att bli avskedade. De har ju skrivit på ett avtal att arbeta tills avtalet sägs upp.

Och hur kan president Nicolas Sarkozy låta det gå många dagar innan han beordrar polisen att upprätthålla lagen utanför petroleumraffinaderierna? En handfull marodörer kan i många dagar hindra distributionen av bensin till bensinstationerna med hjälp av våld och tvång utan att polisen ingriper. Är det så det ska gå till i ett rättssamhälle?

Det allvarligaste är dock att en stor del av franska folket inte accepterar demokratiska beslut i en välfärdspolitisk fråga. Jag tycker att det är skrämmande att ett land, som jag hittills betraktat som civiliserat, inhyser 43 procent människor som med någon sorts tvång och våld vill revoltera mot en socialpolitisk regeländring. Och det riktigt sorgliga är att man här i Frankrike anser att indikationen att 56 procent är demokrater ändå är något som ska slås upp som en glädjande nyhet.

Slutligen tycker jag det är anmärkningsvärt att oppositionen i parlamentet inte hörs av. Vi får reda på att man är emot pensionsålderns höjning men inte vad man vill göra istället. Och hur ställer sig oppositionen mot rättsvidriga och odemokratiska metoder? Hittills har vi fått reda på att f socialistledaren Ségolène Royal önskat skärpa den utomparlamentariska konflikten genom att uppmana lyceister och studenter att gå ut på gatorna och demonstrera tillsammans med fackföreningsfolket.

Sarkozys popularitet har minskat från 32 till 29 procent. Han blir sannolikt inte omvald 2012. Kommer oppositionen då att sänka pensionsåldern? Och hur gör en ny socialistregering om den borgerliga oppositionen skulle ta till blockadaktioner för att förhindra beslutet?

[Uppdatering: Diktatur eller inbördeskrig?

I dagens nice-matin 26/10 uttalar sig en prominent fackföreningsman om den fortsatta utvecklingen. Det är Didier Turrini, generalsekreterare i CGT 06 som menar att om inte den sociala dialogen förändras så finns det ingen annan utväg än antingen diktatur eller inbördeskrig ("la dictature ou la guerre civile"). Men han fruktar båda. ( s 2.)]

Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, rättssamhälle, demokrati, strejk, blockad, Sarkozy, pension, pensionsålder, underskott, ekonomi, politik på intressant.se