Så kan det bli ny världsdepression

Utan organiserad utjämning av handelsunderskott och växelkurser måste det till en "real depreciering" genom deflation och åtstramning, enligt Dr Doom. Vi kommer att få se en ny världsdepression som följd av valutakriget. Men dollarn stärks.

USA:s centralbankschef Ben Bernanke menade igår att inflationen i USA är för låg. Han antydde att Fed vid sitt möte 2-3 november kommer att fatta beslut om ytterligare kvantitativa lättnader - dvs uppköp av stats- och bostadsobligationer (QE). Japans och Storbritanniens centralbanker är inne på samma linje. Detta är ett sätt att sänka valutakursen och få upp exporten. En del kommentatorer beskriver detta i termer av ett "valutakrig".

Konventionell ekonomisk visdom säger att det är ohållbart att i längden ha så stora obalanser i världshandeln som vi haft sedan början av 2000-talet. Länder med underskott i utrikeshandeln måste ta sig samman och och sluta att leva på utlandslån (USA, Storbritannien och PIIGS-länderna). Överskottsländer som Kina, Japan, Tyskland, Sverige och Danmark måste på något sätt minska sina exportöverskott. Sker inte detta kan valutakriget övergå till handelskrig.

Här är euro-området en svag punkt. Den europeiska centralbanken ECB har en mycket rigid inställning till QE. En bedömare som professor Nouriel Roubini menar att ECB är beredd att offra PIIGS-länderna för att slippa vidta QE med hänvisning till inflationsfaran. Men Roubini, som tidigare gick under beteckningen Dr Doom, pekade i förrgår på att risken för PIIGS-länderna istället är deflation. Nu utmålar han allvarliga risker för att en ny världsdepression är under uppsegling.

Jag är personligen något skeptisk till Roubinis förutsägelser. Han hade naturligtvis rätt i att peka på det fallande bostadsbyggandet som en allvarlig risk för en kraftig konjunkturnedgång. Men när han gjorde detta i september 2006 hade de snabbt uppdrivna bostadsinvesteringarna redan fallit under mer än ett års tid (diagr). Att han då sågs som en Kassandra säger nog mera om det socialpsykologiska klimatet bland politiker och ekonomer i USA än om Roubinis yrkesskicklighet.

Det som verkligen gör mig frågande till Roubinis prognosförmåga är hans förutsägelse för snart ett år sedan att vi då inom 9-12 månader skulle få en ny världskris pga att dollarn skulle förstärkas. Han hänvisade till spekulativ och billig låntagning i dollar som växlades till andra valutor och placerades i råvaror - s k carry-trade. När dollarn slutade sjunka skulle det bli rusning för att betala tillbaka dollarlånen med kollaps för råvarupriserna som följd. Detta har vi inte hört talas om idag.

Faran idag är enligt Roubini att överskottsländerna hindrar en utjämning av obalanserna så effektivt att det enda som återstår för underskottsländerna enbart är en real depreciering. Det är en term som han borde förklara. Vad han avser är en utjämning av underskotten den reala vägen genom kontraktion och medlet för detta är deflation.

Om man inte lyckas att genom en nominell depreciering åstadkomma en real depreciering (minskat underskott) kommer underskottsländernas fallande efterfrågan och överskottsländernas oförmåga att öka konsumtionen att leda till för liten efterfrågan och ett världsomfattande kapacitetsöverskott. Detta kommer i sin tur att föda mer global deflation och härigenom privata och statliga fallisemang i skuldländerna. I slutändan undermineras också kreditorerna i överskottsländerna och dessa länders tillväxt och välstånd.

Roubini vänder sig tydligen mot synen att skuldkrisen ska lösas genom att alla länder med underskott i den offentliga sektorn ska bedriva åtstramningspolitik. Det leder till deflation och att allt blir ont värre. Vad som saknas i analysen är huruvida kvantitativa lättnader och eventuella finanspolitiska stimulanser (osannolika om republikanerna vinner valet 2/11) ändå kan hjälpa upp tillväxten. Men dessvärre är Roubinis sätt att måla fan på väggen något som inte kan negligeras. Den mera nyanserade analys som Barry Eichengreen framförde i juli ser vi inte mycket av längre. Det bådar inte gott.

Vad blir då resultatet för dollarn? Det aktar sig Roubini för att uttala sig om. Men med åtstramningspolitik borde dollarn stärkas och fordra ännu mer åtstramning för att få ned handelsunderskottet. Det är därför en amerikansk tioårig statsobligation bara ger 2,36 procents ränta (Englund). Vem tror på dollarkollaps?

Läs även andra bloggares åsikter om depression, deflation, världskris, handelsunderskott, USA, Nouriel Roubini, skuldkris, ekonomi, politik på intressant.se