Riksbankschef orolig för utlandets åtstramning

Ökade skatter och minskade offentliga utgifter som förbättrar statens budgetsaldo med 1 procent av BNP har tidigare sänkt tillväxten med 0,5 procent. Det beror på att räntorna kan sänkas så att exporten ökar. Det blir svårt i dagens läge när många länder stramar åt.

Vice riksbankschefen Karolina Ekholm höll ett anförande 18/11 med rubriken "Omvärldens svaga offentliga finanser och svensk penningpolitik". Hon går igenom dagens situation med åtstramningspolitik på det finanspolitiska området och den motverkande, expansiva penningpolitiken. Anförandet utmynnar i en motivering för en lugnare höjning av den svenska styrräntan.

Anförandet är på drygt sex sidor (pdf) och börjar med hur många länder under ganska lång tid byggt upp en offentlig bruttoskuld på bortemot 100 procent av BNP. Hon pekar sedan på hur finanskrisen 2008-10 medfört en skuldökning i G7-länderna som till 72 procent orsakats av automatiska stabilisatorer, till 16 procent av avsiktlig finanspolitisk stimulans och till 12 procent av stöd till finanssektorn. Det är siffror som man kunde reflektera över men Ekholm fortsätter med kraven på en återgång till budgetbalans och överskott för att nå 60 procent av BNP.

Enligt IMF krävs åtstramningar på nästan 1 procentenhet per år av BNP fram till 2020. Detta är inte extremt menar Ekholm. Sverige, Finland och även Irland genomförde större budgetförbättringar under 1990-talet. I de europeiska länderna blir det fråga om höjda skatter och minskade offentliga utgifter. Det sannolika är att detta kommer att minska tillväxten även om det finns en annan syn, som Ekholm inte närmare tar upp (Alesina & Ardagna 1998).

Ekholm hänvisar till en analys av Internationella Valutafonden som behandlar tidigare perioder med finanspolitisk åtstramning (IMF: WEO okt 2010). Av den framgår att att en åtstramning av finanspolitiken med 1 procentenhet av BNP tidigare tenderat att sänka BNP med 0,5 procent på två års sikt och samtidigt öka arbetslösheten med 0,3 procentenheter.

Studien visar också att åtstramningarna samtidigt inneburit lägre räntor. Även växelkurserna för de studerade länderna har försvagats och nettoexporten har ökat. Båda effekterna har motverkat den finanspolitiska åtstramningens effekter på den inhemska efterfrågan. Idag när en rad länder planerar åtstramningar blir emellertid effekterna mindre än tidigare, enligt Ekholm.

"Man kan naturligtvis ifrågasätta det ändamålsenliga i att att föra en mindre expansiv finanspolitik när det riskerar att dämpa tillväxten i ett redan svagt ekonomiskt läge" säger Ekholm. Men vissa länder har ingen valmöjlighet. Denna oro för andra länders åtstramningspolitik gäller främst euroländerna. Enligt Riksbankens prognos för tillväxten i USA kommer 4:e kvartalets BNP 2007 att återigen uppnås 1:a kvartalet 2011. Sverige kommer inte långt efter (2:a kv) medan euroländerna dröjer till 2:a kvartalet 2012 (diagr 5).

Det är ändå en optimistisk prognos som man bör betrakta med viss skepsis enligt min mening. Vad Ekholm vill komma fram till är emellertid att den låga ränta som kan förutses i andra länder kommer att stärka kronan. Då blir importvarorna billigare och eventuella svenska räntehöjningar kommer ytterligare att förstärka denna effekt. Därför finns det varken anledning att höja räntan nu (Ekholm reserverade sig) eller att anta en så kraftigt stigande räntebana som majoriteten fastslagit i direktionen.

Det skulle vara intressant att se en analys av hur den åtstramande finanspolitiken i USA på 1,2 pe/år kan förenas med en tillväxt på nästan 3 procent per år. Ekholms analys tyder på att den underliggande tillväxten i USA är mer än 3,5 procent per år åtminstone till 2014. Ser vi tecken på detta?

Läs även andra bloggares åsikter om Riksbanken, åtstramning, finanspolitik, skatter, penningpolitik, ränta, växelkurs, export, USA, Europa, euroländer, nationalekonomi, konjunkturer, ekonomi, politik på intressant.se