Kvantitativa lättnader - mera pengar - ger liten stimulans

Nu köper Fed obligationer i USA. Det kan leda till att låntagning underlättas. Men största effekten blir en sänkning av dollarkursen och en minskning av USA:s handelsunderskott, som är vad som anses behövas. Frågan är dock om "tryckandet av pengar" leder till inflation.

Ekonomisk politik kan ha förebyggande, motverkande och stimulerande effekter. En skattesänkning kan t ex ha stimulerande effekter medan de s k automatiska stabilisitatorerna har motverkande effekter (t ex när skatteintäkterna minskar kan utgifterna bibehållas). Likaså betyder en räntesänkning stimulans av ekonomin medan quantitative easing mest betyder att en kreditkontraktion kan motverkas trots att styrräntan är så gott som noll.

En kreditkontraktion ("credit crunch") som beror på allmänt misstroende inom finanssektorn är mycket farlig och kan leda till ekonomisk depression som på 30-talet. En sådan process borde i första hand förebyggas. Men under dagens finanskris passerade detta tillfälle slutgiltigt i september 2008 när man lät Lehman Brothers gå i konkurs. Följden blev både att den finansiella sektorn råkade i kris och att sektorn inte längre kunde förse den reala (producerande) sektorn med normala krediter. Det hjälpte inte att sänka räntan - marknadsräntorna steg istället av rädsla för att svagare låntagare skulle kunna fallera.

Orsakerna till USA:s höga arbetslöshet på officiellt ca 10 procent idag är två. För det första har det skett överinvesteringar främst i bostadssektorn som det tar åratal att komma över (diagram). För det andra har kollapsen för bostadsbyggandet lett till sekundära verkningar varav kreditkontraktionen är den farligaste. Den leder till att vanliga företag med en sund ekonomi inte längre kan få låna pengar på ett sådant sätt som fordras för att hålla uppe antalet anställda. En del företag måste dra ner på verksamheten och avskeda. Andra måste läggas ned helt. De få företag som vill expandera hindras genom att de inte får tillräckliga krediter.

Det första som erfordras i en sådan situation är att rädda de banker som inte är totalt på obestånd. För att rörelsedrivande företag ska kunna få lån måste det finnas banker som kan låna ut. Men bankerna måste också vilja låna ut sina pengar, istället för att t ex bygga upp sina balansräkningar med mera eget kapital och bara placeringar i säkra papper. Man kunde tycka att detta skulle varit det allra första Fed-chefen Ben Bernanke skulle ha tänkt på när han såg att räddningspaketet för banksektorn (TARP) från oktober 2008 hade verkan.

Jag vet inte hur resonemanget gick i den amerikanska centralbanken i början av 2009 (Bernankes tal 13/1 tar avstånd från QE). Uppenbarligen är det lätt hänt att tro att bara för att de flesta bankerna räddats är krisen betvingad. Detta hände nämligen under den svenska bankkrisen i början av 1990-talet. Fortfarande kallas denna incident "bankkrisen" när det i själva verket handlade om en finanskris som berörde hela samhällsekonomin. Omkring 50 000 fler företag än normalt gick i konkurs under några få år genom att de räddade bankerna inte ville låna ut sina pengar utan istället sade upp krediter till vanliga företag. Sverige fick en långvarig depression som följd. Den var avsevärt värre än dagens verkningar av världskrisen på Sverige.

Det dröjde först nästan tre månader 2009 innan andra delen av TARP blev klart. Detta paket (PPIP) innehöll strategin för hur staten skulle köpa upp giftiga tillgångar från bankerna (blart). Samtidigt presenterades ett penningpolitiskt stimulansprogram som nu kallas QE1 för att skilja det från det program som presenterades i onsdags 3/11 som kallas QE2. Tydligen var QE1 inte tillräckligt för att tillsammans med Barack Obamas finanspolitiska stimulans på 787 mdr USD våren 2009 få tillräcklig fart på USA:s ekonomi.

Det nya programmet QE2 omfattar uppköp av statsobligationer i en omfattning på 600 mdr USD eller 75 mdr per månad till halvårsskiftet 2011. Kan det motiveras av att kreditgivningen ännu inte fungerar smidigt till företagen? [Se Fed-juli diagr 19.] Det är i så fall allvarligt så långt efter krisens utbrott. Men det är inte på denna punkt kritiken satts in. Man anser allmänt att programmet riskerar att bli verkningslöst. En närmare analys visar dock att det kan innebära vissa fördelar.

Genom att köpa statsobligationer från bankerna får dessa pengar som de vill placera någonstans. Det kan underlätta för producerande företag att få krediter och därmed bidra till en bättre sysselsättning. Några privatpersoner vill kanske också låna för konsumtion. Några fler husköp blir det däremot sannolikt inte. USA:s problem anses vara det för låga sparandet som yttrar sig i ett underskott i utrikeshandeln. Det är här QE2 kan komma att spela en roll. Fler dollar som inte kan användas på den amerikanska marknaden leder till att pengarna söker sig utomlands.

En ökad efterfrågan på utländsk valuta för placeringar i andra länder måste leda till att dollarkursen sjunker. Därmed motverkas den efterfrågan på dollar som kommer från överskottsländerna Kina, Japan, Tyskland, Sverige, Danmark mfl och som hittills hållit uppe dollarkursen. Vi får motsvarigheten till en devalvering.

En sjunkande dollar har kritiserats för att den minskar amerikansk inhemsk köpkraft. Men det är ju vad som behövs för att minska importen. Och någon exportindustri finns det väl kvar I USA som då också kan expandera. Tar man denna kritik på allvar skulle en finanspolitisk stimulans som riktar sig till största delen mot den inhemska marknaden också behövas.

QE2 kan alltså betyda en liten stimulans av den amerikanska ekonomin. Men naturligtvis kan den inte motverka det tidigare för stora bostadsbyggandet. Denna felinvestering kommer att tynga USA under många år. Men eftersom bostadssektorn redan är under isen kan inte de nya pengarna gå till att blåsa upp en ny bubbla på detta område. Det är inte heller sannolikt att aktiemarknaden blir så uppblåst som i slutet av 90-talet. Då var p/e-talen på en helt annan och högre nivå än under upprinnelsen av krisen 2008.

Den risk som finns är att de amerikanska pengar som man vill placera utomlands kommer att blåsa upp bubblor i andra länder. Det förutsätter dock att pengarna koncentreras. Upp till 600 mdr USD utspridda över hela världen är inte mycket pengar.

Slutligen finns risken för inflation. Hur mekanismen skulle se ut i detta fall där Fed köper obligationer har jag inte lyckats komma fram till. Men det skulle vara intressant med en konkret, steg-för-steg-beskrivning av hur QE leder till inflation.

[Forts: Blir det 7 % extra inflation? 16/11]

Läs även andra bloggares åsikter om kvantitativa lättnader, QE, penningpolitik, Fed, USA, Ben Bernanke, nationalekonomi, stimulans, finanskris, ekonomi, politik på intressant.se