Mona Sahlin var oskicklig

Inte var Mona Sahlin någon bra partiledare. Hon var omdömeslös, opportunistisk, osäker och ingen ledartyp. Hon går till historien som kvinnan som förmåddes samarbeta med Vänsterpartiet med brakförlust som följd.

Nu när Mona Sahlin idag vid 17-tiden deklarerade sin avgång (DN, SvD, Exp, AB) är det många som menar att hon varit en skicklig partiledare som drivit en bra politik. Det låter mera som lovorden i en nekrolog över den döda partiledaren än en kommentar om hennes förmåga i verkligheten. Alla borde kunna se att Mona Sahlin inte varit en partiledare i samma klass som sina föregångare. Hon har varit oskicklig redan från början.

När hon var partisekreterare var hon ansvarig för den nya utformningen av Socialdemokraternas röda ros. Den blev en stiliserad form av en utplattad tomat eller något ännu värre. Det var en opportunistisk eftergift till en modernistisk formgivning som knappast kan ha testats mot vad bredare grupper tyckte. Detta indikerade en tidig svaghet hos Sahlin.

Toblerone-affären visade ånyo att hennes personliga egenskaper besatt stora brister. Hon tog konsekvenserna av detta och avgick från alla poster utom det verkställande utskottet. Men redan detta visade att hon dolde egenskaper som var klart olämpliga men samtidigt hade förmågan att dupera sin omgivning - t ex Ingvar Carlsson som ville ha henne som efterträdare - utan att alla förstod hur tvivelaktig hon var som person.

Även en så kritisk person som Göran Persson måste ha blivit duperad. Det var ju enbart hans förtjänst att hon fick en fortsatt partipolitisk karriär inom Socialdemokraterna. Han tog efter några år in henne i sin regering. Men trots att Sahlin innehade tre olika ministerposter är det ingen som direkt kommer ihåg något väsentligt som hon uträttade under denna tid.

Som nyvorden partiledarkandidat i januari 2007 gjorde Sahlin ett tvivelaktigt men kanske populistiskt uttalande: "Varför ska apskötare ha mer betalt än barnskötare?" Om inte annat så visar detta på vilken nivå hon ville föra fram sin syn på rättvisa och utjämning. Hon var ingen tänkare, som Persson uttryckte det.

I mars 2007 höll hon sitt installationstal som nybliven partiledare. Det var förvånansvärt bleksiktigt och jag menade att Sahlin riskerade att bli en ny Karin Söder. Socialdemokraterna skulle bli en frihetsrörelse i meningen att alla skulle kunna bo i radhus och åka på semester till Thailand. Det var "positiv frihet" som ideologiskt var hennes vision. Men Sahlin var ingen ideolog och tämligen omgående släppte hon det något svårhanterade frihetsargumentet.

Istället blev Mona Sahlin en byråkratisk partichef som sysslade med arbetsgrupper, rådslag och allmänt "lyssnande". Detta framgick tydligt efter hennes första tal i Almedalen 2007 där huvudbudskapet var satsningar på ungdomsgårdar. Men redan tidigare under våren i partiledardebatten kom hon med förvånansvärt plottrigt gnäll om arbetsmarknadspolitiken istället för att dra upp oppositionens riktlinjer. Redan då spekulerade man om att orsaken till att hon höll sig borta från politikens centrum var att det med automatik gav höga opinionssiffror.

Redan sommaren 2007 kunde man spåra osäkerhet och beslutsångest i partiledarens handlande. Men hennes medarbetare hjälpte inte heller till. En socialdemokratisk skattegrupp lade fram en mycket famlande rapport under sommaren som varken Sahlin eller Pär Nuder förmådde göra någonting av.

Den centrala frågan under hela förra mandatperioden var naturligtvis jobbfrågan. Sent på våren 2008 lade en socialdemokratisk arbetsgrupp fram ett program som jag då karaktäriserade som en kopia av regeringens politik. Detta gick spårlöst förbi i debatten. Hur kunde Sahlin låta detta ske? Nästa gång laddade socialdemokratin hela det tunga artilleriet i jobbfrågan genom en extra partikongress hösten 2009. Den kallades "jobbkongressen" men utmynnade bara i formuleringen att man kunde skapa 100 000 nya jobb och utbildningsplatser. Det var föga trovärdigt och hur många kom ihåg jobbkongressen under valrörelsen knappt ett år senare? Var den en bluff?

Sahlin började använda marxistiska slagord mot slutet av mandatperioden och satsade även på mer vänstervriden retorik. Var det verkligen genomtänkt? Eller var det en eftergift mot Vänsterpartiet som man skulle bilda koalition med om man vann valet 2010?

Mona Sahlin kommer rimligtvis att bli ihågkommen för en enda politisk insats: det rödgröna samarbetet som deklarerades hösten 2008. Men även här visade hon svaghet. Det skulle vara ett samarbete mellan S och Miljöpartiet. Men efter två dagar fick hon smäll på fingrarna från vänsterfalangen och fackföreningsrörelsen för att inte Vänsterpartiet togs med. Och då tog hon med V utan närmare förklaringar. Varför?

Nu efteråt pekar valanalyserna på att det rödgröna samarbetet med V var ett rejält misstag. Sahlin är naturligtvis ansvarig som lät det ske. Men hon var också svag och oskicklig som accepterade en politisk strategi som hon var skeptisk till. Detta gäller också ny förmögenhetsskatt, progressiv fastighetsskatt, höjd bensinskatt och avskaffat Rut-avdrag, som hon rimligtvis som icke-vänsterfalangföreträdare borde varit skeptisk till. Sammantaget lät hon presentera en politik som var som gjord för en valförlust.

Socialdemokraterna har nu verkat under en tid då socialismen slutligen formellt borde dödförklaras. Det betyder att "socialism-light" - dvs socialdemokratin - utsätts för extra svårigheter. Att då hålla sig med en partiledare som man redan från början kunde ana inte skulle hålla måttet kan inte leda till annat än valförlust (om inte regeringen gör bort sig). Att välja en sådan partiledare säger något om socialdemokratins medlemmar.

Forts: Vad ska sossarna göra med sin valanalys? dec-10

Andra bloggar om: Mona Sahlin, inkompetens, valet 2010, socialdemokratin, Göran Persson, ideologi, val 2010, partiledare, mona avgår, ledarskap, politik på intressant.se