Blir det 7 % extra inflation?

Om USA "trycker" 600 mdr dollar ökar penningmängden med 7 procent. Men blir det 7 procents extra inflation 2011? Eller kommer dollarn istället att sjunka? Båda effekterna kan inte fullt ut inträffa samtidigt.

Många ekonomer och politiker i USA är anhängare till den enkla kvantitetsteorin om pengar. Ökar man penningmängden så får man alltid inflation. Här i Sverige företräds teorin av finansmannen Erik Penser, som varnade för hyperinflation när den brittiska centralbanken aviserade 'kvantitativa lättnader' (QE) i mars 2009. Den europeiska centralbanken ECB anses också vara dogmatiskt obenägen att vidta kvantitativa lättnader - "trycka pengar" - i rädsla för inflation. Men stämmer teorin alltid?

Vi har nu fått ett intressant testfall i form av den ökning av penningmängden med 600 miljarder USD som Fed-chefen Ben Bernanke aviserade i förrförra veckan (v 44) och som kallas QE2 (bloggart 6/11). Om man är helt okunnig kunde man tro att det måste bli katastrofal inflation när centralbanken på åtta månader trycker 600 miljarder dollar när den utelöpande sedelmängden är 900-950 miljarder dollar (källa SEB). QE2 betyder ju då en ökning av sedelmängden med ca 65 procent!

Men som de flesta vet är det inte bara sedlar som utgör betalningsmedel. Robert Bergqvist på SEB vill öka denna mängd nästan tio gånger genom att "allt som enkelt, snabbt och till låg transaktionskostnad kan omvandlas till betalningsmedel" också räknas in. Då får han en penningmängd på 8 700 miljarder USD.

Om vi ställer 600 miljarder i relation till 8 700 får vi en ökning med 6,9 procent. Den enkla kvantitetsteorin MxV=PxT säger då att om M ökar med 7 procent och omloppshastigheten V och transaktionsvolymen T är konstanta ökar priserna P med 7 procent. Teorin har naturligtvis relevans för den reala ekonomin vid fullt kapacitetsutnyttjande (T kan inte öka). Men där är USA inte idag.

Vi har både en möjlighet i USA att öka produktionen i den reala ekonomin och en möjlighet att öka verksamheten i den finansiella sektorn. Båda dessa faktorer kan uppenbarligen svälja en hel del av den ökade penningmängden (QE2). En 7-procentig ökning av mängden pengar leder därför inte i dagens läge till en engångsinflation på 7 procent extra utöver den vanliga inflationen på någon procent.

Eftersom de finansinstitut som säljer sina statsobligationer till Fed inte kan låna ut alla pengar de får inom USA kommer de att placera en del utomlands. Detta kommer att pressa ner dollarkursen. Andra länder som är rädda för att USA ska öka sin konkurrenskraft genom sänkt valutakurs har häftigt kritiserat Fed för att vidta QE2. De tycks, till skillnad från dem som är influerade av den "österrikiska skolan", anta att det mesta av pengarna går utomlands och därför pressar ner dollarn ordentligt och pressar upp andra valutor.

Om det vore så att "österrikarna" hade rätt och USA fick en extra inflation på 7 procent så skulle andra länder inte ha någon större anledning att oroa sig. Löner och priser skulle då stiga 7 procent extra (ev ännu mera om det blev en spiral uppåt). Då skulle det bli lättare att sälja europeiska och kinesiska exportvaror till USA. Så utländska politiska företrädare verkar inte tro särskilt mycket på "österrikarna" och den enkla tillämpningen av kvantitetsteorin. Än mindre kan vi tro att det skulle bli någon "Penser-inflation" i USA.

En mera nyanserad "österrikisk" ekonom, Stefan Karlsson har på sin blogg analyserat hur QE2 kan leda till inflation. Utan att gå in på olika invändningar kan jag konstatera att han ser effekterna som både ledande till vanlig inflation och till prisstegringar till följd av att dollarn sjunker. Storleken på inflationen kan han dock inte ringa in.

Ett grovt sätt att uppskatta prisstegringarna från en sjunkande dollar fordrar att vi kan utgå från en viss sänkning av kursen. Innan dagens stärkning av dollarn mot euron skedde låg kursen på 1,37 $/€. Antag att dollarn sjunker 5 procent till 1,44 $/€. Med 5 procents dyrare import som träffar säg 25 procent av den privata konsumtionen blir prisuppgången 1,25 procent. Men det är inte ens säkert att dyrare importvaror i USA slår igenom på konsumentpriserna. Erfarenheterna från Sverige under 90-talskrisen visar att den nedtryckta efterfrågan dämpade (det mycket större) prisgenomslaget högst väsentligt. Så inte ens en mera utvecklad österrikisk teori tycks stämma.

Den onyanserade synen på kvantitetsteorin kan inte hävdas samtidigt som man kritiserar USA för att manipulera sin valuta med QE. Men jag har en känsla av att europeiska politiker, särskilt i Tyskland, gör detta misstag. Det brukar sägas att tyskarna är särskilt rädda för inflation efter erfarenheterna på 20-talet. Traditionellt har det tagit sig uttryck i form av stark valuta och överskott i utrikeshandeln. Nu återstår enbart det senare. Tysklands överskott beräknas i år motsvara 7,3 procent av BNP. Det är nästan 30 procent större än Kinas överskott på 5,7 procent av BNP. I absoluta tal motsvarar Tysklands överskott nästan 75 procent av Kinas.

Det är sådana överskott som destabiliserar världsekonomin. Därför borde Angela Merkel vara mera försiktig med att sprida oro kring Irlands svårigheter med sina banker. Och en hel del av Irlands svårigheter skulle kanske ha kunnat undvikas om ECB i god tid hade vidtagit kvantitativa lättnader - förslagsvis fördelade till icke-överskottsländer. Nu kanske euroländerna istället måste låna ut bortåt 130 mdr USD (100 mdr €) direkt till Irland. Och därefter står Portugal och Spanien och väntar. Tron hos ECB att QE leder till inflation kan i värsta fall visa sig leda till att euron måste avvecklas.

[Komplettering: enligt KI mars 2012 blev inflationen 3,2 procent 2011 mot 1,6 procent 2010. För 2012 förutses 2,2 proc.]
Läs även andra bloggares åsikter om inflation, österrikiska skolan, kvantitetsteorin, penningpolitik, kvantitativa lättnader, QE, Irland, ECB, Tyskland, Fed, Ben Bernanke, nationalekonomi, stimulans, finanskris, euron, ekonomi, politik på intressant.se