onsdag, november 03, 2010

Vad driver de antiliberala?

Frihetens fiender är emot liberalismen på fyra områden enligt Ian Buruma. Måttfullhet och tolerans är oheroisk och oromantisk. Tolerans är feghet och släpper fram intolerans. Liberalismen är en bluff. Och affärsverksamhet är föraktlig . Var borde miljörörelsen placeras in?

I Dagens Nyheters debatt om liberalismen har inte mycket i sakfrågan kommit fram. Vad är det för idéer som antiliberalerna är emot och varför? En lång artikel av den holländsk-engelske författaren Ian Buruma (10/10) innehåller dock några tänkvärda iakttagelser som förtjänar att sammanfattas. Rubriken för hans artikel är "Därför hatar frihetens fiender liberalismen". Den tar upp kritik från både höger och vänster. (Debatten inleddes av Svante Nycander och jag skrev om dess början i juli-10 o aug-10.)

Buruma inleder med att redogöra för den engelske författaren E M Forsters plädering för yttrandefrihet, litteraturens frihet och homosexuellas frihet vid en vänstersammankomst 1935. Dennes hållning kunde sammanfattas med orden "frihet, måttfullhet och tolerans". Då angreps dessa idéer både från vänster och höger - idag mest från höger, menar Buruma.

Felet är att det inte finns någon heroisk lockelse i måttfullhet och tolerans - det är oheroiskt och oromantiskt. Burma skriver:
"att betona individuell frihet snarare än kollektivt framsteg eller nationell styrka luktar borgerlig självbelåtenhet, för att inte säga egoism. En radikal sak kräver uppoffringar. Den typiska borgaren förmodas vara alltför hängiven sin egen bekvämlighet för att offra någonting, i synnerhet då sitt eget liv."
Vi börjar ana vad som driver antiliberalen. Buruma anger att Martin Heidegger myntade ordet "komfortismus". Detta nedsättande ord drabbade också socialdemokratin som betraktades som "motbjudande och fördärvad eftersom den är trivial och saknar storslagenhet". Den högerextremistiske mördaren av justitieministern under Weimarrepubliken, en ung sjöofficer, uttryckte den antiliberala tanken särskilt pregnant: "Jag slåss för att ge mitt folk ett öde, inte för att erbjuda det lycka."

Kritikområde nummer två pekar på att "liberaler tolererar allt men tror på intet. Tron på njutningen räknas inte, det är bara ett slags komfortismus". Liberaler är tom beredda att tolerera intoleransen. Därför kommer de att släppa in kraftfullare fiender som förstör de friheter de gör anspråk på att få åtnjuta.

Det tredje kritikområdet går ut på att liberalismen är en bluff. Liberalerna bara låtsas att de är toleranta och måtfulla. Men i själva verket är de bara ute efter att försvara sina egna elitistiska intressen. Tolerans är uttryck för en överlägsen hållning. Måttfullhet är ett trick för att neutralisera radikala kritiker av status quo och ett sätt att slå vakt om "komfortismus", beskriver Buruma antiliberalerna.

Ett fjärde kritikområde är föraktet mot handel och affärsverksamhet. Det har mycket gamla rötter. Buruma refererar några idéer hos den konservative tänkaren Joseph de Maistre(1753-1821). Tolerans för honom är en brist på tro och därför ett tecken på likgiltighet. Men tolerans är en oumbärlig del av affärsidkande. Därför träffas handeln inte bara av en vanlig antimaterialistisk avoghet utan också av insikten att den hotar auktoriteten och enigheten i samhället. Buruma tar vidare upp den tyske sociologen Werner Sombart (1863-1941) som i boken 'Köpmän och hjältar' manifesterar sitt förakt för "måttfullhet, lag, diskretion" och annat som garanterar fredlig samexistens bland affärsmän. Sådant är till för degenererade länder som England, USA och Frankrike.

Svagheten i Burumas mycket långa artikel är dock att han inte kopplar ihop den tidigare antiliberala kritiken - eller ska vi säga attityderna - med dagens antiliberalism. Den senare kan naturligtvis vara ett arv från tidigare strömningar. Men idag uttrycks inte antiliberalismen på samma explicita sätt som tidigare. Den kommunistiska extremvarianten har dessutom mest uppträtt med rationalistiska argument för att legitimera sina anspråk på att förpassa liberalismen ut ur historien. Dessa har dock visat sig vara felaktiga. Och i verkligheten har alla extremvarianterna besegrats av marknadsekonomins överlägsenhet och vidare utbredning.

Slutligen förklarar Buruma inte hur den uppåtstigande kritiken av liberalismen - klimatalarmismen - förhåller sig till de klassiska hatattityderna. Skulle man kunna se miljöfundamentalismen som en modern variant av strävan efter romantisk heroism? Eller är den ett uttryck för Sombarts förakt för handel? Ett drag av avståndstagande från Heideggers "Komfortismus" verkar i varje fall vara tydligt. (Om den gröna ideologin skrev jag senare i aug-10.)

Etiketter: ,

5 Comments:

At 03 november, 2010 20:14, Blogger sven said...

Många av de lärde som på 30-talet blev nazister fördömde både England och USA som dom kallade för giriga krämarnationer.Samtidigt
var de starka motståndare till socialismen.I stället hade en dyrkan av naturen och blut und boden.
Fredrik Böök,Sven Hedin och den tidige naturvårdaren Bengt Berg är
svenska exempel.
Dagens gröna ideologer hatar USA
som dom tycker motarbetar den gröna ideologin samtidigt som dom ogillar socialistiska länder.
De gröna är också kritiska mot världshandeln och drömmer om det småskaliga som dom bruna drömde om blod och jord.

 
At 04 november, 2010 20:06, Anonymous Anonym said...

Danne Nordling har fastnat för ljudet liberalism. De är bara ett ljud. Vad pekar det på?
The Origin of Words and Names

Anthony.C.Sutton pekar också men då handlar de inte om liberalism:
http://video.google.com/videoplay?docid=6987303668075230852#

WALL STREET AND THE RISE OF HITLER: Stan Monteith interviews Anthony Sutton

INTRODUCTION Unexplored Facets of Naziism Since the early 1920s unsubstantiated reports have circulated to the effect that not only German industrialists, but also Wall Street financiers, had some role — possibly a substantial role — in the rise of Hitler and Naziism. This book presents previously unpublished evidence, a great deal from files of the Nuremburg Military Tribunals, to support this hypothesis. However, the full impact and suggestiveness of the evidence cannot be found from reading this volume alone. Two previous books in this series, Wall Street and the Bolshevik Revolution1 and Wall Street and FDR,2 described the roles of the same firms, and often the same individuals and their fellow directors, hard at work manipulating and assisting the Bolshevik revolution in Russia in 1917, backing Franklin D. Roosevelt for President in the United States in 1933, as well as aiding the rise of Hitler in pre-war Germany. in brief, this book is part of a more extensive study of the rise of modern socialism and the corporate socialists. This politically active Wall Street group is more or less the same elitist circle known generally among Conservatives as the "Liberal Establishment," by liberals (for instance G. William Domhoff) as "the ruling class,"3 and by conspiratorial theorists Gary Allen4 and Dan Smoot5 as the "Insiders." But whatever we call this self-perpetuating elitist group, it is apparently fundamentally significant in the determination of world affairs, at a level far behind and above that of the elected politicians. The influence and work of this same group in the rise of Hitler and Nazi Germany is the topic of this book. This is an area of historical research almost totally unexplored by the academic world. It is an historical minefield for the unwary and the careless not aware of the intricacies of research procedures. The Soviets have long accused Wall Street bankers of backing international fascism, but their own record of historical accuracy hardly lends their accusations much credence in the West, and they do not of course criticize support of their own brand of fascism. This author falls into a different camp. Previously accused of being overly critical of Sovietism and domestic socialism, while ignoring Wall Street and the rise of Hitler, this book hopefully will redress an assumed and quite inaccurate philosophical imbalance and emphasize the real point at issue: Whatever you call the collectivist system — Soviet socialism, New Deal socialism, corporate socialism, or National socialism — it is the average citizen, the guy in the street, that ultimately loses out to the boys running the operation at the top. Each system in its own way is a system of plunder, an organizational device to get everyone living (or attempting to live) at the expense of everyone else, while the elitist leaders, the rulers and the politicians, scalp the cream off the top...

Vad ska ljuden peka på?
Politics - "The Trap" - Part 3 of 3

 
At 05 november, 2010 20:10, Anonymous Anonym said...

Anthony.C.Sutton säger också något om liberalism:
http://video.google.com/videoplay?docid=6987303668075230852#

This politically active Wall Street group is more or less the same elitist circle known generally among Conservatives as the "Liberal Establishment," by liberals (for instance G. William Domhoff) as "the ruling class,"3 and by conspiratorial theorists Gary Allen4 and Dan Smoot5 as the "Insiders." But whatever we call this self-perpetuating elitist group, it is apparently fundamentally significant in the determination of world affairs, at a level far behind and above that of the elected politicians. The influence and work of this same group in the rise of Hitler and Nazi Germany is the topic of this book. This is an area of historical research almost totally unexplored by the academic world.

De går att sätta in Anthony.C.Sutton i ett historiskt sammanhang:
http://www.archive.org/download/911-history-before-and-after/911history.pdf

 
At 06 november, 2010 17:30, Anonymous Stud said...

Intressant ämne. Varför har liberalismen så många fiender trots att frihet och marknadsekonomi har fört med sig sådana enorma tekniska och ekonomiska framsteg? Och hur kommer det sig att liberalismens argaste fiender, som ofta går så långt i sitt rabiata motstånd att de tar parti för totalitära ideologier, diktatoriska tyranner och blodsbesudlade terrorister, kan ha en sådan stark ställning vid universitet, kultursektor och media?

Jag tror inte att man kan bortse från ett faktum som liberaler ofta vill tänka bort, eller i alla fall kraftigt tona ned, nämligen rivalitet mellan olika klasser i samhället. Men det är inte motsättningar mellan arbetare och företagare som är den främsta bakomliggande orsaken, det är en dimridå som de som har haft ordets makt har spridit sedan industrialismens början. Det handlar istället om en sedan länge pågående konflikt mellan köpmän och företagare å ena sidan och kyrkan, adeln och statsmakten å den andra.

Marknadsekonomin har skapat en fantastisk ekonomisk tillväxt och nya rikedomar. Samtidigt har åtskilliga familjer med rötter i den gamla eliten successivt fått se sig devalverade till vanlig medelklass när det handlar om ekonomiska tillgångar. Hela den enorma maktapparat som kyrkan en gång utgjorde har dessutom tynat bort steg för steg. Men idéerna om omfattande maktutövning och strikt styrning av medborgarna lever kvar.

En annan intressant fråga som du tar upp är den om liberalism, tolerans och måttfullhet. Jag har svårt att tänka mig att en köpman förr i tiden klarade sig om han enbart låtsades vara tolerant och måttfull utan att agera i enlighet med idealen. Och liberalismen är köpmännens ideologi par préférence. För en genomsnittlig köpman var det säkert nödvändigt att vara tolerant och måttfull för att överleva. Jämför med en invandrare idag som driver en liten butik någonstans i Europa. Han har inte råd att vara intolerant och bli av med kunder av den anledningen, och han måste förhålla sig måttfull i sin egen konsumtion om han säljer alkohol, godis, cigaretter, eller något annat som går att överkonsumera.

 
At 07 november, 2010 23:56, Blogger Danne Nordling said...

sven, den gröna rörelsen innehåller olika typer av anhängare där en del är klara antiliberaler. Av dem kan man misstänka att en del egentligen är frihetsfiender av andra skäl och har dragits till miljörörelsen för att få utlopp för sin antiliberalism. Ett exempel kan vara George Monbiot som har ett aristokratiskt ursprung. Han säger rent ut att kampen mot klimatförändringarna är en kamp för mindre frihet. Hans ransoneringskort för CO2 bär syn för sägen. En riktig diktaturförespråkare är Karl Ammann (fotograf med oklar bakgrund).

Andra miljöextremister har ideologiska rötter i allmogekonservatismen. Den innehåller frihetsfientliga inslag. Jag skrev om den i mars-06, se:
http://danne-nordling.blogspot.com/2006/03/den-grna-ekologiska-staten-i-tv2.html

Stud, du har kanske rätt i att frihetsfientligheten går tillbaka till någon sorts frustration över att tidigare maktpositioner har urholkats. Det stämmer för en del av de gröna enligt ovan.

Motsättningen mellan kapital och arbete har möjliggjort att arbetarrörelsens vänsterfalang dragit till sig antiliberaler. Frågan är dock varför de blivit antiliberaler. En del kom från adeln och andra grupper som du nämner. Men många framstår nog mera som allmänt frustrerade och misslyckade i sina först valda sysselsättningar.

Under efterkrigstiden har de explicita antiliberala åsikterna blivit mer inlindade och oftast maskerats med pragmatiska argument. Men de finns kvar och borde utforskas närmare. Tråkigt nog befolkas den sociologiska vetenskapen, som hade kunnat ge bidrag, av forskare som själva ofta är antiliberala. Sålunda försvann hela projektet om den "auktoritära personlighetstypen" redan på 60-talet.

Därför är det synd att Ian Buruma inte gav några aktuella exempel på antiliberaler inom västvärlden.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home