Alliansen behöver ett idéprogram

Diskussionen om regeringens första 100 dagar på Fores var främst reformteknisk. Behovet av en mer ideologisk orientering var tydligt. Mitt förslag är att ett ideologiskt program utarbetas.

Jag var på tankesmedjan Fores' diskussion om regeringens första 100 dagar och möjligheterna inför framtiden. Den gick av stapeln i morse 21/1 där statssekreterare Per Schlingmann (m), Nina Larsson, partisekreterare (fp), Annie Johansson, ekonomisk talesperson (c) och PJ anders Linder, SvD, utfrågades. Man var överens om att ekonomin gått bra och att oppositionen varit svag. Men det betydde inte att man skulle slå sig till ro.

Diskussionen handlade en hel del om det sjätte jobbskatteavdraget som ett exempel på vad den kommande politiken skulle gå ut på. Tidigare jobbskatteavdragen varit "extremt viktiga" enligt Nina Larsson. Annie Johansson instämde men ville ändå inte prioritera ett sjätte steg. Hon lovordade de fyra första för att de låg i linje med vad partiets skattepolitiske talesperson Rolf Kenneryd hade konstruerat i början av 00-talet. Det var fråga om effektiv fördelningspolitik till förmån för låg- och medelinkomsttagarna. Men nu går rörligheten på arbetsmarknaden före liksom cancervården, nya förtidspensioneringar och köerna i vården.

Per Schlingmann menade att borgerligheten måste bli mer samhällskritisk. Det var viktigt att se helheten och inte bli "ett eliternas projekt". Men omvärlden är orolig och därför måste ekonomisk stabilitet sättas främst. Väljarna röstar inte bara på partier utan också på Alliansen.

PJ Anders Linder var skeptisk till att det förekommit diskussion om "intern opposition". Att nischa sig för de mindre partierna är riskabelt. Egentligen borde alla de borgerliga partiledarna sitta i statsrådsberedningen "utan portfölj", menade han. De borde avlastas från de tunga uppgifterna i departementen för att mer kunna agera som partiledare med åsikter om flera frågor. Fp har till en del lyckats med detta som företrädare i försvarsfrågorna.

Tanken på sammanslagning diskuterades men avvisades distinkt av Nina Larsson som "spelteoretisk" och hur man ska maximera röstetal. Även Annie Johansson var kritisk. En valanalys (c) kommer att presenteras nästa fredag. En sammanslagning skulle missa den viktiga idéutvecklingen. Kraften ska inte läggas på interna organisationsdiskussioner.

Schlingmann kunde räkna upp ett antal konkreta frågor och tänkbara reformer på detaljplanet. Vad de borgerliga partierna konkret skulle syssla med på det principiella planet kom däremot inte fram. Moderaterna ska till i höst ta fram ett idéprogram. Man kunde ana att det inte kommer att handla om ideologiska frågor utan om en rad "idéer till reformer".

Per Schlingmann pekade på Socialdemokraternas förmåga att även i regeringsställning uppträda som opposition - t ex vid 1:a-majdemonstrationer. Detta tror jag de borgerliga borde fundera mer på. Vad Socialdemokraterna där poängterade var en principiell kritik mot det borgerliga samhället. De kunde tidvis ansluta sig till den ideologiska kritiken mot "kapitalismen".

Jag ställde frågan huruvida det inte var dags för Alliansen att skaffa sig ett gemensamt ideologiskt program eller åtminstone ett idéprogram. Varför ska bara M lägga fram ett sådant? Är avsaknaden av ett sådant program en följd av att inget enskilt parti tjänar på att företräda de gemensamma idéerna?

Linder och Johansson tyckte detta var en intressant fråga men de var inte övertygade om att det skulle vara riktigt lämpligt. Svårigheten ligger i att de enskilda partierna har en önskan att profilera sig.

Men är det inte så att hela den principiella vilsenheten om det långsiktiga uppdraget bottnar i att man inte diskuterar de grundläggande ideologiska idéerna. Vad är de borgerligas uppgift utom att förvalta den ekonomiska stabiliteten och välfärdssamhället? Även om regeringens idéer bottnar i både liberalism och konservatism, som Johansson nämnde, borde det väl vara en fördel att kunna relatera ett antal samhällsproblem till en gemensam ideologisk grund och tala om för väljarna varför man förordar en viss typ av lösningar på problemen. Det är det som utgör början till en "borgerlig berättelse" och inte en lång, teknisk och tråkig katalog över problem och reformer.

Jag vill försöka belysa detta med ett konkret exempel. Den demografiska omvandlingen sätter det närmaste decenniet press på hur nya lösningar måste utvecklas för finansieringen av vård och omsorg. En politisk tekniker säger då att vi måste skaffa fram mer resurser genom höjda skatter eller fler arbetade timmar. Det är "tvingande ekonomiska skäl" som ligger bakom.

Vården och omsorgen är emellertid något som ligger i allas intresse. Det är lika motiverat att skaffa sig garantier för välfärdsförmåner som för en villaägare att skaffa sig en brandförsäkring. Om riskerna ökar måste premierna höjas. Men det är också möjligt att hålla nere riskerna genom förebyggande arbete - dvs att i ett tidigt skede motverka utslagning och utanförskap. Då behöver försäkringspremierna inte höjas lika mycket.

Traditionellt har socialdemokraterna hävdat att kapitalismen inte kan förse medborgarna med välfärdsförmåner utan detta måste ske med statens hjälp och skattefinansiering. I praktiken har de borgerliga tyst accepterat detta trots att de på många andra områden hävdat att marknadsekonomi är överlägsen "kommandoekonomin". Bidragande till denna hållning är sannolikt att skattefinansieringen gynnat låg- och medelinkomsttagarna, vilket gjort en mera aktuarisk finansiering politiskt omöjlig.

Vad skiljer då de borgerliga från de rödgröna i omsorgsfrågorna? En ideologisk skillnad är att fördyringar ska mötas med skattehöjningar enligt S. De borgerliga vill däremot begränsa kostnaderna dels genom att allmänt stimulera arbetskraftsdeltagandet och dels genom att minska antalet i kostsamt utanförskap. Det är vad ett konkurrensutsatt försäkringsbolag skulle göra och vad de rödgröna sent omsider började anpassa sig till. En ytterligare fördel är att påfrestningen från det ökande antalet äldre blir mindre. Men någon sorts tilläggsfinansiering kan fortfarande bli aktuell och den borde enligt liberal ideologi ske med hjälp av personliga försäkringsavgifter. Enligt socialkonservativ ideologi kan skatterna däremot tillåtas öka. Här har vi en för en liberal-konservativ regering svår ideologisk nöt att knäcka.

Trots att den borgerliga idéutvecklingen haft 30 år på sig att utmejsla en mera konkret ideologi har inte mycket skett nedanför de mest abstrakta nivåerna. Det är väl enbart liberaliseringen på utförandeområdet inom offentlig sektor som blivit en ideologisk framgång (främst skolpeng och upphandling av vård- och omsorg). Är det inte dags att gå vidare med en organiserad diskussion om ett långsiktigt idéprogram nu när antalet konkreta reformer inte tar all kraft?

[PJ Anders Linder kommenterar seminariet i SvD 23/1]

Tidigare bloggartikel om borgerlig ideologi 2/1-11

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, regeringen, borgerlig ideologi, idedebatt, ideprogram, moderaterna, marknadsekonomi, kapiatalism, liberalism, kommandoekonomi, socialism, skatt, försäkring, skatter, socialförsäkring, ideologi, politik på intressant.se