Blir borgerlig förvaltning av socialstaten ny konservativ ideologi?

När de borgerliga för några år sedan accepterade idén om välfärdsstaten med höga skatter måste ett nytt uppdrag sökas. Om detta inte kan hittas återstår en småborgerlig, konservativ förvaltning av socialstaten som Sveriges öde.

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder skriver idag 2/1 2011 om behovet av förnyelse av den borgerliga regeringens ideologiska budskap. Det är den 22:a artikeln i raden i en serie som handlar om "det nya borgerliga uppdraget". Avsikten är inte "att skriva någon sorts program utan att visa på borgerlighetens potential". Men potentialen vill inte lyfta. Det kunde anas redan av alliansens valmanifest (bloggart sept -10).

Den grundläggande svårigheten för att hitta ett borgerligt ideologiskt budskap bottnar i samma problem som socialdemokratins svårighet att formulera sitt nuvarande budskap. Borgerligheten i Sverige har lämnat den borgerliga kritiken mot socialstaten och anammat ett socialistiskt synsätt där man accepterar en välfärdsstat finansierad med höga skatter. Detta har naturligen gett de röda svårigheter (bloggart 25/10 -10). Men nu rör sig de borgerliga på främmande mark utan ideologisk kompass och därför blir de vilsna och benägna att sysselsätta sig med närsynta teknikaliteter.

Jag tolkar PJ:s sökande efter något mer upplyftande som en reaktion mot den konservativa tendensen att sätta på sig skygglappar och gilla läget. Denna småborgerliga attityd illustrerades så tydligt av en replik i filmen Fanny och Alexander av Ingmar Bergman:

"Vi Ekdahlare vill inte genomskåda världen, vi ger tusan i de stora sammanhangen. Vi vill leva i den lilla världen", säger restaurangdirektören Gusten Ekdahl i filmen från 1981.

Filmen utspelas 1907. Då var det självklart att det privata inte var det politiska. Den framstod 1981 som något anakronistisk, men verkligheten har hunnit ikapp. Det framgår inte minst av en konservativ debattör som Elise Claeson som drar paralleller mellan Bergman och Woody Allen, vilken rakt ut har erkänt att han är "väldigt småborgerlig" (SvD 6/12 -10).

Woody Allens senaste film, Du kommer att möta en lång mörk främling, som jag såg häromdagen, är också småborgerlig i alla sina personliga förvecklingar. Budskapet är extra tydligt genom att det inte är de rationella aktörerna utan istället den gamla damen, som tror på en sierskas förutsägelser, som till slut åtnjuter framgång.

"Småborgerlighetens bästa tid är nu" skriver Claeson (6/12). Det må vara sant men är knappast tillfredsställande för borgerligheten. För vad betyder detta? Rimligtvis innebär det att om en borgerlig regering förvaltar socialstaten på ett stabilt och förtänksamt sätt så behöver småborgaren inte bry sig om politiken särskilt mycket. Vi bevarar dagens samhälle för överskådlig framtid och vips har en ny konservativ ideologi trätt fram i skepnad av den oföränderliga välfärdsstaten.

Kvar finns servicedemokratin som reducerar de politiska frågorna till tekniska inslag i socialstatens förmåner: ska det vara 900 eller 1200 kronor som tak i barnomsorgsavgiften? Ska betyg ges från åk 6 eller 7? Ska pensionärerna få en liten del av löntagarnas skattesänkning som kompensation? Ska kommunalskatten höjas 10 öre? Ska antalet äldreomsorgsplatser ökas? Ska studiemedelsförmånerna ökas med 500 kr? Ingenting av detta behöver oroa småborgaren. Han kan strunta i att följa dessa frågor om han vill.

Är det den småborgerliga konservatismen i aktuell mening som har segrat? Striderna om de stora samhällsfrågorna kanske har tystnat till förmån för framgångsrik förvaltning av socialstaten? För att kunna bedöma den frågan ska jag återge en uppsättning frågor som blir aktuella om man vill diskutera samhällets utformning ur ett politisk-filosofiskt perspektiv, och som jag tidigare har diskuterat när det gäller de rödgrönas ideologi (här och här):

Näringslivets organisation: marknader eller planering

Den sociala sektorns utformning: höga skatter och offentlig produktion eller låga skatter och stora inslag av marknadsproduktion (t ex försäkringar)

Inkomstfördelningen: stor omfördelning med progressiva skatter och bidrag eller liten omfördelning av den "spontana" fördelningen

Säkerhetsutformningen: a) militär och polis, b) ekonomisk stabiliseringspolitik och c) miljösäkerhet

Det är främst den andra och tredje punkten som utgör de fält där den borgerliga reträtten nu har ägt rum. De borgerliga har slagit tillbaka de rödas vilja att införa planmässig hushållning istället för marknader när det gäller näringslivet. Likaså har nedrustningen av polisen på det fjärde området (a) börjat vändas. Värnplikten har avvecklats. Stabiliseringspolitiken (b) har drivits i konfrontation med socialdemokratin, som dock övergivit sin syn från 30-talet. Miljöproblemen (c) har i stort sett formulerats av de gröna och accepterats av de borgerliga.

Det är svårt att i Sverige se vare sig några tongivande idéer eller presumtiva företrädare som går på tvärs mot en övergripande konsensus på alla ovanstående fyra områden. Vem företräder idén om frihet? Det är därför det nya borgerliga uppdraget är så komplicerat och gärna reduceras till teknikaliteter.

Forts: om behovet av borgerligt idéprogram 21/1-11

Andra bloggar om: borgerliga ideer, småborgare, konservatism, socialstat, välfärdsstat, socialism, Socialdemokraterna, rödgröna, Moderaterna, frihet, Ingmar Bergman, Woody Allen, skatt, offentlig sektor, ideologi, filosofi, politik på intressant.se