Arbetslinjen - moraliskt tvivelaktig?

Arbetslinjen är moraliskt motiverad för att inte det ska ske en överföring av pengar från högproduktiva till lågproduktiva. Detta är inte acceptabelt för dem som vill ha medborgarlön eller mindre kontroll av de långtidsarbetslösa.

Kritiken mot regeringens arbetslinje med jobbskatteavdrag, uppstramad sjukförsäkring och "fas 3" i arbetsmarknadspolitiken utsätts för kritik från olika läger. Man menar att "fas 3" där en arbetsgivare får 5 000 kr/mån för att sätta en svårsysselsatt i arbete måste vara förnederande. Ett exempel är socialdemokraten Björn Andersson som i en bloggartikel 16/1 angriper regeringens politik med hjälp av en satirstrip av Berglin som publicerats i SvD, vilken visas nedan:


En annan kritiker är bloggen "De tystas röst" 15/1 där det finns en rad länkar till ytterligare kritik. Man kan också se förordandet av medborgarlön som en kritik mot arbetslinjen. Detta framgår mycket tydligt av när Emil Isberg från Piratpartiet i en bloggartikel 5/12-10 (även på newsmill) anser att medborgarlön ger "trygghet utan övervakning". Två liberala debattörer, Camilla Lindberg och Jan Rejdnell, skrev på SvD:s Brännpunktssajt 12/1 om en reform med platt skatt och en statlig "garantiersättning" för dem som inte kunde få det grundavdrag som också skulle införas.

Debatten om olika former av medborgarlön är både pragmatisk och principiell. Den pragmatiska delen vill göra gällande att det skulle bli enklare och rentav billigare att ha en generell ersättning till alla bidragsbehövande än att ha ett system med behovsprövning som i en del fall är integritetskränkande. Att detta skulle leda till att en avsevärd del av de arbetsföra skulle avstå från att arbeta tillbakavisas med argument om en naturlig arbetsmoral eller att arbete i sig är så berikande att man inte frivilligt önskar avstå.

Den principiella debatten tar fasta på att det är en frihetsreform att själv få välja huruvida man vill arbeta. I ett rikt samhälle är det inte ekonomiskt nödvändigt att alla försöker försörja sig själva. Arbetslinjen är i så fall inte moraliskt legitim.

Pragmatiskt sett är det inte bevisat att medborgarlön i formen av en skattefri grundersättning åt alla skulle vara ekonomiskt realistisk. Eftersom nivån för medborgarlönen knappast kan ligga på högre nivå än existensminimum kommer det fortfarande att finnas ett stort behov av ytterligare skydd vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Idag finns två system som är strikt behovsprövade för att få existensminimum: försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) och grundförsäkring (tidigare KAS).

Socialbidrag 2011 uppgår för en ensamstående till 3 720 kr/mån plus hyran (Socialstyrelsen). Om hyran är ca 2 500 kr/mån blir grundersättningen (GE) i den obligatoriska delen av arbetslöshetsförsäkringen ungefär lika stor. GE är 320 kr/dag och det blir en månadsinkomst på 6 900 kr före skatt. Efter skatt blir det ca 6 200 kr/m att leva på. Det motsvarar socialbidrag med en hyra på nästan 2 500 kr/mån. Om man uppfyller arbetsvillkoren kan man alltså få socialbidragsnivå utan någon ingående behovsprövning från socialkontoret.

Är det möjligt att moraliskt motivera en garanterad ersättning på ovanstående nivå utan någon som helst prövning? Det skulle innebära att alla vuxna årligen erhåller ca 75 000 kronor som en "medborgarlön" oavsett om man arbetar eller inte. Skatten på arbete måste därför höjas men det mesta av medborgarlönen skulle rimligen gå tillbaka till dem som arbetade. Vi kan nu tänka oss två renodlade fall: 1) de flesta vill arbeta som förut eller 2) många reagerar på de nya ekonomiska incitamenten.

1. Om alla arbetar som förut uppnås kanske en ökad frihetskänsla hos dem som faktiskt överväger att inte arbeta men som ändå gör detta. Däremot kommer inte låginkomsttagarna att få någon förbättring av sin levnadsstandard genom medborgarlönen. Detta tillskott kommer att tas tillbaka genom högre skatt när man arbetar. Det ekonomiska incitamenten att arbeta minskar sålunda och måste presumeras kunna ersättas med moraliska incitament (i värsta fall med tvång).

2. Det mest sannolika förefaller vara att många lågproduktiva kommer att vilja leva på medborgarlönen och använda fritiden delvis till svararbete och rentav kriminell verksamhet. Arbete skulle beskattas hårdare än idag och direkt motverka dagens arbetslinje med jobbskatteavdrag - det skulle förlänga sökprocesserna på arbetsmarknaden för de lågproduktiva som ändå ville arbeta. Många kvinnor (och en del män) skulle använda medborgarlönen som ett vårdnadsbidrag. Bortsett från detta skulle medborgarlönesystemet överföra pengar från högproduktiva till lågproduktiva i högre utsträckning än idag.

Den moraliska frågan är uppenbarligen koncentrerad till fall 2. Frågan blir därför: är det moraliskt motiverat att överge arbetslinjen till förmån för ett understödjande av de lågproduktivas fritid? Detta är teoretiskt möjligt att motivera med en moralfilosofisk rättvise- eller utjämningsprincip (en översikt). Närmast till hands ligger utilitarismen. Man skulle kanske kunna hävda att maximeringen av lyckan kräver att de högproduktiva ska förse de lågproduktiva med pengar som räcker för fritid med levnadsstandard på minimi-nivå.

Jag har emellertid inte sett någon moralfilosofisk argumentation för medborgarlön. Diskussionen har mest varit pragmatisk men orealistisk. Dock har man moraliserat över arbetslinjen genom att hävda att den kräver förnedrande kontroll eller rentav innebär "löneslaveri" (blart feb 2008). Just nu moraliserar man över "fas 3" som kräver någon form av arbete istället för att man ska få gå långtidsarbetslös hur länge som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslinjen, medborgarlön, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, jobbskatteavdrag, socialbidrag, skatt, fas 3, förnedring, långtidsarbetslöshet, löneslaveri, omfördelning, moral, filosofi, politik på intressant.se