Fattigdomsklyftorna orsakas av de ungas utanförskap

Den ökade fattigdomen har inte så mycket att göra med gruppen "ensamstående med barn". Hela gruppen yngre ensamstående har fått en större andel fattiga enligt SCB. Det beror inte på bidrag eller löner. Istället är det yngres större svårigheter att få fäste på arbetsmarknaden som är problemet.

Det finns en hel del intressanta relationer i SCB:s undersökning av inkomsternas utveckling som kom förra veckan. Slutsatsen i radion och hos vänsterbloggare blev slentrianmässigt att "inkomstskillnaderna växer" (Ulla Andersson V). Men det kanske är bra att åtminstone löneskillnaderna ökar? Det behövs väl mindre utjämning efter en lång tid av nivelleringssträvanden för att det ska skapas incitament till utbildning, förkovran och extra arbetsinsatser?

Tyvärr finns det inte mycket statistik som belyser löneskillnaderna i SCB:s material. En tabell visar dock arbetsinkomsterna för den 90:e percentilen (procenten) och för medianen (P50). Relationen mellan dessa (före skatt) illustrerar löneskillnaderna i grov mening. År 2000 låg P90 74,2 procent högre än medianen. Den relationen hade under socialdemokraternas regeringsperiod pressats ned till 66,9 procent 2006. Efter tre år med Alliansen steg relationen till 71,9 procent. Det är inte mycket att hurra för.

Intressant är hur den offentliga sektorn utjämnar inkomsterna genom skatter och bidrag. Det finns en tabell som i illustrerar detta i genomsnitt. Här visas medianen för alla (faktor)inkomster samt medianen för disponibel inkomst. Relationen mellan dessa visar för den mittersta personen i fördelningen hur stor den disponibla inkomsten är i förhållande till de riktiga inkomsterna (före skatt). År 2000 var relationen 97,8 procent. Den mittersta personen betalade alltså netto just ingenting (2,2 %) till den offentliga sektorn.

Under den socialdemokratiska regeringsperioden fram till 2006 ökade utjämningen till 100,1 procent. Den mittersta personen betalade lika mycket till som han fick tillbaka från den offentliga sektorn. Men under Alliansens regeringsperiod fram till 2009 ökade utjämningen till 105,1 procent. Den mittersta personen tog netto emot 5 procent mer än vad han tjänade.

En annan jämförelse av Alliansens regeringsperiod med den socialdemokratiska kan göras för de disponibla inkomsterna för arbetare och högre tjänstemän.

Arbetarnas disponibla inkomster ökade 2003-06 med 9,9 procent. Därefter blev ökningen 2006-09 något högre eller 10,7 procent.

De högre tjänstemännens disponibla inkomster ökade 2003-06 med 12,3 procent. Därefter blev ökningen något mindre eller 9,4 procent.

Förklaringarna till skillnaden mellan arbetare och tjänstemän är komplicerade. En faktor är jobbskatteavdraget som gynnat arbetarna mer än högre tjänstemän. Man kan också misstänka att krisen slagit hårdare mot tjänstemännens kapitalvinster än arbetarnas. Å andra sidan har förmögenhetsskatten avskaffats och fastighetsskatten reformerats vilket borde ha gynnat de högre tjänstemännen.

Det paradoxala är att Socialdemokraternas sista tre år var mindre förmånliga för arbetarna än Alliansens tre första år. För de högre tjänstemännen, som borgarna kunde tyckas värna, var det tvärtom. Det kanske är det "nya arbetarpartiet" som manifesterar sin politik?

Fattigdom

Slutligen finns den särskilda fattigdomsproblematiken beskriven i en tabell från SCB. Här visas olika fattiga hushållstypers andel av totalen för resp kategori. Med fattigdom menas mindre än 60 procent av medianinkomsten för samtliga. I pressmeddelandet och kommentarerna tog man fasta på kategorin "ensamstående med barn". Där pekade man på att andelen fattiga hade ökat från 11 procent 1999 till 27 procent 2009. Det skapades ett intryck att det var regeringens fel eller berodde på låga löner.

Tittar vi närmare på tabellen kan vi först konstatera att ökningen fram till 2006 var från 11 till 21 procent. Mer än 60 procent av ökningen inträffade alltså före regeringsskiftet. En del av den accelererande ökningen därefter sammanhänger rimligtvis med den internationella ekonomiska krisen. Men under denna finns en långsiktig trend som ser oroväckande ut.

Denna trend finns inte bland sammanboende med barn. Den lilla ökningen där är koncentrerad till krisåren på slutet. Däremot finns det en minst lika oroväckande trend för ensamboende 20-29 år. Andelen fattiga ökade från 18,7 procent till 29,7 år 2006 och därefter till 34,5. Det tyder på att det inte är förekomsten av barn som är den viktigaste förklaringsfaktorn till fattigdomens utbredning.

Kan då ökad sjuklighet hos de unga vara orsaken? Om det vore så skulle trenden rimligtvis också synas bland gruppen sammanboende med barn. Men där finns bara en liten effekt under krisåren som troligtvis beror på mera tillfällig arbetslöshet.

Det som återstår som förklaring är ökad långtidsarbetslöshet och ökad studiebenägenhet. För att få fram fördelningen mellan dessa krävs annan statistik. Den slutsats vi kan dra är att utväljandet av gruppen "ensamstående med barn" förvrider analysen av orsakerna mot sociala faktorer som benägenheten att betala underhållsbidrag eller barnbidragets utveckling. Eftersom fattigdomen ökat även bland unga ensamstående utan barn förefaller det vara mycket troligare att det är svårigheterna att få fast jobb som även drabbar de ensamstående med barn.

En gissning är att mekanismen för yngre ser ut på följande sätt: Normalt flyttar man ihop och skaffar barn när man fått fast jobb. Därför syns just ingen fattigdomsökning i denna grupp. De som inte lyckas få jobb registreras därför ofta i kategorin ensamstående. När utanförskapsmekanismerna hårdnar blir fler fattiga i gruppen ensamstående. De som skaffat barn utan en tillräckligt fast relation har särskilt svårt att hitta ett passande jobb och har högre arbetslöshet än andra grupper. Med automatik registreras de också som fattiga.

Fattigdomsklyftorna orsakas tydligen inte av att de lågavlönades löneutveckling varit dålig. Inte heller är en viktig orsak att bidragen från staten blivit mindre förmånliga. Det är istället att fler och fler yngre trendmässigt har fått svårigheter att få fäste på arbetsmarknaden.

Läs även andra bloggares åsikter om klyftor, inkomstskillnader, fattigdomsklyftor, fattigdom, arbetslöshet, utanförskap, jämlikhet, utjämning, fördelningsplitik, SCB, socialpolitik, ekonomi, politik på intressant.se