Slutet på jobbtillväxten?

Riksbanken sätter stopp för en sänkning av arbetslösheten under ca 6,5 procent. De lönesubventioner som skulle kunna sänka siffran väsentligt därunder verkar vara svåra att utforma praktiskt. Fri lönebildning är politiskt omöjlig.

Frågan om hur politiska åtgärder kan skapa nya jobb står i centrum för både Socialdemokraterna och Moderaterna. Men diskussionen är ytlig och anknyter inte till den ekonomiska utvecklingen i verkligheten. Vad vi nu ser är rimligtvis slutet för jobbtillväxten i den verklighet som vi hittills levt i. Riksbanken har förra veckan höjt reporäntan från 1,25 till 1,5 procent och deklarerat att om ingenting oförutsett inträffar kommer den att ligga på 3,75 procent i slutet av 2013. Det är en höjning med 2,25 procentenheter eller nästan en tredubbling. Vi når då nivån i slutet av 2007.

Arbetslösheten blir i år drygt 7 procent enligt Riksbanken (pdf). Fram till slutet av 2013 sjunker den till knappt 6,5 procent. Lägre arbetslöshet än så kan vi inte få på den svenska arbetsmarknaden som vi idag känner den. Snarare riskerar vi en ny lågkonjunktur som medför högre arbetslöshet än i dagens prognoser. Skulle arbetslösheten sjunka mera kommer Riksbanken att höja räntan mera. Enligt min uppskattning ligger NAIRU på ca 6,5 procent.

Det finns därför ingen grund för tanken att arbetslösheten skulle kunna sänkas genom en generell ökning av efterfrågan. Det är huvudtanken i Socialdemokraternas kriskommission på jobbområdet. Genom åtgärder som ska öka exporten ska nya jobb skapas. Det är ceteris paribus omöjligt. Den typen av arbetskraft finns inte ledig om ett par år. De 6,5 procenten arbetslösa passar inte för exportindustrin - knappast heller efter omskolning.

Sent på söndagskvällen sändes ett TV-program i repris där Sverker Olofsson intervjuade Anna Johansson (från Gbg) som hade lett arbetet med kriskommissionen. Senare i samma program intervjuades Fredrik Reinfeldt. Båda var inne på att det behövdes speciella jobb för svåranställda som innebar lönesubventioner. Det är intressant eftersom man nu närmar sig de verkliga orsakerna till att arbetslösheten långsiktigt kommer att bli hög. Det handlar om de svåranställdas produktivitet.

Det grundläggande problemet är att det alltid (även i högkonjunktur) kommer att finnas arbetskraft med lägre produktivitet än vad som svarar mot deras lönekostnad på en arbetsmarknad med faktiska minimilöner. Det kan dock finnas en del jobb som inte kräver så hög produktivitet men dessa är redan upptagna och omsätts långsamt. Det kan betyda att en viss del av den lågproduktiva arbetskraften ändå finner ett jobb efter några år. Situationen blir svårare efter varje konjunkturnedgång eftersom det tycks finnas en tendens att det är just de lågproduktiva jobben (arbetsuppgifterna) som slås ut under krisen.

Arbetsgivare som pressas av för höga kostnader tenderar att göra sig av med arbetskraft som utför uppgifter som kan vältras över på övriga anställda eller andra. Vaktmästare, städare, diskplockare, receptionister, telefonister, tempoarbetare och liknande personal sparas efterhand bort. De som tidigare skulle ha haft dessa jobb får nu gå arbetslösa under lång tid tills några av de få kvarvarande jobben blir lediga.

Lönesubventionerade jobb är därför ganska svåra att åstadkomma i efterhand. Subventionen borde utgå när jobben är i fara men ännu existerar. Men då är för det mesta statens finanser ansträngda och något större utrymme för lönesubventioner finns inte. Det som ändå är möjligt att genomföra är begränsade åtgärder av typ Samhall.

Problemet för politikerna är mycket större än så. Om man begränsar det till att sänka högkonjunkturarbetslösheten från 6,5 till 2,5 procent rör det sig om att skaffa fram ca 190 000 lönesubventionerade jobb. Det är förenat med stora svårigheter. Om staten skulle subventionera nästan hela lönekostnaden rör det sig om mer än 50 miljarder kronor per år. Men då skulle pengarna bara gå till speciella jobb, vilket kräver en omfattande administrativ apparat. En generell subvention blir dock ännu dyrare eftersom ett antal redan existerande jobb skulle fordra att få subventionen. Dessutom skulle jobb med högre löner också behöva subventioneras efter en avtrappande skala för att förhindra snedvridningar.

Ett alternativ är att ge subventionerna till den anställde. Arbetsgivaren skulle alltså kunna erbjuda extremt lågavlönade jobb och den anställde skulle få en utfyllnad upp till politiskt godtagbar nivå från staten. Denna nivå skulle dock inte kunna vara fast eftersom alla subventionerade jobb då skulle få den lägsta tillåtna lönenivån för att subventionen skulle bli maximal. En stigande skala som skulle vara besvärlig att fastställa skulle bli nödvändig.

Jag kan inte nu se hur politikerna i praktiken skulle kunna lösa det subventionsproblem som är så lätt att nämna i mera programmatiska sammanhang. Lösningen ligger kanske i att etablera en låglönemarknad och sedan ge en behovsprövad utfyllnad genom en ny typ av socialbidrag. Eftersom detta skulle fördömas av LO mfl kommer arbetslösheten inte att kunna sjunka så mycket under 6,5 procent. Vi ser nu slutet på jobbtillväxten.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, arbetslöshet, sysselsättning, jobb, arbetsmarknad, lönesubventioner, socialbidrag, lönebildning, ekonomi, politik på intressant.se