Bondesamhället orsak till krigen?

Människans natur är egentligen snäll och vänlig som Kalaharifolkets hävdar vänstern. Det var först vid övergången till jordbruk som egoismen dök upp. Men annan forskning visar att vår natur inte är så snäll. Det är orealistiskt att försöka med ett samhälle byggt på altruism.

Nästa vecka kommer författaren Lasse Berg ut med en ny bok som belyser människans natur. Den har titeln Skymningssång i Kalahari (Ordfront 2011) och där fortsätter han att argumentera för att den mänskliga naturen är medfött god. Men någonting hände med människan när jordbrukssamhället etablerades. Då framträdde en egoistisk människa, som tydligen inte uppträder i enlighet med sin natur.

Jag har tidigare skrivit en kritisk bloggartikel (nov-05) om Bergs förra bok med titeln Gryning över Kalahari. Där drev han samma tes. Den nya boken borde alltså innehålla nya argument för människans medfödda altruism. Något sådant antydde dock inte Berg i radioprogrammet Nordegren i P1 igår. Vi får väl se.

Vad man preliminärt kan fundera på är hur en genetisk, altruistisk egenskap som går ut på att gynna den egna gruppen skulle vara förenlig med människans faktiska (krigiska) uppträdande de senaste 3 000 åren. Det typiska för människan under 90 000 år av de senaste 100 000 åren är samarbete och inte krigiskhet, enligt Lasse Berg. Den lilla nomadiserande gruppen av jägare och samlare sände ut små patruller som kom tillbaka med byte. Till skillnad från djuren delade människorna med sig till hela gruppen. Man kunde inte ljuga, med mungiporna drypande av fett från bytet, och säga att det inte blev något resultat av jakten, sade Berg.

Naturfolken levde efter traditioner som kunde ses som oskrivna lagar. Denna reglering av hur bytet skulle fördelas inom Kalaharifolket beskrivs av Elizabeth Marshall Thomas i boken The Harmless People (1959) på följande sätt:

"Gemsen har försvunnit... Gai fick två bakben och ett framben. Tsetchwe fick kött från ryggen. Ukwane det andra frambenet, hans fru en av fötterna och magen, de unga pojkarna tarmar. Twikwe hade fått huvudet och Dasina juvret."

Det kan förefalla som att fördelningen är ojämn. Men det var Gai som hade nedlagt gemsen och han skulle därför ha mer än de andra. I det långa loppet äter dock ingen mer än någon annan enligt Marshall Thomas.

Om vi utgår från att detta fördelningsbeteende avspeglar människornas ursprungliga genetiska egenskaper kan vi konstatera att det innehåller ett visst inslag av incitament, som bygger på egenintresse. Dessutom fanns ett element av tillmötesgående (Gai gav köttet åt Dasina för att hon var hans svärmor). I det långa loppet förefaller systemet ha byggt på principen om "tjänster och gentjänster" - alltså ett implicit handelsutbyte. Om detta var spontant (medfött) eller frambringat genom fruktan för repressalier (ogillande, utfrysning) framgår inte.

Forskaren Ernst Fehr har genom experiment med "ultimatumspelet" kunnat konstatera att moderna människor är benägna till att på egen bekostnad bestraffa andra som inte delar med sig tillräckligt jämnt. Gränsen går vid 25/75-fördelning och redan vid 40/60-fördelning är det en del som börjar bestraffa (bloggart dec-07). Andra forskare (Wallace et al) anser att drygt 40 procent av denna egenskap är medfödd. Egenskapen varierar dessutom geografiskt och mellan olika kulturer (bloggart juli 2010). Generellt är bestraffningsbenägenheten störst i moderna, utvecklade samhällen där erfarenheten av möten med okända är mer utbredd.

Den moderna människan har enligt andra experiment gjorda av Fehr en egenskap av att vara tillmötesgående mot medlemmar i den egna gruppen, vilket kan bedömas som en till avsevärd del medfödd egenskap eftersom även små barn har den. Detta är en första förutsättning för samarbete (bloggart mars-10). Att dela med sig genom egna uppoffringar var dock inte utbrett när det gällde sannolikt medfödda egenskaper (bloggart sept-08 ). Men ju äldre barnen blev desto större blev benägenheten för altruism (det gällde dock inte mot främlingar). Och egenskapen missunnsamhet mot främlingar var utbredd med en extra stark effekt hos pojkarna (F 3).

Vad kan vi dra för slutsatser av dessa experiment? Dagens genetiska egenskaper tycks inte skilja sig från Kalaharifolkets. Om detta folk är representativt, vilket Berg menar, skulle vi kunna utesluta att den moderna människans genuppsättning skulle ha förändrats av de senaste 100 000 årens starka befolkningsökning. En hypotes skulle annars kunna vara att endast de mest krigiska folkgrupperna kunde överleva när utrymmet blev mindre pga befolkningsökningen. Detta skulle speciellt i Eurasien ha kunnat medföra en stark selektion när 80 procent av folkmängden gick under i samband med den senaste istiden.

De som företräder uppfattningen om människans "egentliga godhet" menar istället att etableringen av jordbrukssamhället förändrade människans beteende, trots de genetiskt goda förutsättningarna, till att bli krigiskt och egoistiskt. Den kulturella förändringen med äganderätt till mark och en mera hierarkisk arbetsfördelning skulle alltså ha förstört den ursprungliga altruismen när det kom till faktiskt beteende. Denna hypotes ger många mer utopiskt lagda socialister fortsatt hopp.

Evolutionsbiologin har hittills inte funnit några belägg för medfödd altruism. Detta beror på att den tidigare tron att individer kunde offra sig för artens bästa inte stämde matematiskt. En altruistisk genuppsättning som är till nackdel för individen själv kan inte fortplanta sig tillräckligt mycket för att sprida sig i populationen. Genetisk altruism kan bara förekomma för mycket närbesläktade individer. Det skulle vara sensationellt om Lasse Berg hade upptäckt en folkgrupp som var medfött altruistisk.

Det sannolika är istället att människans medfödda godhet överdrivs och att latent ondska förbises. När jordens befolkning bara var några miljoner var kanske orsaken till att det inte finns belägg för krigsoperationer att det fanns gott om utrymme och försörjningsmöjligheter. Små grupper som inom sig kunde samarbeta genom att visa tillmötesgående i allmänhet men ofördragsamhet mot fuskare kunde förkovra sig utan att några individer behövde offra sig. Detta skedde inte utan friktioner, som ibland hade dödlig utgång. Mordfrekvensen hos Kalaharifolket motsvarar enligt Berg i praktiken den i Detroit och Washington (29 per 100 000 manår).

Vad händer när ett folk med sådana gener utsätts för konkurrens från andra folk? Enligt en hypotes framförd av Samuel Bowles (blart juni-09) har det nästan permanenta krigstillståndet under förhistorisk tid befordrat utvecklandet av altruism inom den egna gruppen (parokial altruism). Enligt Fehr et al har krigsoperationer kunnat medföra att det nu bland män finns en större benägenhet till missunnsamhet mot utanförstående (F 3). Det finns också en större manlig pariokal altruism (F 2).

Om vi ändå bortser från dessa rön kan frågan bli: skulle en mindre omorganisation av dagens samhälle kunna återskapa det idylliska stenålderssamhällets sociala relationer? En första svårighet är att organisera produktionen av basbehovet av mat, bostad, värme, kläder och hälsa på en rimlig nivå. Detta förutsätter arbetsspecialisering och lönearbete. Redan detta öppnar för konkurrens, löneskillnader och mekanismer för att få tråkigt och tungt arbete utfört. Det är uppenbarligen omöjligt att göra en "mindre förändring" för att återskapa ett mer idylliskt samhälle.

Då återstår att göra en stor omorganisation. Det rör sig om ingenting mindre än att organisera ett modernt Utopia utan lönearbete och helt kollektivt. Ska detta då göras för hela samhället genom en tvångsbaserad omvälvning? Eller är det möjligt att organisera i liten skala för dem som är mest intresserade? De tidiga försöken att upprätta socialistiska mönstersamhällen har alla misslyckats. Och de israeliska kibbutzerna befinner sig på stark tillbakagång. Endast en fjärdedel återstår med det ursprungliga konceptet.

Slutsatsen måste bli att människans natur inte är så godhjärtad och kollektiv som Kalaharifolkets beteende ger sken av. Bedömare som Lasse Berg ser egenskaper som inte finns nedärvda. Beteendet är istället en följd av den utsatta miljö där folket lever (Kalahariöknen). Det kollektiva samarbetet är ett nödtvång eftersom alternativ saknas.

En analogi kan göras med Kibbutzerna. När dessa väl hade etablerats för 100 år sedan fanns det relativt länge inga synliga alternativ för deltagarna. Men under intryck av omvärldens utveckling framstod det fattiga och kollektiva kibbutzlivet som alltmer oattraktivt. Privatiseringar blev alltmer lockande. Min hypotes är att också Kalaharifolket kommer att välja samma väg vid om kontakterna med den moderna civilisationen blir intima.

Teorin att bondesamhället lät människans egoism få utlopp är en konstruktion av romantikern J J Rousseau. Jordbruk måste dock snarare ses som en lösning på problemet att befolkningstrycket medförde krig om de allt knappare resurserna. Det var en innovation som minskade krigen. Att befolkningsökningen fortsatte medförde också fortsatt kamp mellan folkgrupperna. Och där finns ingen altruism mot främlingar som skulle ha lett till en fredligare utveckling.

[Uppdatering 5/3: Utdrag från Adlibris' beskrivning av Skymningssång: "I miljontals år levde våra förfäder ett stillsamt liv som samlare mellan Afrikas öppna horisonter.
Men för 10 000 år sedan gav sig plötsligt hela mänskligheten ut på en resa utan karta. Vi ändrade helt livsstil, blev jordbrukare, flyttade in i städer, skapade civilisationer, fick bråttom, började slåss. Detta sedan två av det moderna livets mest avgörande påfund beskattning och byråkrati rullat som en tsunami över världen." (emfas här)]

[Uppdatering 9/3: Recension av Lars Linder i DN, recension av Fredrik Sjöberg i SvD ; 23/3: Torbjörn Kvist SvT] Min egen recension 29/6-11

Läs även andra bloggares åsikter om människans natur, Lasse Berg, Kalahari, jordbruk, krig, egoism, altruism, Fehr, solidaritet, kibbutz, socialism, filosofi, politik på intressant.se