Näringslivets röst vacklar

Nu när partierna blivit traditionellt socialdemokratiska borde näringslivet tala med en tydlig röst. Det gäller särskilt sådana frågor som kärnkraften och klimatpolitiken. Men det är brist på kraftfulla personligheter och genomtänkta budskap.

Ekots lördagsintervju 19/2 gästades av Sverker Martin-Löf, ordförande i Industrivärden, SCA och tidigare vice ordförande i Svenskt Näringsliv. Han intervjuades av Tomas Ramberg. Denna typ av intervjupersoner har en helt annan karaktär än när politiker och organisationsföreträdare utfrågas. Därför är det inte så ofta det finns något att kommentera på en blogg som handlar om inrikespolitik och samhällsfilosofi.

Nu kan man dock hävda att Sverker Martin-Löf är en viktig företrädare för näringslivet, särskilt som Industrivärden och Handelsbanks-sfären nu är lika stor som Investor och Wallenberg-sfären. Det är dock en sanning med modifikation. Martin-Löf är inte på långa vägar en karismatisk företrädare för företagsamheten av den typ som Curt Nicolin en gång var. Men han är inte ensam. De flesta företagsledare idag är tämligen slätstrukna vad gäller framtoningen i samhällsfrågorna.

Detta kan möjligtvis bero på att samhällsfrågorna inte har samma dignitet som på Nicolins tid. Då arbetade vi mot löntagarfonderna och 87-procentiga marginalskatter. Men det är också skillnad i personlighet och engagemang. Ingen riksdagspolitiker skulle ha kunnat angripa Nicolin med orden "näringslivets höjdare är okunniga och likgiltiga" som Carl B Hamilton enligt Ramberg gjort i den klimatpolitiska frågan. Dock skulle man även på Nicolins tid ha kunnat fälla detta omdöme om en rad andra företagsledare. Det var sålunda småföretagen som främst hjälpte oss att stoppa löntagarfonderna.

Lördagsintervjun spände över frågor som räntepolitikens inverkan på kronans värde och därför till men för exportindustrin, eurosamarbetet (S M-L är för euron även idag), bostadsbubblan, byggandet i Stockholm, inflationen och andelen kvinnor i företagens styrelser. Jag kommenterar inte detta närmare.

En viktig fråga är näringslivets relationer med den borgerliga regeringen. Under finanskrisen kom SN med rekommendationer i finanspolitiken. Som svar levererade finansminister Anders Borg ett närmast hånfullt svar: "Svenskt Näringsliv är ett särintresse för väldigt rika personer." Det var egentligen en förolämpning som syftade till att ställa till bråk mellan regeringen och storföretagen. Regeringen skulle framstå som folklig.

Hur ska näringslivets främsta intresseorganisation reagera på detta? Man uppträdde ytterst konciliant och levde upp till Martin-Löfs formulering idag att det säkert "fanns politiska motiv för att inta vissa positioner". Men varför vara så undanglidande? Regeringen ville ha en verbal konflikt med storföretagen och "de rika" för att stärka sin trovärdighet. Hade det inte varit på sin plats med ett mera resolut försvar av sina ståndpunkter i en sådan situation? Och idag mer än två år senare kunde det åtminstone varit motiverat att ge en saklig förklaring till SN:s ståndpunkt som visade hur fel regeringen hade när det begav sig.

När det gällde den nya möjligheten att ersätta gamla kärnkraftsreaktorer med nya intog Martin-Löf en direkt vacklande hållning. Det var å ena sidan bra att det kunde byggas annan elproduktion än vindkraftverk. Men å andra sidan lät Martin-Löf inte alls särskilt bestämd med att det fanns en vilja att bygga någon reaktor.

Slutligen diskuterades klimatpolitiken. Martin-Löf menade att den svenska och europeiska ambitionen att gå före med åtgärder mot koldioxidutsläppen riskerade att bli kontraproduktiv genom att verksamheten flyttar ut till länder med lägre ambitioner. Utsläppen riskerar då att totalt öka. Men han var också kritisk till att politikerna tagit upp klimatfrågorna på ett så entusiastiskt sätt med regleringar genom beskattning mm att man kunde misstänka att det var skatteintäkterna snarare än klimatet man ville befrämja. Tyvärr gav han ett dåligt konkret exempel i form av trängselskatt, som ju inte egentligen alls har motiverats med klimatpolitiska skäl.

Den verkligt svaga punkten i Martin-Löfs argumentation avslöjades efter en viss envishet från Rambergs sida. Han har uttalat att det objektivt inte finns bevis för att koldioxiden är så skadlig som den framställs som. Martin-Löf hänvisade till att det finns många vetenskapliga framställningar som visar detta. Men Ramberg tjatade för att få reda på vilka konkreta artiklar som detta påstående grundas på. Till slut fick Martin-Löf säga att han inte på rak arm kunde ange vilka de var. Detta gav ett svagt intryck eftersom han hävdade att han själv läst flera av de kritiska vetenskapliga alstren. Nog borde man kunna förbereda sig litet bättre inför en intervju där denna kontroversiella fråga sannolikt kommer upp.

Vill man inta en skeptisk hållning i klimatpolitiken är det relativt enkelt att ifrågasätta alarmismen genom att hänvisa till att återkopplingen på temperaturen från de initiala koldioxidutsläppen inte är bevisad. Det är bara en hypotes att det är en kraftig positiv återkoppling som ligger bakom. Tidigare temperaturvariationer talar emot att den dominerande effekten nu kommer från mänskliga utsläpp. Den dominerande delen av 1900-talets temperaturvariationer och trender kan dessutom förklaras med förändringar i havsströmmarna, enligt meteorologen Roy Spencer (bloggart aug-10). Det verkar vara en lika god hypotes som IPCC:s närmast obevisade molnbildningsteori.

Nu när samtliga politiska partier intagit en traditionell socialdemokratisk (dock utan marxistisk ton) hållning inför samhällsfrågorna borde det vara speciellt viktigt att en annan syn också kommer till tals. Då är näringslivet en viktig avsändare som borde kunna formulera sig kraftfullt.

Andra bloggar om: näringslivet, Svenskt Näringsliv, Sverker Martin-Löf, finanskrisen, kärnkraft, klimatpolitik, koldioxid, växthuseffekten, IPCC, löntagarfonder, politik på intressant.se