Meritokrati som bärande borgerlig idé
Det är vällovligt att inkomsten ökar efter prestation. Men meriter kan blandas ihop med mygel. Att belöna efter förtjänst förutsätter tydlighet. Men även då finns möjligheten att kritisera skillnader som ett utflöde av ett klassamhälle.
Igår hade Timbro ett seminarium där Johnny Munkhammar (tidigare på Timbro nu M-riksdagsman) presenterade sin rapport "Du skall bli miljonär! Den inkluderande meritokratin som bärande borgerlig idé". Han argumenterar där för social rörlighet som ett viktigt inslag i "den borgerliga berättelsen".
Rapporten innehåller en omfattande översikt över den senaste mandatperiodens borgerliga reformer. Vid presentationen visade han en bild av en gammal socialdemokratisk valaffisch med budskapet: "Begåvad men fattig - ge honom lika chans". Affischen illustreras med en bild av cykelbudet som trånande betraktar några slipsklädda ynglingar med uppenbarligen gedigna studier i bagaget.
Denna affisch sammanfattar på ett slagkraftigt sätt hela tanken med meritsamhället. Det är där vi är idag, trodde jag. Men Munkhammar uppfattar att när dagens vänster så ofta talar om att "bekämpa klyftor" så implicerar det en ovilja mot den sociala rörligheten där de förtjänta kan tjäna mer pengar än andra. Det skulle alltså finnas en potential för borgerlig opinionsbildning där ambitiösa personer idag inte ser att de blir belönade efter förtjänst. Enligt en undersökning gjord av Demoskop anser 53 procent att det är bra att lönen ökar med prestation - och 26 procent anser det vara dåligt.
Ett tecken i tiden är den programserie i Sveriges Radio med samlingsrubriken "Är det fult att tjäna pengar?" som började igår. Där refereras till intresset för "Solsidan". I dagens avsnitt framträder etikforskaren och företagsekonomen Anders Brytting där han bl a hävdar att "människor som inte drivs av pengar är ostyrbara". Programmet handlar dock mest om de psykologiska hinder som finns i accepterandet att folk ska få tjäna mycket pengar. Ett stort problem verkar vara att även de som är förtjänta av höga inkomster blandas ihop med dem som kan misstänkas ha myglat sig fram till pengarna utan att egentligen ha åstadkommit något. Jag tog in en artikel om detta av Magnus Nilsson i Skatter&Välfärd 1998.
Möjligheten att diskreditera de förtjänstfulla gör meritokratin till en problematisk idé. Borgerligheten måste då klara ut sin inställning till avlöningen av stora företags verkställande direktörer (bloggart nov-08 och apr-10; bonusar). Frågan om den sociala snedrekryteringen är inte heller så enkel som den framstår i rapporten (boggart jan-11). Den stora faran är dock att ett meritsamhälle med inkomstskillnader (felaktigt) kommer att beskrivas som ett klassamhälle (bloggart mars-07). Den borgerliga berättelsen om meritsamhället blir uppenbarligen krävande.
Läs även andra bloggares åsikter om meritokrati, meritsamhälle, klassamhälle, borgerlig ideologi, inkomstskillnader, utjämning, Socialdemokraterna, Alliansen, regeringen, Timbro, ideologi, filosofi, politik på intressant.se
posted by Danne Nordling @ 16:33
3 comments
3 Comments:
Sanningen som borgarna måste acceptera om en meritratiskt samhälle är att majoriteten av de som är fattiga idag är det på grund av bristande meriter, inte externa barriärer.
Begåvning är ojämn fördelad. Därför kommer mer meritokrati att leda till större ojämlikhet.
Liberaler har en romantiskt bild av detta men hundratusentals genier och entreprenörer i de lägre samhällsskiten som bara väntar på att klättar till toppen om vi bara tar bort osynliga barriärer (oklart vad).
Det är nonsens, Sverige är redan ganska meritokratiskt idag, de som är fattiga är huvudsakligen fattiga för att deras kompetens inte efterfrågas i marknaden.
Till Tino: Du skriver "de som är fattiga är huvudsakligen fattiga för att deras kompetens inte efterfrågas i marknaden."
Helt rätt. Varför är det så? Jo därför vi har en lönebildning som inte klarar att ge låga löneökningar vid låg arbetslöshet. Riksbanken anser att lönebildningen ger inflation om arbetslösheten går under 6,5 procent. Man kan därför påstå att fattigdomen beror på dålig lönebildning.
// Ante
Tino, du har nog rätt men den romantiska bilden har varit ganska framgångsrik. Anders Borg gottade sig igår åt vilka stora effekter jobbskatteavdraget redan haft och ingen tycks vilja ifrågasätta denna beskrivning.
Ante, lönebildningen fungerar nog på samma sätt som tidigare. Blir det överhettning så kommer lönerna att stiga och bädda för en svårare nedgång framöver. Det nya problemet är att när överhettningen står för dörren så är arbetslösheten fortfarande mycket hög. De arbetslösa har trots ams-åtgärder mm ändå inte de meriter som ger reguljära jobb.
Vi kan illustrera detta med Beveridgekurvan. Vakansgraden 2010 låg på 0,7 (kvarstående lediga platser i procent av arbetskraften). Enligt den gamla definitionen var knappt 6 procent öppet arbetslösa.
Men på 80-talet låg arbetslösheten vid denna vakansgrad på knappt 3 procent. Om jobbskatteavdraget hade varit avgörande skulle vakansgraden idag snarare varit lägre än högre än tidigare. Ett antal avvaktande arbetslösa skulle alltså nu ha tagit de lediga jobben direkt och sänkt vakansgraden.
Effekterna av jobbskatteavdraget kan naturligtvis överflyglas av andra, större krafter.
Att jämviktsarbetslösheten, som Borg påstår, skulle komma ner till 4 (eller 5) procent 2015 verkar omöjligt utan särskilda åtgärder riktade mot dem som notoriskt har otillräckliga meriter. Antingen accepterar man att de får synnerligen låga löner (som ev kan utfyllas med bidrag) eller så måste man skapa (permanent) subventionerade jobb.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home