Olof Palme var ingen stor politiker

Palme hade chansen att införa demokratisk socialism med hjälp av LO:s förslag om löntagarfonder. Men han tog inte chansen att bli en stor socialistisk politiker.

I kulturprogrammet Nya Vågen i radion idag 22/2 diskuterades Göran Greiders nya Palmebiografi. Historikern Håkan Arvidsson sammanfattade sin syn på Olof Palme att han "inte var någon stor politiker". Han fick delvis medhåll av kulturjournalisten Dan Jönsson, som tidigare framträtt som mycket vänsterinriktad i frågan om finanskrisen (bloggart jan-10). Tesen var att Palme inte lyckats åstadkomma några politiska resultat för Sverige.

Det ligger mycket i detta omdöme. Palmes retoriska förmåga har dolt att han inte var någon resultatpolitiker. Och trots att han uppfattades som en ideologisk betonad socialist är han så vitt jag kan bedöma inte någon politisk teoretiker som hade en egen syn på socialismens utveckling och möjligheter. Men han hade ändå chansen att bli en stor politiker i socialismens historia trots att han förlorade flera val. Palme hade tämligen turen att bli partiledare under socialismens stora framgångsperiod i Sverige.

När Palme blev partiordförande 1969 hade just 68-vänstern slagit igenom och under de följande åren flyttade vänstern fram positionerna inom journalistik, kultur och förvaltning. Sverige karaktäriserades dessutom av en mycket mera utmejslad "vänstervridning" än andra länder. Samtidigt fortgick en stark radikalisering av fackföreningsrörelsens aktiva skikt med förslaget från Rudolf Meidner i augusti 1975 om ett successivt övertagande av alla större företag som resultat.

Olof Palme hade redan 1968 uttalat att den privata äganderätten skulle vara avskaffad inom 50 år. Det är alltså 2018 det handlar om. Palme berörde också en del av den politiska teorin när han gång på gång återkom till den "demokratiska socialismen" som det viktiga reformsteget för slutet av 1900-talet. Genom LO:s och Meidners förslag till löntagarfonder fick Palme chansen att genomföra en övergång till socialism i Sverige genom en långsam process. Det sinnrika med detta förslag var att det inte öppet angrep den privata äganderätten genom en konfiskation av aktieägarnas egendom. Istället användes en teknik med "obligatoriska, riktade fondemissioner" av aktier till löntagarfonderna. Dessa skulle ske i relation till företagens vinster där 20 procent skulle omvandlas till nya aktier.

Om fondförslaget hade stötts med massiv opinionsbildning skulle det ha kunnat genomföras istället för det urvattnade förslag som faktiskt infördes 1984. Om valtaktiska svårigheter hade ställt till problem under den första tiden hade förslaget kunnat hållas på is tills Socialdemokraterna kom tillbaka i en säker maktposition 1982. En skicklig resultatpolitiker med en säker socialistisk kompass hade rimligtvis lyckats med detta.

Men Palme var inte skicklig. Hans kompass snurrade åt alla håll. Han förfaller inte varit tillräckligt handlingskraftig - se min artikel Palme och löntagarfonderna från januari 2007. Det är uppenbart att Palme begick en rad misstag som en "stor politiker" inte får begå. Men bidragande kan också ha varit att näringslivet först föreföll ganska medgörligt för att efter ett par år plötsligt bli mycket mera motståndsbenäget.

Palmes levnadstecknare har för det mesta ägnat löntagarfonderna ett mera förstrött intresse (ett exempel är Henrik Berggren). Men hur nära var det att Palme hade gått till historien som den partiledare som påbörjade vägen till demokratisk socialism i Sverige? Även om efterkommande regimskiften och borgerliga politiker hade lyckats upphäva lagarna om löntagarfonderna hade Palme gått till historien som en person som ändå försökte införa socialism. Då hade han inte behövt betecknas som mest misslyckad.

Läs även andra bloggares åsikter om löntagarfonder, Olof Palme, socialism, demokrati, ekonomisk demokrati, Socialdemokraterna, politik på intressant.se