Jobbskatteavdraget ökar "klyftorna"

När det kommer en undersökning om inkomstfördelningen avstår media från att analysera fattigdomen. Istället ägnar man sig åt "avundshets" och beskriver små skillnader som "klyftor". Det är inte rikedomen utan fattigdomen som borde bekämpas.

Igår kom SCB med statistik över hushållens disponibla inkomster 1991-2009 som ökade 34,1 procent realt. Etermedia tog fasta på att detta utvisade att inkomstskillnaderna ökade. Radion gjorde en ambitiös presentation under huvudrubriken "Klyftorna fortsätter att öka". Dagens morgontidningar negligerar dock nyheten (endast en notis på några rader i SvD). I radion fokuserade man på det sista stycket i SCB:s pressmeddelande där utvecklingen för andelen fattiga ensamstående med barn visade en ökning från 11 till 27 procent.

De förvärvsarbetande har ökat sin standard (real disp ink) med 37 procent de senaste 10 åren. Men det gäller inte de som har pension eller a-kassa, sjukpenning, studiestöd och andra bidrag, se diagrammet nedan:

Ekonomisk standard. Medianvärden i kronor

De som inte förvärvsarbetar har bara haft en ökning på 22 procent. År 1999 motsvarade dessas inkomster 80 procent av de förvärvsarbetandes mot 66 procent 2009. "Klyftorna" har alltså ökat. En stor del av denna ökning beror uppenbarligen på jobbskatteavdraget som för många uppgick till 18 200 kr/år 2009. En liten del beror också på att a-kassa och sjukpenning blivit mindre förmånliga.

Det hade varit intressant att få en närmare analys av varför ensamstående med barn haft en sämre utveckling än andra. Ökningen 1991-2009 var 15 procent mot 34 för samtliga (SCB). Berodde detta på att andelen studerande eller arbetslösa i denna kategori ökade? Eller berodde det på mera försumligheter med underhållsbidragen från den andra förälderns sida? Eller kanske var det barnbidraget som inte höjdes i takt med den allmänna inkomstökningen? Kan vi tänka oss att löneutvecklingen just för denna grupp blivit allt sämre?

Arbetare och lägre tjänstemän har haft en något bättre utveckling än högre tjänstemän. Bäst utveckling har dock gruppen företagare+jordbrukare haft (55 %). I en specialbearbetning för SR kan man studera utvecklingen för olika deciler och för de rikaste 1,0, 0,1 och 0,01 procenten. De allra rikaste hade en lysande utveckling efter 1995, vilket berodde på reavinster och bonusar, fram till IT-kraschen. Därefter skedde en ny ökning och 2006 hade inkomsterna nästan fyrdubblats realt sedan 1995. Under alliansregeringens period sjönk däremot inkomsterna med 23 procent eller 6 miljoner i årsinkomst.

Man kan fråga sig varför det är LO:s perspektiv på de stora inkomstskillnaderna som får all uppmärksamhet när de avundsjuka istället kunnat glädja sig åt miljonsänkningar av de rikastes inkomster under krisen. Men problemet är knappast att det finns för många rika. Det behövs fler företagare och småkapitalister för att få fart på den långsiktiga tillväxten i Sverige. De politiska åtgärderna borde inte förhindra rikedom utan bekämpa fattigdom. Därför behövs mera analys än avundshets i debatten.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, klyftor, inkomstskillnader, skatt, bidrag, rika, fattiga, ensamstående, omfördelning, utjämning, LO, jämlikhet, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se