Palme kostade många miljarder

Misslyckad ekonomisk politik orsakad av skattereformen 1971 sänkte Sveriges tillväxt under 1970-talet. Varför ville Palme höja marginalskatterna och som en påstådd följd höja arbetsgivaravgifterna med 16 procent 1970-76?

I samband med 25-årsminnet av Olof Palmes död har flera biografier kommit ut. Diskussionen om Palmes politik har där och i pressen kretsat kring hans visionära ideologiska uttalanden och om hans roll på politikens världsscen. Mindre diskussion har förevarit om Palmes inrikespolitiska roll. I radion menade dock Håkan Arvidsson att Palme inte hade åstadkommit särskilt mycket konkret och därför var en "medioker politiker". Min kommentar (22/2) till detta var att han skulle ha kunnat betraktas som en stor socialistisk politiker om han tagit chansen att införa demokratisk socialism med löntagarfonder. Men det förmådde (eller ville) han inte.

Det något egendomliga är att en så omfattande biografi som Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss (Norstedts) inte har någon egentlig redovisning av Palmes ekonomiska politik och skattepolitik. Det var ju denna som kom att prägla Sveriges ekonomiska utveckling under hela 1970-talet och en del av 80-talet. Detta uppmärksammas inte av P O Enquist i DN eller av Håkan Arvidsson i SvD. Har recensenterna glömt bort sådana företeelser som "de förlorade åren", kostnadskrisen, Haga-förhandlingarna och marginalskatteeländet.

En som uppfattat att det ändå finns en allvarlig kritik av Palmes ekonomiska politik är hans efterträdare Ingvar Carlsson. Denne framträdde i DI den 28/2 med ett försvar där han hävdade:

"1970-talet blev ett dåligt årtionde. Men jag tycker det är helt fel att säga att Olof Palmes ekonomiska politik misslyckades. Han var den första statsminister som fick känna av efterkrigstidens svenska baksmälla."

Carlsson menar att det var oljekriserna och att arbetsmarknadens parter inte tog sitt ansvar och slöt löneuppgörelser på 20 procent som var orsakerna till eländet. Detta är ett försök att ge en tillrättalagd bild som ska frita Palme från ansvar. I själva verket var kriserna till stor del självförvållade genom en typisk reform av Olof Palme - nämligen 1971 års skattereform. Denna låg helt i linje med Palmes och Socialdemokraternas nyfunna intresse av att betona "ökad jämlikhet".

Skattereformen beslutades hösten 1970 - inte hösten 1971 som Berggren skriver på sidan 453. Den innehöll en övergång till särbeskattning, den enda aspekt som nämns av Berggren. Men den stora nyheten var brytningen med 1960-talets skattepolitik. År 1964 hade Allmänna skatteberedningen kommit med ett betänkande (SOU 1964:25) som förordade sänkta marginalskatter, sänkt inkomstskatt med 21 procent (för 1970) och övergång till indirekt beskattning

Den vänsterinfluerade skattereformen 1971 gjorde tvärtom: marginalskatterna höjdes och 2/3 av de skattskyldiga skulle få sänkt inkomstskatt men nu på bekostnad av den tredjedel som tjänade mest. Skatteskalorna gjordes så korkade att en liten bit över lönen för en industriarbetare (då ca 27 000 kr/år) sattes en kraftig progression in. Marginalskatten för en person som tjänade 30 000 kr höjdes från 42 till 49 procent och för den som tjänade 35 000 kr höjdes den från 46 till 60 procent.

Genom den följande inflationen med höga löneökningar kom vanliga löntagare att snabbt åka upp i skattetabellerna där skatteuttaget var högre, i synnerhet som marginalskatterna hade höjts så kraftigt. Detta omöjliggjorde att lönen efter skatt för arbetare skulle kunna öka när inflationen räknades bort 1972. Denna effekt kallas med nationalekonomisk jargong för "fiscal drag". Det påstås att Palme inte ville acceptera att en sådan företeelse existerade och att han kallade den "fiskardraget". Jag tolkar det som att Palme här var skeptisk till kritiken mot hans vänsterbetonade skattepolitik. En ödesdiger hållning.

Resultatet blev ändå att en ny utredning tillsattes under namnet "1972 års skatteutredning". De första åren fick denna utredning varje år tilläggsdirektiv att utforma nästa års skatteskalor med hänsyn till förväntad inflation och löneökning. I samband med dessa "skatteomläggningar" ville regeringen också höja arbetsgivaravgifterna (löneskatterna) - officiellt för att "finansiera" omläggningarna.

Följden av denna egendomliga koppling blev att arbetsgivaravgifterna under Palmes första regeringsperiod ökade från 11,9 procent 1970 till 28,3 procent 1976. Varför ville Palme genomföra en sådan höjning (16,4 procentenheter) av arbetsgivaravgifterna på så kort tid? Det borde hans biografer ha forskat något kring. Resultatet blev i alla fall en alltför stark kostnadsökning för den svenska exportindustrin när den samtidigt drabbades av en bitvis nedgörande strukturomvandling. Tiotusentals jobb slogs ut. Palme beskrev dock sin politik som lyckosam 1976 när han menade att den nya borgerliga regeringen kom till "ett dukat bord".

Både de borgerliga regeringarna och följande socialdemokratiska regeringar försökte bekämpa kostnadskrisen med upprepade devalveringar. Men tillväxten blev ändå låg och förlusterna av produktion enorma. Palmes misslyckade ekonomiska politik kostade rimligen Sverige hundratals miljarder kronor.

Andra bloggar om: Olof Palme, 25-årsminnet, Palme, Henrik Berggren, ekonomisk politik, skattepolitik, skatter, skatt, skattereformen 1971, kostnadskris, devalvering, arbetslöshet, arbetsgivaravgifter, minskad tillväxt, ekonomi, politik på intressant.se