Höjda välfärdsskatter ett måste för Socialdemokraterna?

En traditionell socialdemokratisk skattehöjningspolitik kan motiveras med att det är nödvändigt för att finansiera den framtida välfärdsökningen. Budskapet ska tydligen bli att man då kan undvika avgiftsfinansiering.

Jag var på ett seminarium idag 29/4 som hade anordnats av ABF och tidskriften Tvärdrag. Rubriken var "Några påstår att vi inte har råd med välfärden - men är det sant?". Det inleddes av Ali Esbati, ekonom vid en norsk (fackligt finansierad) tankesmedja. Han har också skrivit en kortare artikel i Tvärdrag nr 2/2011 om denna problemställning. I övrigt medverkade Marta Szebehely, professor i socialt arbete. Kommenterade gjorde Irene Wennemo, huvudsekreterare i Socialförsäkringsutredningen och Dag Larsson, opppositionslandstingsråd i Stockholms län. Seminariet leddes av Daniel Suhonen, chefredaktör för Tvärdrag, som är en SSU-tidskrift i viss opposition till vänstertidskriften Arena.

Här ska jag enbart kort kommentera huvudfrågan om välfärdens finansiering de närmaste 50 åren (tidigare artikel feb 2009). Att vi inte skulle ha råd att hålla oss med välfärdstjänster när vi blir rikare har varit ett ständigt återkommande orosmoment de senaste 40 åren. Ofta bygger denna oro på "Baumols kostnadssjuka" som denne ekonom lanserade kring 1970. Iakttagelsen där är att tjänster inte kan effektiviseras lika mycket som varuproduktion. Därför kommer den offentliga sektorns verksamhet, som domineras av tjänster, att ständigt bli dyrare i förhållande till den varudominerade privata konsumtionen.

Ibland har rena skräckvisioner lanserats. För att upprätthålla den offentliga produktionen på nuvarande nivå skulle det krävas ständiga skattehöjningar. Och en större offentlig sektor skulle därför kräva enorma skattehöjningar. Underförstått är att vi redan nu borde förbereda oss på dessa skattehöjningar. I modern tappning har denna felaktiga tes lanserats som att en fortsatt utveckling av offentlig konsumtion, som tidigare eller i takt med den privata konsumtionen, kräver ständiga skattehöjningar.

En saklig beskrivning har dock börjat slå igenom genom att den offentliga konsumtionen nu brukar preciseras som en volymökning med 1 procent om året utöver vad som krävs för att möta den demografiska utvecklingen. I april 2009 kom kommun- och landstingsförbundet med en prognos att detta enprocentskrav skulle medföra 13 kronor i höjd kommunalskatt till 2035. Tillsammans med krav på arbetstidsförkortning skulle kraven på höjda skatter bli enorma (bloggart apr-09).

På seminariet uttryckte flera deltagare en sund skepsis mot dessa expansionskrav. Långtidsutredningen har faktiskt räknat ut att den kommande demografiska utvecklingen nätt och jämnt kan klaras med välfärdstjänster på dagens standardnivå. Det är endast om standarden ska höjas som ytterligare finansiering behövs. Nu kom detta inte fram särskilt tydligt, men Marta Szebehely påpekade att de äldre faktiskt enligt undersökningar inte ens vill ha så mycket omvårdnad som de är berättigade till. Däremot vill man ha mera sjukvård om det är möjligt att tillämpa nya och dyrare behandlingar. Diskussionen borde ha fullföljts med ytterligare områden som barnomsorg och undervisning. Den tidigare volymökningen kunde enligt henne förklaras med utbyggnaden av omsorgen om barn och funktionshindrade.

För den kritiske åhöraren framstod Marta Szebehelys framställning delvis som en desavouering av Ali Esbatis framskrivning av ekonomin med oförändrat skattetryck som ledande till en enorm utveckling av den privata konsumtionen. Om man med ökad privat konsumtion associerar till onödiga elektronikprylar, lyxbilar och segelbåtar blir bilden helt missvisande. Det är natyrligtvis tjänster som kommer att öka och då särskilt välfärdstjänster.

Därmed skulle man kunna avfärda hela frågeställningen. Det är inte fråga om ett finansieringsproblem. Istället gäller frågan huruvida det är möjligt att skattefinansiera en standardökning av välfärdstjänsterna i framtiden. Skatter har faktiskt snedvridande effekter. Mot detta kan ställas frågan huruvida det skulle finnas oöverstigliga problem för marginalgrupper att leva i ett samhälle med avgiftsbaserade tilläggstjänster. Detta behöver konkretiseras på ett helt annat sätt än att man svepande avfärdar avgifter som ett svårartat fördelningsproblem som självklart måste lösas med generella skattehöjningar.

Men som Daniel Suhonen avslutningsvis poängterade: om inte Socialdemokraterna kan klara att motivera skattehöjningar för att finansiera ökad välfärd så har man inte något existensberättigande. Dessvärre gav inte seminariet något kvalitativt underlag för att kunna hävda detta argument för höjda skatter. Tänk om det istället är så att det framtida tjänstesamhället kräver lägre skatter? Se artikel i maj 2010 om denna fråga (Kan tjänstesamhället bygga på höga skatter?).

Andra bloggar om: välfärdstjänster, välfärdsstaten, tjänster, skatter, avgifter, skattefinansiering, offentliga sektorn, Socialdemokraterna, skatt, framtid, ekonomi, politik på intressant.se

Ska ny Opera finansieras med tvång?

Ett operabesök går med 1 750 kr i förlust. Ändå påbörjas nu en kampanj för ett nytt Operahus som kostar mer än 5 miljarder. Ska dessa pengar tas ut med tvång från skattebetalarna eller går det med sponsring?

Dagens Nyheter driver i kulturdelen en kampanj för ett nytt Operahus i Stockholm. Argumenten sammanfattas av musikkritikern Martin Nyström i DN 9/1. Tidigare har två folkpartister, kulturutskottets vice ordförande Christer Nylander och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, argumenterat för ett Operahus bakom Nationalmuseum (DN debatt 4/1). I debatten talas det inte så mycket om hur bygget ska finansieras eller hur mycket det skulle kosta.

För fem år sedan drev dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky (S) tillsammans med moderaternas vice ordförande Kristina Axén Olin (då oppositionsborgarråd) kravet att ett nytt Operahus skulle finansieras med skatter. Huset var då projekterat till en kostnad på 4 miljarder kronor. Men den socialdemokratiska regeringen hann inte fatta något beslut om tvångsfinansiering med skatter före valet 2006. Och innan regeringen Reinfeldt hann samla sig i frågan kom finanskrisen som gjorde frågan obsolet. Men nu när konjunkturerna blivit bättre finns det möjligheter att aktualisera frågan.

Jag föreslog i en bloggartikel i april 2006 att operavännerna skulle anordna en insamling för att bekosta nybygget. Om detta inte gav resultat ifrågasatte jag med vilken rätt operavännerna ändå skulle kunna tvinga svenska folket att betala via skatterna. En nöjesverksamhet som ett litet särintresse uppskattar men som det stora flertalet inte vill lägga pengar på frivilligt borde vara svårt att tvångsfinansiera. Detta argument har tagit skruv eftersom man hittills legat lågt med skattefinansieringsmöjligheten och istället diskuterat sponsring från näringslivet.

Idag hördes dock ordet skattefinansiering i den debatt som fördes i "Nordegren i P1" (lyssna). Där deltog t ex Operachefen Birgitta Svendén som verkade inställd på skattefinansiering. Någon diskussion om de enorma subventioner som redan går till Operan förekom inte. På Operans hemsida nämns dessa subventioner inte heller. Man får gå till årsredovisningen 2009 (pdf) för att få uppgifter. Där framgår att Operans kostnader var 499 miljoner kronor 2009 och att statsbidragen var 411 mkr. Dessutom gick man med 11 mkr i förlust trots subventionerna.

Operan uppger också att antalet besökare uppgick till 242 000 personer. Från detta kan man räkna ut att det kostar 2 062 kronor att producera en föreställning för en person som subventioneras med 82 procent. Själva biljettpriset per föreställning uppgick till i genomsnitt 236 kronor. Operaföreställningar är alltså en formidabel förlustverksamhet - 1 750 kr per besök.

Nu vill operalobbyisterna utöka förlustverksamheten. Ett nytt Operahus kostar rimligtvis en bra bit över 5 mdr kr. Det betyder att varje arbetande skattebetalare måste leverera in drygt 1 000 kronor för att bekosta bygget. Något sådant borde betraktas som oönskat och uteslutet. Då återstår sponsorverksamheten. Här nedan ska jag i sammanfattning återge DN:s Martin Nyströms tre argument för varför det behövs ett nytt bygge:

1. Lokalernas beskaffenhet förhindrar en "avsevärt högre produktivitet" och att "producera operakonst med experimentell inriktning eller på högsta internationella nivå".

2. Nytt hus behövs för en i Sverige "ny syn på sitt förhållande till sitt arv och sin tradition, som gör sig till en arena för samverkan och dialog mellan olika samtida horisonter och perspektiv inom musiken och scenkonsterna".

3. Ett nytt hus "innehåller visionen om det flerstämmiga torget och mötesplatsen mellan olikheter"och det "skulle kunna engagera det svenska folket för att stärka och utvidga offentligheten, samhällets 'öppna strukturer'”.

Är detta tunga argument som biter på allmänheten vid en insamling? Eller är det sådana argument som tilltalar kulturellt inriktade personer i näringslivet som vill ge sina företags pengar till opera? I dagens DN har den förre kulturministern Bengt Göransson en artikel där han ger sinnrika råd för hur man närmar sig presumtiva sponsorer. Operan i Köpenhamn finansierades av en enda rik sponsor. Det är därför inte omöjligt att få fram pengar utan att tvinga skattebetalarna att hosta upp dem. Men är Nyströms argument gångbara?

Faran är att företrädarna för skattefinansiering återkommer i debatten med argument om Operans finkulturella betydelse som producent av förfining och förädling - dvs en kollektiv nyttighet som hela samhället skulle ha nytta av. Men även detta argument är svagt enligt en genomgång av empirisk forskning gjord av John Carey, professor i Oxford (bloggart mars 2007). Kommer kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att kunna stå emot lobbyisterna?

Insändare i SvD 19/1 (pdf) Läs även andra bloggares åsikter om Operan, Operahus, skatt, tvång, skatter, kultur, konst, subventioner, finkultur, ekonomi, samälle, politik på intressant.se

Kan tjänstesamhället bygga på höga skatter?

En övergång till tjänstesamhället måste också lösa problemet med de lågkvalificerade och konkurrensen från svartarbetet. Det kanske kräver sänkta skatter. Eller också kan vi öka den offentliga sektorn till produktion av umbärliga tjänster. Men det kräver högre skatter.

Enligt Wagners lag kommer den offentliga sektorn långsiktigt att öka sin andel i takt med att ett samhälle blir rikare. Adolf Wagner (1835-1917) formulerade denna förutsägelse redan förrförra seklet när den offentliga verksamheten på välfärdsområdet var synnerligen begränsad. Med en bakgrund av 1800-talets fattigsamhälle var det naturligt att tänka sig att de materiella behoven snart skulle vara tillfredsställda.

Dagens oerhörda varurikedom var naturligtvis omöjlig att föreställa sig för 150 år sedan. Närmare till hands låg väl insikten att det var överheten som genom skattehöjningar och produktion i egen regi som skulle ombesörja en ständigt ökad produktion av välfärdstjänster. Den produktionen skulle ha varit ännu mer omfattande idag om inte lockelsen från ständigt nya konsumtionsvaror kommit emellan. Kanske hade vi haft ett socialistiskt Utopia med kollektivt boende och två kläduppsättningar om året om världsförbättrarna hade tagit makten på 1800-talet.

Varusamhället går successivt mot en platåfas. Tjänster av både välfärdskaraktär och av konsumtionskaraktär kommer att bli mer attraktiva istället för fler varor. Frågan är hur detta samhälle kommer att se ut. Blir det ett socialdemokratiskt samhälle där även de individuella tjänsterna i allt större utsträckning kommer att skattefinansieras? Eller fordrar ett väl fungerande tjänstesamhälle att skattefinansieringen minskar?

En som anser att skatterna måste sänkas är Fredrik Segerfeldt i en newsmillartikel 3/3. Välfärdsforskaren Andreas Bergh på Ratio (snart på IFN) är dock i en bloggartikel 19/4 skeptisk till att en expansion av tjänsteproduktionen kräver lägre skatter.

Hur utvecklingen kommer att se ut framöver sammanhänger med en rad olika faktorer. En är att realkapitalackumulationen medför att kapital blir allt billigare i relation till arbete. Det medför att enkla industrijobb måste bli alltmer lågbetalda i förhållande till genomsnittet. Att ersätta ett tempoarbete med en billig maskin blir mer lönsamt och det slår ut sådana jobb som varit lämpade för män med främst enbart kroppskrafter som kvalifikation. Problemet för kvinnorna är mer begränsat eftersom de tenderar att arbeta inom sjukvård och omsorg.

Ett välfungerande samhälle måste kunna hantera detta problem som i grunden är strukturellt och berör en viss andel av befolkningen. Det är detta "utanförskapet" egentligen handlar om. Men det finns ett annat problem som består i att en hel del av tjänstesamhällets produktion kan utföras av amatörer. Detta medför att tjänsteproduktionen till betydande del varken kan bära höga löner eller en hög beskattning.

Om övergången till tjänstesamhället ska underlättas måste i första hand skattelättnader tillgripas för att underlätta anställningen av de lågkvalificerade. Att subventionera varuproduktion är knappast möjligt i större omfattning - ett exempel är Samhall. Den socialdemokratiska modellen avvisar dock denna väg. Sveriges framtid är inte att befrämja lågproduktiva tjänster utan satsningarna ska göras på högkvalificerade spetsteknologier. Denna inställning är naturligtvis en av orsakerna till det ökande utanförskapet under den förra regeringen.

Det måste vara bättre att de lågkvalificerade gör något produktivt (även om bidraget är litet) än att de betalas för att gå sysslolösa. I bästa fall kan de bidra till sin egen privata konsumtion men inte lämna något bidrag till offentlig konsumtion. Därför måste skatterna reduceras kraftigt för vissa typer av tjänster.

För att den privata tjänstesektorn generellt ska kunna konkurrera med svartarbete och egenarbete måste skatterna också här sänkas. Införandet av tjänstemoms vid reformen 1991 var i ett långsiktigt perspektiv ett misstag. Även EU:s syn på frågan, som förhindrat Sverige från att ta bort arbetsgivaravgifterna för den privata tjänstesektorn (alltså den hushållsrelaterade), framstår som felaktig.

Det socialdemokratiska alternativet innebär i en välvillig tolkning att den hushållsrelaterade tjänstesektorn överförs till den offentliga sektorn. På detta sätt kan mycket låga priser hållas som gör det oattraktivt med "gör-det själv" eller att anlita svartarbetare. Vi ser ett exempel på detta i form av ersättningen av RUT-avdraget med en offentligt producerad hushållstjänst för vissa grupper (i detta fall äldre).

Samma väg kommer även andra tjänster att gå i framtiden med S-modellen. Några exempel kan vara körkortsutbildning, reparationer, tvätterier, restauranger och liknande. Dessa småföretagsverksamheter förefaller dock något olämpliga för drift i offentlig regi. Det kanske var orsaken till att socialdemokratiska debattörer för några årtionden senare hellre såg denna verksamhet driven i den "informella sektorn" utan skatter och regleringar. Denna tanke på reguljärt svartarbete framstår dock som minst lika orealistisk.

Till de rent organisatoriska problemen kommer sedan beskattningsproblemet. Kommer det att upplevas som legitimt att ha ett skattetryck på kanske 75 procent av BNP för att få pengar till en offentlig sektor som sysslar med en hel del umbärliga tjänster? Varför skulle vi vara mogna för Utopia? Det verkar vara mera troligt att den socialistiska modellen står vid vägs ände och nu är mogen för avveckling. Eller finns det något annat argument som kan motivera ett tjänstesamhälle som bygger på höga skatter?

Läs också bloggartikel om finansieringen av framtidens välfärd 9/2-09 och om problemet med socialgrupp fyra 23/2-10

Läs även andra bloggares åsikter om tjänster, RUT, hushållstjänster, hushållsnära tjänster, välfärdsstaten, Socialdemokraterna, Wagners lag, skatter, skattefinansiering, avgifter, framtid, offentlig sektor, politik, ekonomi på intressant.se

Är medelklassen överbeskatad?

Genom att skatterna uppfattas om högre än vad som återgår till medborgarna i form av offentliga tjänster uppstår en tyst skatteprotest. Denna svarta sektor är omkring 20 procent av BNP enligt en rapport idag. Högskattestaten är inte stabil.

Idag lade fil dr Kurt Wickman, universitetslektor i nationalekonomi, fram en rapport för Skattebetalarnas förening med titeln Höga skatter gör staten instabil. Det är en skrift på 54 sidor som är gjort utifrån Knut Wicksells perspektiv för hur skatterna ska dimensioneras. Wicksells princip är att skatterna ska bygga på intresseprincipen - dvs att skatter endast ska tillåtas för ändamål som alla medborgare har intresse av att finansiera.

Wicksell lade fram sina tankar för över hundra år sedan då staten bestod av en organisation för att tillgodose kollektiva nyttigheter. Hans princip träffar därför i första hand ytterligare kollektiva åtaganden. Om den offentliga sektorn ska syssla med individuella nyttigheter blir saken mer komplicerad. Ett särskilt tydligt exempel är kultur och idrott som endast begränsade grupper har intresse av. Antingen sätter Wicksells princip a priori stopp för sådant eller också är principen förtunnad till någonting ganska betydelselöst.

Kurt Wickman menar att högskattestaten i allt större utsträckning kommit att innebära en överbeskattning enligt Wicksells princip. Detta går att empiriskt belägga, om än med viss möda. Utgångspunkten är mätningen av den "informella sektorn" med hjälp av sofistikerade metoder som bygger på bl a penningmängdens och energiförbrukningens utveckling. Kontentan är att denna sektor ökat från ca 10 procent av BNP till omkring 20 procent på några årtionden.

Denna svartbetonade verksamhet har inträffat ungefär samtidigt som en kraftig utbyggnad av staten skedde från slutet av 1960-talet till 1980-talet. Wickman ser denna utveckling som ett utflöde av en internationell vänsterdebatt som i mycket togs upp av Olof Palme. Något starkt sakligt skäl för att bygga ut staten under denna tid fanns inte enligt Wickman.

I opinionsbildningen har man pekat ut de tysta skatteprotesterna i form av skatteflykt och svartarbete som något som enbart höginkomsttagarna ägnat sig åt. Detta vill Wickman delvis bestrida. Skatteprotesterna måste rimligtvis vara mycket mer utbredda. Medelklassen uppfattar sig som överbeskattad. Ett ytterligare argument för detta är överutnyttjandet av olika bidrag. Det har brett ut sig en inställning att man "har rätt" att få tillbaka en del av sina skattepengar genom att ta ut bidrag.

Jag erinrar mig att jag sett undersökningar som visar att stora grupper (en majoritet) anser sig vara förlorare på systemet med skattefinansierad offentlig produktion. Denna subjektiva uppfattning är naturligtvis mer styrande för enskildas beteende än hur det objektivt ser ut i verkligheten. Empiriska uppgifter är av någon anledning oerhört sällsynta. Men jag har på grundval av en bilaga till Långtidsutredningen 2003 (bloggart jan 2007) uppskattat att minst 60 procent av befolkningen i ett livsinkomstperspektiv är vinnare på systemet.

Det kan naturligtvis vara så att en majoritet trots detta ser nyttan med skatterna som så begränsad att de ändå uppfattar sig som nettoförlorare. Wickman gör uppskattningen att ett skattetryck på 20-25 procent skulle uppfattas som legitimt. Eftersom skattetrycket istället är bortåt 50 procent försöker de som kan - t ex hantverkare - förlägga hälften av verksamheten i den svarta sektorn. Detta destabiliserar högskattestaten enligt Wickman.

Paradoxalt nog skulle detta enligt min mening kunna leda till att den faktiska överbeskattningen kan bli ännu mer skevt fördelad. Den politiska propagandan kan inte riktas mot de egna väljargrupperna utan vill istället peka ut höginkomsttagarna och de som får bonus i näringslivet. Bilden att dessa kapar åt sig en orättvis stor del som måste rättas till med höjda skatter har skapats under senare år. Vi ser detta i marginalskatteförslagen från de rödgröna och i form av "taket" för jobbskatteabdragen som genomförts av de borgerliga.

Det borde göras nya och mera meningsfulla studier av vilka grupper som vinner och förlorar på den skattefinansierade produktionen av välfärdstjänster. I en sådan undersökning borde också en tydlig syn på vem som finansierar de kollektiva offentliga nyttigheterna redovisas.

Läs även andra bloggares åsikter om skattepolitik, offentlig sektor, Knut Wicksell, skatt, välfärd, välfärdstjänster, skatter, kollektiva nyttigheter, överbeskattning, skattefusk, svartarbete, skatterevolt, ekonomi, politik på intressant.se

Kulturpolitiken kostar 9 300 kr per familj

Är det någon utanför kulturetablissemanget som förstått vad den nya kulturutredningen går ut på? Borde den inte börja med att beskriva de offentliga utgifterna och vad vi får för dem samt de motiveringar som används för att kultur skall behöva finansieras frihetsinskränkande? Istället talas det om portföljmodellen, aspektpolitik och de offentliga arenorna (se kulturradions sammanfattning i 10 punkter).

Kulturutredningen är tjock och svåröverskådlig. Efter en hel del letande hittade jag på sidan 270 (pdf) en uppgift att den offentliga sektorn (dvs skattebetalarna) betalar 21,7 miljarder kronor för olika kulturutgifter. Staten svarar för knappt hälften och landstingen för en allt större del av den kommunala delen. Man har också räknat ut vad kostnaden per person blir 2007. Det är ett abstrakt begrepp som omräknat till en tvåbarnsfamilj ger resultatet 9 320 kr (alltså för 4 personer).

Känner vi att vi får nytta av dessa pengar? När man inte talar om vad pengarna används till förmodar jag att många direkt förnekar att de har någon nytta av pengarna som med tvång tas ifrån dem genom beskattningen. En kulturutredning på 900 sidor borde väl ha fört ett resonemang om varför frihetsinskränkningar kan motiveras när det gäller kulturkonsumtionen.

Är det en paternalistisk filosofi om "kulturell välfärd" för varje individ som är vägledande? Eller medför en esoterisk användning av tvångsfinansierad kultur till sådana indirekta effekter i form av förfining eller liknande att kulturugifterna utgör kollektiva nyttigheter? Det skulle motivera att det räcker att enbart en redan invigd elit får åtnjuta stora subventioner för sitt speciella fritidsnöje eftersom de välgörande effekterna sedan sipprar ner i de mera vulgära lagren.

Hur ställer sig kulturutredningen till professor John Carey i Oxford och hans bok What Good are the Arts? Han menar att det inte finns empirisk forskning som stöder tesen att kulturen skulle ha en förfinande effekt på befolkningen. Jag skrev om hans bok i en artikel i mars 2007 och nedan återges ett stycke ur denna:

Carey avfärdar teorierna om att konsten skulle verka förädlande och anför undersökningar som tvärtom visar att "ett djupt intresse för konst och litteratur verkar passiviserande, leder till ett minskat socialt engagemang, världsfrånvändhet och i enstaka fall till ett känslokallt esteticerande av andras lidande". Han menar att extatiska konstupplevelser och självförverkligande i konsten kan betraktas som en form av ansvarslös verklighetsflykt.

Det är synd att kulturutredningen inte tar upp denna diskussion utan håller på med sitt byråkratiska tröskande av portföljmodeller och aspektpolitik. Vad har de 900 sidorna kostat skattebetalarna?

Andra bloggar om: konst, kultur, skatter, estetik, politik, filosofi, paternalism på intressant.se

Privatekonomisk utbildning en uppgift för staten?

I SvD föreslår Mats Odell (kd) idag i en artikel på Brännpunkt att staten skall ta på sig uppgiften att befrämja utbildningen i privatekonomi för medborgarna. "Finanskunskap" vill han kalla ämnet. Det väcker en del principiella frågor om statens uppgifter i samhället.

Utbildning är något som individerna har anledning att skaffa sig för att kunna bli mer produktiva i vid bemärkelse. Det är inte något som andra har anledning att finansiera i princip. Men en del av utbildningen har karaktären av kollektiv nyttighet. Då finns det särskilda skäl att bidra med skattefinansiering. Det gäller speciellt den elementära utbildningen som är nödvändig för att ett modernt civiliserat samhälle skall fungera utan för mycket konflikter.

Utöver detta finns en hypotes att högre utbildning borde skattesubventioneras eftersom alla har nytta av att det finns en god andel högutbildade. Tanken är att högutbildade bidrar till högre ekonomisk tillväxt och det leder då också till större löneökningar även för lågutbildade lågavlönade.

Frågan är nu hur också ökade kunskaper i privatekonomi kan anses vara en uppgift för staten. Räcker det inte med att lansera en website med tips och instruktioner om finanskunskap, vilket var ett av syftena med Mats Odells artikel? Finansmarknadsministerns argument är att de hushåll som har svårt att få pengarna att räcka till borde få lära sig hur man gör. Det är inte så att ekonomiska bekymmer alltid beror på dåliga inkomster. Odell framhåller att många hushåll med små inkomster "tycks ha relativt god koll på sin ekonomi".

Det är istället en grupp i olika åldrar på drygt en tiondel som har ett ekonomiskt beteende som leder in dem i svårigheter. Detta beteende är av typ dålig planering, köp på kredit och ingen kontroll över vad pengarna går till. Det är tydligen folk som inte kan "sköta pengar" som behöver utbildas så att de inte skadar sig själva ekonomiskt. Vi ser här ett ny paternalististisk uppgift för staten. Jag har svårt att se att denna motivering skulle räcka för att satsa skattepengar på sådan verksamhet.

Men man kan ändå fråga sig om det kanske skulle finnas ett motiv för de skötsamma skattebetalarna att satsa pengar på att få en del av den mer oansvariga tiondelen att inte hitta på ekonomiska dumheter. Deras verksamhet ställer uppenbarligen till med en del ekonomisk skada för de skötsamma. Det kan alltså finnas ett egenintresse att få färre personliga konkurser, färre socialbidragstagare, färre bedragare eller andra brottslingar och färre alkoholister och andra missbrukare. I så fall borde staten och Odell först visa att ekonomiskt oansvarigt beteende leder till sådana värre konsekvenser för oss alla. Därefter borde det visas att just utbildning i finanskunskap skulle kunna reducera det ekonomiskt destruktiva beteendet.

Andra bloggar om: privatekonomi, finanskunskap, Odell, statens uppgifter, kollektiva nyttigheter, utbildning, ekonomi, politik på intressant.se

Är äganderätten förpolitisk eller artificiell?

Om äganderätten är en samhällskonstruktion kan den utformas som att den bara omfattar det som återstår att förfoga över efter att skatterna dragits in. Det menar vänstertänkare som Thomas Nagel. Men om äganderätten uppkom före politiken blir skatterna ett intrång i äganderätten. Vad säger då forskningen om jägarsamhällena?

Synen på individens frihet samt rätten att förfoga över produkterna av sina ansträngningar är fundamental för samhällets organisation - speciellt vad avser kraven på en omfattande offentlig sektor och statlig omfördelningspolitik. Det är också grunden för problemställningen i boken The Myth of Ownership - Taxes and Justice (2002) av filosoferna Thomas Nagel och Liam Murphy vid New York University (bloggartikel 30/10-07). Författarna har som syfte att söka de moraliska grunderna för statens rätt att beskatta medborgarna och utifrån denna fastställa en struktur för rättvis beskattning.

De identifierar den springande punkten för hur skattepolitiken och målen för statens politik skall betraktas som synen på äganderättens moraliska grunder. Antingen kan man betrakta äganderätten som något förpolitiskt som fanns innan det existerade ett organiserat samhälle. Eller så kan man se äganderätten som något politiskt konstruerat - en artefakt som människan uppfunnit för att få samhället att fungera bättre.

Egalitära liberaler ser enligt författarna ingen moralisk likhet mellan rätten till yttrandefrihet, religionsfrihet eller att få följa sina sexuella böjelser å ena sidan och rätten att få ingå ett arbetskontrakt eller att få sälja egendom ograverad av en skatteavbränning å andra sidan. Avvisandet av den senare rätten utgör verkligen inte den sorts ingripande mot självbestämmandet som i central mening hotar folks kontroll över sina liv, anser de. Viss personlig frihet inklusive en hegeliansk rätt till personliga ägodelar hör visserligen till kärnan i människans jag, men obehindrad ekonomisk frihet gör det inte.

Äganderätten är enligt författarna det som det legala systemet tillåter en att disponera som man vill efter det att skatterna tagits in. Det finns inget legalt system som är oberoende av skatterna och dessa kan därför inte komma i konflikt med någon äganderätt. Skattesystemet är en del av definitionen av äganderättigheterna och måste analyseras i enlighet med hur effektivt detta kan befordra legitima sociala mål som allmän välfärd och distributiv rättvisa, hävdar författarna.

Mot denna syn ställer Nagel och Murphy sin beskrivning av den libertarianska synen på äganderättigheterna som något förpolitiskt baserat på moraliskt berättigande (alltså inte moraliskt förtjänt). De fortsätter: Var och en är i vissa avseenden okränkbar. Det är meningslöst att säga att vi förtjänar att vara de vi är och förtjänar att ha de förmågor och begåvningar vi har - men de är våra att använda som det passar oss. Vår ursprungliga suveränitet över oss själva, som inte är skapad av staten, ger oss frihet att utnyttja våra förmågor och ingen har rätt att inskränka denna frihet utom om vi åsidosätter andras rättigheter.

Staten kan inte ändra på detta, fortsätter författarna sin beskrivning. Det är inte fråga om något kollektivt arrangemang som innebär att vi alla äger andelar i varandra, som vi kan utnyttja för det allmänna bästa. Istället har vi själva rätten att bestämma över våra åtaganden som vi frivilligt beslutat om. Staten har inte mera rätt att kräva att vinsterna beskärs för att bekosta upprätthållandet av ett fredligt samarbete än den skulle ha om den krävde att vi av samma anledning skulle hålla oss till en speciell religion. Att kämpa för andra liberala rättigheter samtidigt som man förringar ekonomisk frihet är moraliskt inkonsistent, enligt författarnas beskrivning.

Härefter kunde man ha väntat en kritisk analys. Men Nagel och Muphy avslutar sin beskrivning lakoniskt med orden: "[V]i har ingen sympati med den " (dvs "the libertarian position"). Någon ytterligare bevisföring mot denna syn förefaller i deras ögon överflödig trots att de konstaterar att den idag har ett verkligt inflytande i den politiska debatten!

Man kan därtill fråga sig hur korrekt denna beskrivning egentligen är. Den observante läsaren ser att detta inte är en beskrivning av radikal liberalism utan av anarkism. Eftersom författarna i andra sammanhang har medgett att "libertariansim" faktiskt innebär en rätt att beskatta för ändamål som går ut på skydd för rättigheterna (försvar, polis och rättsväsende) måste en sådan plump i protokollet göra läsaren fundersam: är författarna riktigt intellektuellt hederliga?

Låt oss bortse från denna sidofråga. Den grundläggande frågan är fortfarande huruvida författarnas ställningstagande för att äganderättigheterna inte är förpolitiska utan bör definieras efter lämplighet har tillräcklig evidens. Har de visat att äganderättsföreställningar inte fanns före det politiskt organiserade samhällets uppkomst? Kräver inte detta en socialatropologisk utredning eller skall vi förlita oss på den romantiske svärmaren JJ Rousseau? Han som menade att den "ädle vilden" var kommunist och att civilisationen konstruerade äganderätten etc.

Forskningen visar förpolitisk äganderätt

Vi vet att jägar- och samlarsamhällen i allmänhet tillämpar äganderätt för personliga saker och eventuella husdjur. Dessutom har forskningen konstaterat att likaväl som djur har revir så finns detta beteende hos naturfolken, även om vissa forskare förnekat detta. Att inte naturfolken har samma äganderättsföreställningar till exempelvis mark, som därför inte kunde "säljas" till kolonisatörerna från Europa, borde inte tillåta slutsatsen att naturtillståndets invånare inte kände till begreppet äganderätt.

Det har visats (av Speck) att indianstammarna i nordöstra Amerika gjorde anspråk på olika territorier som i sin tur var uppdelade i områden som ägdes av samma familjer och gick i arv från generation till generation. Att däremot bävrar betraktades som i praktiken nästan värdelösa var inte konstigt eftersom de fanns i överflöd. Så snart det kom vita handelsmän som ville betala för bäverskinn upprättade indianerna gränser som åtskilde deras olika områden (Leacock). Även bland bushfolken i Afrika fanns anspråk på värdefulla markområden som exempelvis vattenhål (DeVore).

Det finns helt enkelt inte några säkra belägg för vare sig Rousseaus tes om en ursprunglig kommunism eller för att äganderättsföreställningarna uppkom först med organiserandet av ett samhälle i egentlig mening där befolkningen var bofast. Vänsterekonomen Joan Robinson pekar t o m på fåglarnas liv och relaterar undersökningar av kajor som bestraffar individer som använder kvistar från andras bon för att bygga sina egna.

Äganderätten är rimligtvis inte en medveten konstruktion för att öka produktiviteten i samhället eller ens förverkliga någon idé om distributiv rättvisa. Den är istället ett utflöde av mänskliga gruppers egenintresse - grupper som är genetiskt besläktade (utvidgade familjer). Äganderätten blir en följd av att det som har enskilt värde kan föreställas som något som kan "ägas" och därmed signalera gentemot andra att våld kommer att brukas mot inkräktare.

Naturligtvis är det inte så att det som är naturligt med nödvändighet också måste vara det moraliskt riktiga. Men den moraliska föreställning, som människans natur verkar ha bidragit till, i form av en fundamental äganderätt kan inte falsifieras med hjälp av att en annan moralisk förställning skulle vara naturlig. Dessutom har inte Nagel och Murphy ens kunnat visa att denna andra konstruktivistiska föreställning skulle ha förankring i den mänskliga naturen.

Andra bloggar om: äganderätt, naturfolk, konstruktivism, frihet, skatter, skatt, Rousseau, moral, filosofi, politik, samhälle på intressant.se

Jersild förstår inte att "skatt efter bärkraft" gäller kollektiva nyttigheter

Intresseprincipen som grund för beskattningen lanserades av Wicksell. Bärkraftsprincipen tror Jersild skall gälla för alla skatter. Det var istället en princip som lanserades för att man med inkomstskatter skulle kunna finansiera en liten produktion av försvar, polis och rättsväsende. Bärkraftsprincipen i högskattestaten blir en ofrihetens princip. Staten har inte rätt att utjämna inkomstfördelningen.

I diskussionen om platt skatt har P C Jersild skrivit en något osammanhängande signerat-kolumnartikel den 25/8. Den handlar om skattepolitiken i stort med bäring på att skatternas fördelning mellan olika skattebetalare ofta brukar motiveras med ett uttag efter bärkraft eller förmåga. Jag trodde att Jersild var en skarp analytiker som även på områden där han inte är expert undviker att gå på de vanligaste propagandalögnerna. Så är tydligen inte fallet när han så okritiskt hänvisar till skatt efter bärkraft som en ledande princip för skatteuttaget även i en högskattestat.

Ursprungligen var "skatt efter bärkraft" en princip som användes vid införandet av inkomstskatt som skulle bekosta satsningar på försvaret och andra sk kollektiva nyttigheter. Tidigare hade skatterna tagits ut som en omsättningsskatt och en skatt på ägandet av mark. Omsen kallades tull och togs ut vid stadsportarna. Jordskatten togs ut med hänsyn till hur många vuxna som bodde på marken (mantal) vilket grovt avspeglade skatteförmågan.

När politikerna ville finansiera allt fler kollektiva nyttigheter med skatterna uppstod en diskussion om hur uttaget skulle fördelas. Knut Wicksell förordade att det borde ske med hänsyn till vilket intresse de olika skattskyldiga hade av nyttigheten. Andra menade att skatterna skulle tas ut så att de orsakade så liten total uppoffring som möjligt för kollektivet som en enhet. Den för mer än hundra år sedan framväxande utilitaristiska läran tillhandahöll en sofistikerad motivering för att skatterna skulle tas ut med en stigande procentsats i förhållande till inkomstens storlek.

Progressiv skatt är sålunda en skatt som tas ut efter bärkraft. De tjänster som produceras av staten och som alla har ungefär lika mycket nytta av skall alltså betalas mycket dyrare av folk med höga inkomster än de med låga. Wicksell tyckte däremot att det i praktiken räckte med proportionell skatt, vilket grovt avspeglar att höginkomsttagare har mera egendom som behöver skydd från försvar och polis än låginkomsttagare.

När sedan den offentliga sektorn växte genom att den också började producera en mängd individuella nyttigheter, såsom sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg, pensioner, sjukpenningförmåner, arbetslöshetsstöd och bostadsbidrag, behölls den progressiva skatten som finansieringsmetod. Men det ursprungliga motivet att finansiera en verksamhet som inte kan avgiftsbeläggas efter bärkraft kan inte utan vidare antas fortsätta att gälla.

I skattepolitiken introducerades istället den "socialpolitiska beskattningsprincipen" som gick ut på att med hjälp av skatter och socialpolitik från grunden ändra hela samhällssystemet. Det var inte längre en fråga om att finansiera olika tjänster utan om att fördela välståndet enligt sociala eller socialistiska principer.

Ett illustrativt exempel är folkpensionens omvandling till en enhetspension efter mitten av förra seklet. Alla fick lika hög folkpension men de som hade inkomster över genomsnittet kunde får betala flera gånger så mycket skatt som de fick ut i pension. Hemmamakar eller andra som aldrig arbetat fick ändå en pension som kunde vara nästan lika stor som den pension låginkomsttagare med tilläggspension kunde få. Orättvisan har fortsatt främst på så sätt att den rike kan betala miljoner i pensionsavgifter mm varje år utan att pensionen för den skull blir högre. Inkomstrelateringen för olika sk socialförsäkringar gäller bara under olika snävt satta "tak".

Det är faktiskt så att den rikaste femtedelen betalar 34 procent av sina skatter under hela livet till andra som tjänar mindre. Att skatterna bara mest är en omfördelning under livscykeln eftersom bara knappt 20 procent i genomsnitt utgör omfördelning är en myt. Att tala om "genomsnittlig omfördelning" är meningslöst i detta sammanhang. Men mytspridningen har resulterat i att den skattepolitiska debatten ofta kunnat föras i termer av en skärpning av progressiviteten, vilket Jersilds inlägg nu senast illustrerar. Han antyder att principen "åt alla efter behov - av alla efter bärkraft" borde spridas till fler områden än sjukvården. Det är kommunism med mänskligt ansikte. I dess namn har otaliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna skett under överseende från människor som kallar sig humanister. Men ändamålet helgar tydligen medlen...

I en blogg skriven av Janne Pettersson visas den skattepolitiska aningslösheten upp utan skam. Hans inlägg om Jersild illustrerar hur litet alternativa synsätt har kunnat spridas. När hans okunniga syn angrips förfaller han till debattknepet att hävda att kritik mot skatt efter bärkraft går ut på att vi inte skall ha någon skatt alls.

Vi måste vara uppmärksamma på sådana försåtliga motiveringar för ett ofritt samhälle som "skatt efter bärkraft". Ersätt fogdarna med försäkringar. Staten har ingen rätt att utjämna inkomsterna. Det finns ingen moralisk princip som kan ge ett hållbart skäl för en nivelleringspolitik. Jag skall i en kommande artikel ta upp teoremet om moraliskt oförtjänta inkomster.

Andra bloggar om: Jersild, platt skatt, progressiv skatt, rättvisa, utjämning, politik, ekonomi, skatter, bärkraft, skatteförmåga på intressant.se

Omfördelning behövs inte för socialt skydd

Det är en missuppfattning att staten måste tvinga fram en långtgående inkomstutjämning för att garantera att de socialt utsatta skall klara sig. Den största delen av skatterna går till egna förmåner någon gång i livet. Men de rika betalar nästan hela sin kommunalskatt till de fattiga - inte för att de skall få socialförsäkringar utan för att de skall kunna leva bättre på andras bekostnad. Hur kan det motiveras?

Progressiva skatter, bidrag till låginkomsttagare och gratis naturaförmåner på det sociala området är de tre klassiska medlen i statens omfördelningspolitik. När det gamla jordbrukssamhället urbaniserades och industrialiserades behövdes nya sociala institutioner för att ersätta det gamla samhällets trygghetsinrättningar. Varken försäkringsmarknaden eller kapitalmarknaden kunde till en början erbjuda några breda lösningar. Det blev staten som fick gå in för att ge den trygghet som samhällsomvandlingen aktualiserade. Men samtidigt passade de som styrde staten på att också omfördela medborgarnas normala inkomster.

Uppfattningen att social trygghet kräver omfattande statlig inkomstomfördelning har sedan dess varit helt dominerande. Det visar sig särskilt hos den socialliberale filosofen John Rawls (1921-2002) som i första hand tar sig an de sämst ställdas situation i samhället. För att inte riskera att hamna i en situation där det är omöjligt att försörja sig presumerar Rawls att alla är villiga att ansluta sig till ett samhälle som försäkrar de sämst ställda en så hög levnadsstandard som möjligt. Detta skall gå till så att inkomster omfördelas till de sämst ställda fram till den gräns då ytterligare omfördelning skulle skada samhällslivet så mycket att även de sämst ställda fick det sämre.

Rawls och andras inställning till omfördelning bygger tydligen på att det krävs någorlunda höga inkomster för att kunna undvika att bli strandsatt vid t ex sjukdom, arbetslöshet och lång livslängd. Men situationen blir ganska annorlunda om det finns sjukvårdsförsäkringar, arbetslöshetsförsäkring och pensionsförsäkringar. Och det är situationen man kan hamna i utan sådana försäkringar som alla enligt Rawls överväger bakom 'okunnighetens slöja' i ursprungspositionen. Om sådana försäkringar kan erbjudas åt kollektivet friska vuxna kan de också betalas med avgifter från vanliga löneinkomster. Det är bara vissa undantagsfall med medfödda handikapp eller total utslagning som kräver finansiering från andra kollektiv och då med hjälp av viss omfördelning.

I Sverige finns det en undersökning som belyser denna problematik i Långtidsutredningen 2003. Den går ut på att dela upp omfördelningen i två delar: 1) Hur mycket är omfördelning mellan olika delar av livscykeln för samma individ? 2) Hur mycket omfördelning sker mellan olika individer? Den första typen av omfördelning kalllas intra-personell och den andra interpersonell. För en genomsnittsindivid är den intra-personella omfördelningen enligt LU hela 82 procent av skatten till sociala ändamål. Det har föranlett många bedömare på den borgerliga kanten att avfärda den interpersonella omfördelningen som varande mest en socialistiskt retorikfråga. Nu senast uttrycktes denna bagatellisering på ledarsidan i SvD den 8/4.

Naturligtvis inbjuder den låga siffran 18 procent för den verkliga omfördelningen mellan individer till att betrakta fördelningspolitik som något förlegat och främst passande för den socialistiska söndagspredikan. Men LU:s framställning är försåtlig. Det går inte att meningsfullt beskriva omfördelningen som ett genomsnitt för en individ. En mera upplysande uppgift är att 34 procent av den aktuella skatten för den femtedel som betalar mest skatt går till andra. Denna grupp betalar motsvarande nästan hela sin kommunalskatt som ett bidrag till andra människor under hela sitt liv. Om detta skrev jag en bloggartikel den 4/1-07.

Omfördelningspolitiken är inte en retorisk fråga utan ett reellt problem. Men de flesta styrs i denna fråga (som i många andra) av sina ideologiska fördomar. Det gäller både vänstern och högern. Värst är det för vänstern. Här tycks man inte veta vilket ben man skall stå på (ett bloggexempel är Erik Laaakso 9/4). Å ena sidan vill man öka omfördelningen och man förstår inte att de lågavlönades låga standard beror på Sveriges fattigdom. Å andra sidan ser man inte "klyftor" som ett stort problem om golvnivån ändå är hygglig. Att Sverige hör till de mest utjämnade länderna i världen nämns mycket sällan. Med denna vetskap skulle man åtminstone kunna tycka att LU:s utvärdering tyder på att inte mycket finns kvar att utjämna.

För högern är det opportunt att dra fram LU:s enkla siffror som exempel på att skatterna lätt skulle kunna göras om till avgifter eftersom det mesta av pengarna går tillbaka till samma individer. Att betala till sig själv ligger i alla upplysta personers eget intresse och eftersom LU framhållit att så är fallet borde mycket av skatterna kunna överföras till avgifter, försäkringspremier och lånesystem som verkar under respektive individs livscykel. Som argument mot dem som kräver mera omfördelning är LU:s enkla siffror inte så användbara. Men om man bara tränger bakom den enkla redovisningen visar LU att det pågår en kraftig omfördelning. Den känner dock inte den aldrig nöjda omfördelningsvänstern till. Någon tacksamhet kunde den ju kanske visa?

Slutsatsen av fördelningspolitikens utformning i Sverige borde därför bli att omfördelning inte kan motiveras med behovet av socialt skydd. Socialförsäkringar och studielån kan utformas utan en generell inkomstutjämning - ja, t o m utan mycket av dagens skatter. Utjämningen måste motiveras på något annat sätt och där återstår den moralfilosofiska debatten. Det kan ju knappast vara så att den socialistiska moralläran (som egentligen inte existerar) har gett något svar på hur omfördelning skall motiveras. Inte heller Rawls' lära är tydlig om vi utgår från att socialförsäkringar och intra-personell omfördelning inte måste tillgodoses med inkomstutjämnande statliga åtgärder. Och tesen att resultatet skall bli nästan detsamma för alla, oavsett hur lika utgångsmöjligheterna kan göras, har visserligen formulerats men har inte getts någon moralisk underbyggnad. (Inte ens Ronald Dworkin har gett sin lära, att enbart skillnader i ambition får vara utslagsgivande, något positivt filosofiskt stöd.)

Den som har makten att omfördela kan ju ge sken av att man också har rätten - i synnerhet om man kan få debatten att handla om socialförsäkringsproblem och inte om avsiktlig inkomstutjämning. Men makt är inte rätt. Rätten att få leva på andras bekostnad när man inte är ett försäkringsfall väntar fortfarande på den filosofiska debattens försök till motiveringar.

Andra bloggar om: omfördelning, fördelningspolitik, inkomstutjämning, politik, filosofi, moral, låginkomsttagare, socialförsäkringar på intressant.se

Är det Europa eller Kina som borde drabbas av miljöpolitiken?

Kina kommer snart att släppa ut lika mycket koldioxid som USA. Men utsläppen kommer ändå att vara mindre än en fjärdedel per invånare. Om världen måste minska de absoluta utsläppen uppstår svåra fördelningsproblem. Även den politiska filosofin ger olika svar.

Nu har EU kommit överens om att 20 procent av energiproduktionen år 2020 måste åstadkommas med hjälp av sol, vind, vatten och biobränslen. Dessutom skall utsläppen minsakas med 20 procent. Det förefaller som om EU med dubbla utsläpp per invånare jämfört med världen tänker "gå före" trots att utsläppen bara är drygt 40 procent av USA:s. Utsläppen per invånare i världen framgår av nedanstående diagram:

Koldioxidutsläpp per capita

Vi ser här att Sverige bara släpper ut 30 procent så mycket koldioxid som USA räknat per invånare. Dessutom bara hälften mot Tyskland och Finland och 60 procent så mycket som Dannark. Kina släpper dock bara ut 1/3 så mycket men med den prognos för 2025 som jag redovisade 8/3 (+ ca 145 %) kommer Kina detta år att släppa ut nästan lika mycket som Sverige idag. Indien ligger på Afrikas nivå och kommer att fördubbla sina utsläpp.

Om vi utgår från att växthusteorierna är relevanta finner vi att något borde göras för att motverka förutsedda ökningar och helst uppnå en global minskning av utsläppen. Den samhällsfilosofiska fråga som uppkommer när man ser ovanstående siffror för olika länder blir då följande: Vilka länder är det som måste åstadkomma de största effekterna på hur det förutsedda läget 2025 skall minskas?

Miljöivrarna intar ofta inte bara en utrerad position i miljötekniska frågor utan också i fördelningspolitiken. Det är intressant att miljöengagemang också är korrelerat med vänsteruppfattningar. Här borde det inte finnas något samband. Miljön är ett allmänt intresse som borde kunna lösas under någorlunda enighet. Men om vissa grupper har en dold agenda och försöker utnyttja milöfrågan, för att man inte trivs med "den västerländska livsstilen", blir frågan infekterad.

I varje fall måste vi komma ihåg att miljöaktivister inte besitter någon speciell politisk omdömesfråga i andra frågor. Ett exempel är SNF:s generalsekreterare Svante Axelsson som får breda ut sig i Corren.se den 28/2-07. Han verkar mest vilja komma åt bilismen och att folk har stora bilar i Sverige. På frågan om det globala i koldioxidfrågan innebär att vi
ska vi rikta våra ansträngningar mot Indien och Kina svarar han

– Nej. Varje svensk släpper ut sex ton koldioxid per år, en indier bara drygt ett ton. Det är vi i den rika världen som genom våra utsläpp har skapat den globala uppvärmningen, därför är det också vår uppgift att leda arbetet bort från oljeberoendet.

Det är en anmärkningsvärd ståndpunkt. Kina och Indien m fl u-länder skall tydligen ohämmat få använda gammal kolteknik som enligt gängse uppfattning leder till en katstrofal uppvärmning om några årtionden. Enda möjligheten att något lindra förödelsen är då rimligen att i-länderna minskar sina utsläpp med långt mer än de 20-30 procent som nu diskuteras fram till 2020.

Detta kan knappast vara en genomtänkt ståndpunkt. Ett annat förslag är att alla länder konvergerar mot lika stora utsläpp per capita som idag - 4 ton/pers. Det betyder en 35-procentig minskning för Sverige men en 81-procentig för USA. Kinas ökning bromsas då med en tredjedel. Problemet är bara att då har inte de globala utsläppen minskat till 2025 - snarare har de ökat på grund av befolkningsökningen. Utsläppen per capita i genomsnitt måste minska och det förutsätter att ökningen i absoluta tal hålls tillbaka i de flesta av världens länder. Ett så folkrikt land som Kina kan därför inte tillåtas ens komma upp i världens genomsnittsutsläpp per capita på dagens nivå.

Det är fråga om ganska enkel matematik. Merparten av världens befolkning lever i u-länder med utsläpp per capita något under dagens genomsnittsnivå. För att denna skall kunna sjunka måste till att börja med utsläppen per capita sjunka. Men dessutom måste hänsyn tas till befolkningsökningen, vilket kräver ännu större percapitaminskningar. Slutsatsen blir att Kina inte kan fortsätta med att starta ett nytt kolkraftverk var femte dag så värst länge till.

Hur tar vi ställning till ett moraliskt fördelningsproblem?

Ett principiellt ställningstagande till det globala fördelningsproblem som nu seglar upp måste göras med hjälp av den politiska teorin och resonemang om moralfilosofi. Själva problemställningen liknar analyserna i slutet av 1800-talet av hur finansieringen av kollektiva nyttigheter skulle fördelas (alltså försvar, polis, rättsväsende o likn). Men det finns också beröringspunkter med principerna för tillägnandet av oägda resurser såsom vilda djur, vilda frukter och mark. I brist på en objektiv moraluppfattning måste en djupare analys utföras. Jag skall här kort bara peka på några olika teorier och filosofer.

Utilitarism Om vi tar hänsyn till det lidande en uppoffring av nuvarande livsstil innebär för i-länderna skulle en global nyttomaximeringskalkyl kunna utmynna i att den faktiska minskningen av utsläppen i i-länderna begränsades samtidigt som u-ländernas ökning stoppas. Är detta inte tillräckligt måste alla länders utsläpp minskas och då sannolikt relativt mera för i-länderna.

Rawlsianism Här skall de sämst ställda prioriteras. U-länderna skall få öka utsläppen ganska ohämmat och de stora minskningarna drabbar i-länderna eftersom dessas situation inte har någon vikt i Rawls filosofiska teori.

Nozick och Locke De som först tar i anspråk utsläppsutrymmet har rätt att utnyttja detta i framtiden. Men det förutsätter att anspråken lämnar tillräckligt mycket över åt andra. Det betyder rimligen att de som tagit för sig för mycket måste återlämna en del för att andra skall kunna öka - dvs drastiska minskningar för i-länderna.

Dworkinism Alla världens invånare tilldelas lika stora utsläppsrätter som därefter kan säljas och köpas. Det betyder kraftiga minskningar av utsläppsmöjligheterna i i-länderna. Men det blir även sänkningar för u-länderna.

Georgeism En koldioxidskatt införs i alla länder. Denna kan användas för att ersätta andra skatter i linje med Henry Georges tanke om en "single tax". Wicksells intresseteori verkar ge liknande resultat. För att få en analogi med Georges tanke att markens värde skulle ligga till grund för skatten kan man förmoda att skatten på utsläpp inte bara tas ut per ton utan också med avseende på intensiteten (ton per invånare, ton per BNP). Det kan dock bli svårt att då räkna ut skattebasen. Både i-länder och u-länder kommer att genomföra minskningar för att det blir lönsamt.

Givetvis förutsätter en diskussion kring detta att växthusteorin i huvudsak är korrekt, vilket kan ifrågasättas när någon fullständig argumentation för teorin (utöver auktoritetsargument) inte kan företes.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimat, miljö, skatt, politik, filosofi, moral på intressant.se

Hushållstjänster upphör att skattas ihjäl

Skatten på hushållstjänster motverkar arbetsspecialiseringen. Den är grunden för vårt välstånd. Att vara emot lättnader är att sträva bakåt. Feministernas motstånd är speciellt ologiskt eftersom det betyder att man motverkar fler kvalificerade kvinnor i företagens styrelser.

Regeringen har nu lagt fram sitt förslag om hur hushållsnära tjänster skall beskattas. Det innebär att alla får ett skatteavdrag som motsvarar halva lönekostnaden för den som utför arbetet. Avdraget motsvarar alltså nästan hela skatten för en löntagare med lägre lön.

Teorin om optimal beskattning säger att man inte kan ha en skattebas som är så känslig för skatter att legal verksamhet upphör. Det betyder att det går att ta ut hög skatt på bilar och hjärnkirurger (under förutsättning att alla civiliserade länder gör detta). Lite svårare är att ta ut hög skatt på persondatorer. Sådana kan händiga personer faktiskt bygga själva i hobbyrummet om skatten blir för hög.

Men verksamheter som de flesta kan utföra själva är inte någon bra skattekälla. Antag att staten skulle försöka få in mycket skattepengar på bussresor till arbetet. Då skulle många ta bilen till jobbet. Eller skaffa moped eller motorcykel. Det skulle inte bli särskilt mycket skatteinkomster. Skatter har en skadlig effekt som kan leda till att bilkörningen ökar och att olyckorna som drabbar oskyddade trafikanter blir flera. Svarttaxi kan också stimuleras. Det finns alltså dåliga sätt att finansiera offentlig välfärd om det sker genom snedvridande skatter. Bieffekterna kallas överskottsbörda eller dödviktskostnad inom natinalekonomin.

Städning, tvätt och snöskottning mm är också verksamheter som de flesta kan utföra själv. Men det finns fördelar med arbetsspecialisering där folk kan ägna mer av tiden åt sådant de är bra på eller värderar högre (t ex umgås mer med barnen istället för att dammsuga). Likaväl som arbetsresorna kan specialiseras med bussresor i fria filer istället för att man själv sitter i en långsam bilkö, kan hushållsarbetet specialiseras genom arbetsdelning.

Det är arbetsdelning som är grunden för dagens välstånd i industrisamhället. Men vi kan inte bara satsa på att tillverka mera prylar på ett alltmer högteknologiskt sätt. Även tjänsterna borde specialiseras. Alla kan inte göra allting själv. Men skatterna leder till en subventionering av allt "gör-det själv-arbete". Så fort man inte blandar in någon annan som skall ha betalt tjänar man både på att slippa arbetskostnaden (om det inte görs svart) och den skatt som ligger på tjänstemarknaden. Den skatten har blivit extra hög i Sverige sedan 1991 genom den 25-procentiga tjänstemomsen.

Nu kommer regeringen med ett förslag som skall minska snedvridningen från skatterna inom en sektor som sysslar med verksamheter som var och en kan göra själv (DN, SvD). Hushållstjänster utförs idag till 94 procent svart. Den sektorn kan alltså inte bära några större skatteuttag utan att arbetsspecialiseringen motverkas. Att då komma med motargumentet att förslaget stimulerar arbetsdelningen är något av ett bakåtsträveri. Det är som att säga "varför skall vi gynna att folk låter sig köras till arbetet av andra, som herremännen förr i tiden? Nej, låt oss behålla skatten på bussresor så att var och en måste köra själv!"

Inte heller LO:s argument att avdrag för "hushållsnära" tjänster skulle vara fördelningspolitiskt tveksamt övertygar. Det är lika dumt som att i exemplet säga att skatten på bussresor (och arbetsresor med privatchufför) måste behållas för att annars skulle "de rika" få en otillbörlig skattelättnad. Vi skall alla sitta i bilköer för att privatlimousinerna inte skall få en lättnad, skulle LO tycka.

Utöver en stimulans av arbetsspecialiseringen har en skattereduktion flera andra fördelar.

Det införs nu ett system som underlättar för kvinnor att satsa på en kvalificerad yrkeskarriär just i en sektor av samhället där männen verkar ha ett svalt intresse för jämställdhet. Jag tänker på de högre nivåerna inom det privata näringslivet. Där ser många politiker det som ett allvarligt problem att så få kvinnor finns i börsföretagens styrelser. Avdragsrätten kommer att underlätta framväxten av en kader högt kvalificerade kvinnor varav en del kommer att platsa i storföretagens styrelser. Men då säger de vänsterfeministiska kvinnorna "njet". Hur skall de ha det egentligen? De verkar styras enbart av sina emotionella fördomar. Den rationella kampen för jämställdheten får stryka på foten för mer grumliga syften.

Hushållstjänster har vidare karaktären att många som annars skulle ha blivit långtidsarbetslösa lätt kan sugas upp i denna sektor. Städning och annat hushållsarbete samt snöskottning och trädgårdsarbete mm kräver inte någon lång utbildning. De som utför sådant arbete istället för att gå arbetslösa och lyfta bidrag kommer att medverka till en ren samhällsekonomisk vinst. Men den tekniska löningen kanske skulle kunnat göras enklare (kommentar i DN).

Slutligen innebär skattelättnaden för hushållstjänster en möjlighet att minska skattefusket. Svarta tjänster blir vita. Det kan väl inte vara angeläget att behålla ett system som konserverar fusket för att främja andra och oklara mål?

Vilken människosyn döljer sig bakom oviljan mot att sluta beskatta ihjäl hushållstjänsterna?

Andra bloggar om: hushållstjänster, hushållsnära tjänster, skatteavdrag, skatt, politik, ekonomi, skatter, pigavdrag, arbetsspecialisering på intressant.se