68-vänstern provocerade fram en motreaktion från näringslivet som gick ut över socialdemokratin

Vänstervridningen satte igång en långsam motståndsrörelse i näringslivet som nätt och jämt räckte för att slå tillbaka det farligaste hotet mot den fria marknadsekonomin i Sverige - löntagarfonderna. Men den ledde också till att den offentliga sektorn kunde sättas under press.

Förre vice VDn i Svenskt Näringsliv, Janerik Larsson, har skrivit en liten och lättläst bok om näringslivets opinionsbildning. Den bär titeln Företagarrörelsen och opinionen. Så förändrades Sverige (Pdf 3,4 Mb). Boken börjar med utvecklingen sedan slutet av 1970-talet när Larsson kom till SAF-tidningen.

Men det svenska näringslivets sätt att förhålla sig till den politiska makten och opinionen började sin nuvarande fas redan efter 68-vänsterns exceptionella framgångar i opinionen. Det var en strid som borde ha förts på flera fronter. Skatterna blev mer progressiva. Företagen drabbades av regleringar och skärpt arbetsrätt. Löntagarna gjorde anspråk på företagens vinster. Till slut ville politikerna genomföra en långsam socialisering av företagen med hjälp av löntagarfonder. Hela marknadsekonomin var i fara.

Det finns mycket att säga om det tidiga 70-talet. Boken kommer dock inte in på detta utan koncentrerar sig på "vändpunkten" den 4 oktober 1983 då 100 000 företagare och andra dissidenter demonstrerade på Stockholms gator mot löntagarfonderna. Det var en reaktion som det tog lång tid att få stöd för. Länge fanns det en falang inom SAF, men framför allt inom Industriförbundet, som ville utarbeta näringslivets motförslag till de kollektiva löntagarfonderna - det skulle innehålla individuella andelar.

Det märkliga var att näringslivet deltog med två representanter i utredningen om löntagarfonderna, som hade tvingats fram av folkpartiet i Haga-förhandlingarna. Hur kan man vara med om att utreda hur man ska socialiseras? Larsson citerar SAF:s ordförande Curt Nicolin som enligt protokollet från styrelsen 19 januari 1978 sade:

"Arbetsgivarsidan bör över huvud taget inte ha ett alternativ i fondfrågan. Att nu börja planera för ett sådant skulle sannolikt vara ett steg i riktning mot ett misslyckande."

Det ledde dock inte till något utträde ur utredningen. Så går det inte till i de solenna kretsarna. Istället fick man in en "hästhandlare" i utredningen som var beredd att sälja repet... (ja, ni känner till vad Lenin sa om den siste kapitalisten). Det var Hans Werthén, chef för Electrolux, som i utredningen ville göra upp med Kjell-Olof Feldt om löntagarfonderna mot "stora investeringsbidrag för vitvaror i alla dåligt utrustade svenska sommarstugor". Jag skulle skämmas om jag hade medverkat i detta schackrande.

Vi som var emot fonderna av princip och så småningom lyckades få skutan att vända fören mot socialismen kan känna oss stolta över att vi hade rätt från början. Andra tog över kampen på slutet och historieskrivningen om hela motståndskampen återstår att utarbeta. Det som ännu idag förvånar mig är det motstånd mot antisocialismen som kom från Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar.

Larsson vill särskilt nämna Gyllenhammars agerande i SAF-styrelsen när det gäller att ställa sig i vägen för Nicolins målmedvetna linje. Han var kritisk till inslag i SAF:s opinionsbildande verksamhet och ville inte att de mindre företagens opinion skulle få spridas. Vid ett styrelsemöte i maj 1981 var han kritisk till en medlemsundersökning som riskerade "att få ett politiskt budskap från dem som SAFs styrelse inte kan ställa sig bakom". Det skulle inte förvåna mig om historieskrivningen så småningom kommer att uppdaga ett verkligt subversivt agerande.

Något som starkt ogillades var det program för en mer marknadsinriktad offentlig sektor som jag presenterade inför kongressen 1980. Det skedde i en debattartikel i DN 12/11 1980 med rubriken "Så kan Sverige privatiseras!". Idag skulle ingen rasa över ett förslag till voucher-system för daghem, utbildning och socialförsäkringar. Men då var det annat ljud i skällan. Larsson citerar Dagens Nyheter som skrev i sin huvudledare 20/11: "Det är en hård och brutal värld som SAF och Danne Nordling erbjuder." Trots att Nicolin stödde mina förslag blev det ingen propå om en privatiseringsutredning som vi kommit överens om.

Min artikel blev dock startpunkten för arbetet med avreglering och privatisering som bedrivits sedan dess. Genom det opinionsbildningsarbete som SAF inledde 1970 med Sture Eskilsson som drivande kraft och med Curt-Steffan Giesecke som välvillig tillskyndare kom den "nya vänstern" inte bara att trängas tillbaka utan också socialismens idéer.

Denna opinionsbildning bidrog till både regimskiftet 1976 och till att socialdemokraternas och LO:s framstöt med fondsocialism kunde slås tillbaka. På så vis hade socialdemokraten(?) Gyllenhammar rätt. Näringslivets opinionsbildning för "marknadsekonomi, frihet, valfrihet, individens betydelse i en dynamisk ekonomi" var åtminstone när det begav sig ett borgerligt budskap som missgynnade rödglödgade socialdemokrater. Det var tur det.

Läs även andra bloggares åsikter om opinionsbildning, näringslivet, socialdemokraterna, 68-vänstern, socialism, löntagarfonder, fondsocialism, företag, samhälle, politik på intressant.se