Stor statsskuld leder inte till inflation?

Empiriska data för efterkrigstiden visar för de utvecklade länderna att en statsskuld under 90 procent av BNP inte påverkar inflationen påtagligt. Vid en skuld under 30 procent är inflationen 5 procent och skuld över 90 procent ger 4 procents inflation.

Professor Kenneth Rogoff, Harvard, och professor Carmen Reinhart vid Institute for International Economics i Washington har studerat sambandet mellan statsskulden (även utlandsskulden) och tillväxten samt inflationen i 44 länder under 200 år (pdf). En sammanfattning finns på Bloomberg 14/7 där det ges mer spekulativa slutsatser. Ett kort omnämnande finns i DN 29/7 "Skulder hotar världens tillväxt". Studien utnyttjas nu för att varna för stora statliga låneskulder och slutsatserna syftar kanske till att ge stöd för ett genomgripande nedskärningsprogram i USA.

Frågan är om inte studien istället ger visst stöd för den motsatta politiken. Författarna har delat in sina mer än 3 700 observationer i fyra grupper: Lägen där statsskulden är mindre än 30 procent av BNP, lägen där den är 30-60 procent, lägen där den är 60-90 procent och lägen där den är över 90 procent av BNP. De har sedan studerat hur tillväxt av BNP och inflation är i genomsnitt i de fyra grupperna.

I diagram 2 på sidan 8 visar Rogoff och Hartman en sammanställning för utvecklade länder 1946-2009 som bygger på 1 180 observationer. Här framgår att tillväxten är bäst med en skuld under 30 procent av BNP. Den uppgår till nästan 4 procent (medianvärdet). I nästa grupp är tillväxten 3 procent för att sedan stiga till nästan 3,5 procent (skuld 60-90 %). När skulden blir större än 90 procent sjunker den till knappt 2,4 procent. Detta inbjuder till tolkningen att skuld över ca 90 procent av BNP är skadligt för tillväxten. Författarna diskuterar dock inte möjligheten att en bakomliggande faktor skulle ha kunnat orsaka både hög skuldsättning och dålig tillväxt (t ex en depression).

Inflationen är i stort sett negativt korrelerad till skuldandelen. Störst inflation föreligger när skulden är under 30 procent. Den är då 4,9 procent. När skuldandelen stiger sjunker inflationen först till 3,8 procent och sedan till 3,5 procent (skuld 60-90 %). När skulden stiger över 90 procent av BNP ökar inflationen något eller till 4 procent.

Det som gör en verkligt fundersam är när Rogoff och Hartman vill göra gällande att USA egentligen avviker från detta inflationssamband. Detta försöker de visa med ett liknande uppbyggt diagram 3 enbart för USA men som omspänner tidsperioden 1790-2009 där det övergripande mönstret är detsamma som i diagr 2. Inflationen är obetydlig (negativ under 30 %) utom då skulden ökar till över 90 procent. Då blir inflationen ca 5,5 procent.

Rent statistiskt är det naturligtvis så att om en period som innehåller avvikande grundvärden inkluderas så blir inflationen högre. Men nu jämför man äpplen med päron. Hur skulle USA-diagrammet för perioden 1946-2009 ha sett ut? Några år med en skuld över 90 procent av BNP hade då inte kunnat redovisas. Den enda period USA haft en så stor skuld är under andra världskriget (diagram). Och då var det snarare krigsansträngningarna än låntagningen som orsakade den förhöjda inflationen. Nog verkar framställningen en aning riggad.

Författarna går igenom data för ett antal tillväxtländer som visar en större känslighet för låntagningens negativa effekter. De redovisar också data för utlandsskuldernas storlek. Europeiska utvecklade länder har en utlandsskuld (offentlig och privat) som motsvarar 200 procent av BNP, USA 100 procent, Japan 50 procent och Latinamerika och Afrika 30 procent. Uppsatsen avslutas med en summarisk beskrivning av hur avvecklingen av de privata skulderna efter olika kriser höjer arbetslösheten.

Rogoff är en ansedd ekonom som varit chefsekonom på IMF. Det är besynnerligt att han går ut med en så löst grundad varning för stora statsskulder. Finns det ett politiskt syfte? En seriös studie av statsskuldens inverkan på tillväxten borde först ha studerat sambandet mellan räntenivån och räntebördan i relation till det primära budgetsaldot och utvecklingen av statsskulden med tänkbara framskrivningar. Vilka kriterier ska härvid föreligga för att marknaderna, politikerna och väljarna ska dra slutsatsen att det är dags för svångremspolitik (austerity)? Det är denna punkt som rimligtvis påverkar tillväxten negativt - inte underskottet i sig.

Det enkla sambandet med inflationen är kanske mer intressant. Empiriskt är det tydligen inte så att stora budgetunderskott som ackumulerar en allt större statsskuld leder till ökad inflation i utvecklade länder. Den rädsla för stor upplåning som anses riskera att orsaka galopperande inflation är enligt Rogoffs och Hartmans studie i stort sett obefogad sett i ett historiskt perspektiv. Det borde stämma till eftertanke i dagens debatt om behovet av drastiska nedskärningar i olika länders offentliga sektor.

Läs även andra bloggares åsikter om statsskuld, tillväxt, inflation, budgetunderskott, upplåning, lånetak, USA, konkurs, bankrutt, ekonomi, politik på intressant.se