Berodde finanskrisen på Greenspans låga ränta?

En del bedömare tror att Greenspan i USA skulle ha kunnat undvika finanskrisen genom att hålla högre styrränta. Men kapitalet från Kina hade sannolikt ändå sänkt räntan.

I sin sista kolumn i DN idag 7/9 skriver professor Lars Jonung om orsakerna till finanskrisen. Han blir ny ordförande i Finanspolitiska rådet och redogör för bl a en översikt gjord av Howard Davies vid Londons handelshögskola. Denne listar listar 38 olika förklaringar till krisen: allt från kapitalismens inre dynamik till för höga testosteronhalter hos börsmäklare.

Jonung tar fasta på att krisen orsakades av centralbanken och den dåvarande chefen Alan Greenspan som hade makten över räntan och därmed över kredittillgången:

"Först kommer en period med alltför snabb ökning i kreditvolymen i förhållande till tillväxten i samhällsekonomin. Priset på olika tillgångar som hus och aktier pressas upp till ohållbara nivåer. Förr eller senare hejdas expansionen. Kraschen blir ett faktum."

Denna syn har redan för två år sedan tillbakavisats av en av världens främsta experter på penningpolitik, professor Lars E O Svensson som är vice riksbankschef. I ett tal i september 2009 (bart 25/9-09) menade han att en högre ränta inte skulle ha kunnat undvika krisen. Istället var det faktorer som låg utanför penningpolitiken som bidrog.

Men Fed har också ett ansvar för regleringen av det finansiella systemet, menar Jonung. Och då borde man ha ingripit:

"Greenspan hade emellertid här starka ideologiska skygglappar. Som troende på det libertarianska Ayn Rand-budskapet litade han på självreglering inom den finansiella sektorn."

Greenspan skapade enligt Jonung tvärtom den miljö som bidrog till överdrifterna på Wall Street med extremt risktagande och nya destabiliserande instrument som hindrade andra från att stoppa "kreditdansen". Efter vad jag kan förstå är Svenssons tes istället att dessa överdrifter skulle ha förhindrats av övervakande myndigheter, om effektiva sådana hade funnits.

Denna betoning av "kreditdansen", kommer också från från Greenspans libertarianska kollegor, och pekar på att hans lågräntepolitik a priori var fel eftersom det var en reglering för obalans som i sin tur utlöste följdreaktioner i ännu mer destabiliserande riktning. Det verkar som om Jonung ansluter sig till denna skola utan att explicit nämna det. Istället får man intrycket att han är kritisk till de självreglerande krafterna. Men det är en kritik som riktar sig m0t Greenspans mera långtgående uppfattning om självreglering.

Det finns tydligen tre skilda (långsiktiga) synsätt på hur den ekonomiska politiken ska skötas för att inte stora konjunkturnedgångar med finanskriser ska uppkomma:

1) Det försiktiga synsättet: Penning- och finanspolitiken måste i normala fall skötas så att inte stora insatser görs. Kanske ska politiken ligga fast med en årlig penningmängdsökning som motiveras av BNP-tillväxten.

2) Det sangviniska synsättet: Det går att göra stora stimulansåtgärder förutsatt att det inte finns regleringar som hindrar ekonomin att därefter själv reglera sig till balans. (Enligt Jonung har Greenspan på sistone riktat kritik mot de blygsamma försöken till skärpt reglering av finansmarknaderna.)

3) Det stränga synsättet: Stimulansåtgärder, som en expansiv penningpolitik, kan tillåtas om man samtidigt har ett regelsystem som förhindrar dessa att generera destabiliserande avarter i det finansiella systemet.

Den stabiliseringspolitiska diskussionen kompliceras av att många inte kan hålla isär de långsiktiga frågorna från vad som borde göras om man redan råkat ut för en konjunkturnedgång, speciellt om den också utlöst en finanskris. Ett exempel på detta är de motstridiga synpunkter som kommer på den amerikanska återhämtningen, som nu går oväntat knackigt. Min hypotes är att man inte har fått kontroll över det finansiella haveriet ännu men tror att konventionella stimulansåtgärder ska leda till en självförstärkande expansion. Så länge den s k penningmängdsmultiplikatorn indikerar utlåningsrestriktioner kommer ekonomin inte att få fart.

Nyckeln till förståelsen av den amerikanska processen finns rimligtvis i hur kreditgivningen har utvecklats. Och då kan man fråga sig huruvida enbart en högre styrränta 2001-2005 skulle ha kunnat motverka obalanserna som ledde fram till den första fasen av finanskrisen (före LB:s konkurs). Eftersom många utländska kapitalförvaltare med Kina i spetsen gärna ville köpa amerikanska värdepapper fanns det ett tryck nedåt på räntorna som en högre styrränta inte hade kunnat förhindra. Alla de inströmmande pengarna måste ju användas till något.

När Greenspan höjde Fed:s styrränta blev det ingen större effekt på 10-åriga statsobligationer eller på 30-åriga hypotekslån. Detta betraktades som en gåta (conundrum). Men var det så konstigt? Med fria kapitalrörelser är det inte bara centralbanken som påverkar ränteläget. Därför misstänker jag att vare sig penningpolitik enligt synsätten 1) eller 2) skulle ha kunnat undvika de fenomen som bidrog till finanskrisen. I båda fallen skulle aktiva åtgärder ha behövts för att dra in likviditet från det finansiella systemet så att räntorna hade stigit.

Grundläggande för en situation där man inte riktigt förstår vad som händer är att övervaka det konkreta skeendet så att det inte tenderar att urarta. Under 00-talet skulle politikerna i USA sålunda ha behövt stoppa den osunda kreditgivningen till bostadssektorn som både drev upp byggandet och priserna till nivåer som kunde befaras utgöra en bubbla. Det hade bl a fordrat att sub-primelånen till låginkomsttagare hade stoppats. Ompaketeringen av bostadslån av tvivelaktig kvalitet hade också behövt förhindras. Den undermåliga kreditvärdighetsratingen och utvecklandet av en skuggbanksektor hade också behövt förhindras (bart 10/7-09).

I bästa fall hade man kunnat kanalisera det inströmmande kapitalet till produktiva investeringar istället för improduktiva bostadsinvesteringar och rena konsumtionskrediter för köp av importerade varor. Fria kapitalrörelser fordrar tydligen regleringar på andra håll. Det finns ingen idealvärld.

Bloggat Englund. Läs även andra bloggares åsikter om finanskris, ränta, USA, Greenspan, Fed, conundrum, penningpolitik, stabiliseringspolitik, Lars Jonung, nationalekonomi, politik på intressant.se