Frihet genom privatisering

Privatisering av välfärdsproduktionen var ett krav på avskaffandet av frihetsinskränkande monopol. Men frihetens fiender var mer mottagliga för argumentet att monopol medför ineffektivitet.

Den svenska frihetsdebatten har tenderat mot att vara pragmatisk och inte värdegrundad. Med det menar jag att frihetsreformer har kunnat motiveras med nyttoargument: frihet är ett medel för ökad samhällsnytta. Att friheten har ett intrinsikalt värde (värde i sig) har tydligen ansetts som för komplicerat och alltför filosofisk-teoretiskt för att kunna användas i den förenklade svenska politiska debatten.

Ett exempel på denna obenägenhet att diskutera i samhällsfilosofiska termer utgör den skattepolitiska debatten där skattesänkningar alltid måste kunna visas ha nyttoökande effekter och helst medföra dynamiska effekter som gör dem självfinansierande. Ett annat exempel är den rapport om privatiseringens effekter som offentliggjordes av SNS igår. Rapporten presenterades av forskningschefen på SNS, Laura Hartman, i en artikel på DNdebatt 7/9 med rubriken: "Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten".

Rubriksättningen är alltför kategorisk. Slutsatsen är att det saknas forskning som visar att privatiseringarna i Sverige de senaste 20 åren har ökat effektiviteten. Detta kan mycket väl ändå vara fallet. Monopoldrift har en tendens att utveckla ineffektivitet i den verksamhet som monopolet bestämt sig för. En konkurrensutsättning brukar leda till bättre ekonomisk effektivitet. Men det är inte detta som är det väsentliga. Det är en felsyn att enbart ta fasta på det pragmatiska argumentet om mera nytta. DN skriver idag 8/9 i huvudledaren:

"När de [privatiseringarna] inleddes för ett tjugotal år sedan var de resultatet av långvarigt missnöje med dåliga skolor och en stelbent, okänslig vård med långa köer. Alla de friskolor, vårdcentraler, tandläkare och äldreboenden som brutit upp de gamla monopolen och erbjudit alternativ – har de verkligen gjort Sverige till ett sämre land att leva i?"

Det är rätten att välja själv som är det väsentliga. Och det är det som med andra ord kan beskrivas som "mera frihet" även om dagens ledarskribenter har svårt att ta ordet 'frihet' i sin mun. Men Maria Ludvigsson på SvD använder ändå ordet 'valfrihet' i ledaren idag:

"Bevekelsegrunden för valfrihetsrevolutionen var mycket mer än kommunal iver att spara pengar. Det var istället medborgarnas önskan om ökat inflytande och rätt även för kreti och pleti att välja skola och omsorgsform. Detta är en aspekt som häpnadsväckande nog inte berörs i SNS projekt. "

Under 1980-talet var många politiker kategoriskt fientligt inställda till mera frihet inom välfärdsproduktionen. I det socialistiska lägret ville man dessutom ha socialiseringar inom det fria näringslivet eller åtminstone planhushållning med hjälp av smygvägar som löntagarfonder. Det får man inte glömma när man bedömer privatiseringsdebatten. Argumentet om mera frihet inom den offentliga sektorn var helt enkelt inte så gångbart gentemot frihetens fiender. Därför tenderade frihetsvännerna att använda sig av pragmatiska nyttoargument istället.

Att nu göra stor affär av att det inte finns forskning som visar att den snäva ekonomiska nyttan ökat genom valfrihetsreformerna måste därför ses som malplacerat om inte rentav som illvilligt. Det kommer att ge frihetens fiender vatten på sin kvarn i den förenklade debatten.

[Borgerligt svar i DN 8/9; en av frihetens fiender Lars Linder i DN 8/9]
Bloggat Eckerman Läs även andra bloggares åsikter om frihet, privatisering, monopol, konkurrensutsättning, valfrihet, socialism, offentlig sektor, välfärd, SNS, konkurrens, effektivitet, ekonomi, politik på intressant.se