Lasse Åberg illustrerar valutaregleringen i Sällskapsresan

År 1980 var det förbjudet att föra ut valuta för att köpa hus i Spanien. Därför kunde regeringen missköta Sveriges ekonomi. Skulle Sverige klarat sig bättre om vi gjort nedskärningar, privatiseringar, liberaliseringar och skattesänkningar som jag föreslog i början av 80-talet?

I julhelgen visades filmen Sällskapsresan i TV. Den regisserades av Lasse Åberg som också gestaltade huvudpersonen Stig-Helmer och har setts av 2,8 miljoner biobesökare. Filmen är från 1980 då Sverige hade en hel del tvångslagstiftning som nu har avskaffats. En av dessa tvångslagar var valutaregleringen som förbjöd utförsel av svenska kronor utom för betalning av importen. Lagen avskaffades 1989.

I filmen vill en läkare (Magnus Härenstam) bygga ett sommarhus på Gran Canaria. För att kunna göra detta måste 50 000 kronor föras över till Spanien i strid med valutaregleringen. Pengarna ska smugglas ut av en ovetande Lasse Åberg och avhämtas av den koleriske Roland Jansson. Men istället stjäl Lasse Åberg pengarna och sticker till Copacabana i Rio de Janeiro i Brasilien tillsammans med gänget.

Valutaregleringen drabbade enskilda personers frihet på ett oförsynt sätt. Men resonemanget var att detta inte kunde hjälpas om man ska kunna driva välfärdspolitik i ett land med fast växelkurs. För övrigt var det ju enbart rika, och i filmen tämligen obehagliga, människor som drabbades. Och att stjäla deras pengar var inget att oja sig över - en uppfattning som går igen i 2011 års Julkalender i TV: det är inte orätt att stjäla om den som du stjäl ifrån är rikare än du själv.

Det är förvisso sant att man måste ha en valutareglering om man har en egen fast valuta och vill missköta sina offentliga finanser. Då kan man förhindra att pengar rinner ur landet när man höjer lönerna, slår ut företagen och ökar den offentliga sektorn. Detta var vad Sverige hade för sig under slutet av 1970-talet och en bit in på 80-talet. Men denna politik förutsatte också att man kunde ta lån i utlandet.

I en artikel i Svensk Tidskrift med rubriken "Minska politiska sektorn" (8/9 1980) gjorde jag upp med hela efterkrigstidens socialstatspolitik. Där kritiserade jag de ständigt höjda skatterna och ökade offentliga utgifterna samt alla övriga klåfingriga samhällsregleringar som inte kan mätas i ekonomiska termer (en pragmatisk kortversion i DN 12/11). Visserligen var dessa genomförda med demokratiska majoritetsbeslut. Men jag ansåg att demokrati och politik var en fråga som ska bedömas utifrån sin ändamålsenlighet. Den personliga friheten var däremot ett värde som stod över pragmatiken och nu hade den minskat länge nog.

Därför antydde jag att socialstatspolitiken kunde ta slut om låntagningen i utlandet gick för långt. Hoppet för friheten var de utländska långivarna, som kanske skulle komma till Sverige och tala om för politikerna vad som måste göras i den offentliga sektorn. Jag skissade ett program för privatiseringar med hjälp av vouchers mm. En ideologisk liberalisering skulle kunna genomföras med hänvisning till "tvingande ekonomiska skäl".

Det kan tyckas att jag med en sådan reprimand var ute i ogjort väder. Sverige hade ju fått borgerliga regeringar sedan 1976. Men de var svaga och ville inte föra borgerlig politik. Borgarna ville vara en sorts bättre socialdemokrater och lät t ex den högsta marginalskatten stiga till 87 procent i genomsnitt. Motsvarigheten idag vad gäller handlingskraft är nog EU:s ledarskap. Det blev dock bland socialdemokrater som man tog åt sig av kritiken men med motsatta förtecken. Jag hade ju gudbevars kritiserat deras heligaste dogmer.

Socialdemokraternas ordförande Olof Palme tog upp kritiken på Metalls kongress den 11 juni 1981. Han sade:

"Den politiska demokratin framställs i propagandan ofta som ett hot mot marknadshushållningen. En av arbetsgivarnas främsta ideologer, Danne Nordling, menar att politik och demokrati måste bedömas utifrån sin ändamålsenlighet. Dem kan man både ha och mista, förefaller han mena. Den personliga friheten har däremot en högre dignitet. Och friheten har minskat. Han säger: 'Ju rikare Sverige har blivit, desto mindre personlig frihet har medborgarna fått.' "

Här ställs min syn på frihet som frånvaro av tvång (enligt Isaiah Berlin) mot den "positiva" (socialistiska) friheten i form av materiella förmåner. Palme fortsätter:

"Det är en fantastisk tanke. Nordling påstår på fullt allvar att de förbättrade levnadsvillkoren medfört att t ex svenska metallarbetare blivit mer och mer ofria. Han menar tydligen att denna ofrihet påtvingats metallarbetarna genom politiska beslut om sjukförsäkring, arbetstid, semester, pension, sjukvård osv. I detta perspektiv ser SAF-ideologen den stora utlandsupplåningen som 'hoppet för friheten i Sverige'."

Det blev dock inga snabba frihetsreformer därefter. Den borgerliga regeringen tog till tricket att överge den fasta växelkursen genom att devalvera med 10 procent senare under 1981. Och när Palme själv kom till makten året därpå devalverade han omedelbart med ytterligare 16 procent. Det verkar som om hotet från de utländska långivarna uppfattades som en realitet som skulle hållas borta på enklast möjliga sätt. Istället för att åtgärda missförhållandena gasade man på och tio år senare befann sig Sverige återigen på pottkanten.

Dessförinnan hann dock Palme avskaffa kreditregleringen 1985 och hans efterträdare Ingvar Carlsson valutaregleringen 1989. Den ganska vänsterbetonade journalisten Dan Josefsson menade i ett TV-program kallat Novemberrevolutionen att denna avreglering beslutades av ett gäng högersossar bestående av Bengt Dennis, Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink som hade påverkats av nyliberaler som Milton Friedman, Friedrich Hayek och även svenska sådana. Detta skedde enligt Josefsson 1983 och han gör gällande att Palme inte begrep vad det var fråga om (ref Feldts memoarer) utan gav carte blanche för hela operationen.

Olyckligtvis hade regeringen 1990 både hunnit missköta eftervården av devalveringarna och vansköta kreditmarknadsavregleringen. Konkurrenskraften hade försämrats, industrin minskat och en fastighetsbubbla för kontors- och butikslokaler hade blåsts upp, vilken hotade hela banksystemet. Någon valutareglering fanns inte att tillgå när pengarna strömmade ut ur landet trots 500 procents ränta. Den svenska kronan var räddningslöst förlorad och Göran Persson fick ödmjukt be om utlandslån från de hånflinande finansvalparna i New York.

Tänk om Sverige hade genomfört besparingar, privatiseringar och liberaliseringar samt den Stora Skattereformen redan 1981-82. Skulle det ha gett Sverige en bättre utveckling under 80- och 90-talen? Kan man göra en analogi med dagens Grekland? Skulle grekerna ha haft det bättre om de inte gått med i euron?

Läs även andra bloggares åsikter om valutareglering, Lasse Åberg, utlandslån, devalvering, ränta, skatt, fastighetsbubbla, privatisering, avreglering, novemberrevolutionen, Olof Palme, liberalisering, nyliberalism, nationalekonomi, 90-talskrisen, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se