Väntar hyperinflation som i Tyskland på 20-talet?

Situationen i Tyskland var helt annorlunda efter första världskriget än den är idag. Krigsskadestånd på orimlig nivå, partiell ockupation och omfattande strejker har ingen motsvarighet idag.

Nu är euro-zonen på väg mot en situation där det enda som återstår är att ECB börjar "låta sedelpressarna gå". Veckans politiska turer om hårdare kontroll av medlemsländernas skuldpolitik är rimligtvis en kosmetisk förutsättning för att man ska acceptera att ECB får börja trycka pengar. Vissa bedömare tror att detta sker i mars 2012.

Tidigare har motståndet mot att skapa nya pengar verkat vara dogmatiskt och kategoriskt, särskilt från Tysklands sida. Orsaken har sagts vara att Angela Merkel och de tyska väljarna fortfarande har traumatiska erfarenheter från den tyska hyperinflationen i Weimarrepubliken på 1920-talet. De nya signalerna tyder på att teorin om vad som orsakar kraftig inflation inte anses stämma med tesen att "mera pengar = mera inflation". Detta är det dock ingen som säger. Borde inte Erik Penser upprepa sin patetiska varning om "galopperande inflation" från mars 2009?

Om vi tittar på hur det gick till vid Tysklands hyperinflation efter första världskriget ligger det mycket i denna omvärdering av Pensers teori. Dagens situation har inte många likheter med den tyska situationen på den tiden.

Till att börja med försökte den tyska regeringen redan vid krigsutbrottet inte finansiera krigsutgifterna med skattehöjningar utan man slog genast in på linjen att finansiera utgifterna genom att ta lån och trycka pengar. Den tyska marken föll mot dollarn under hela kriget. Men det var hanteringen av krigsskadeståndet som var den riktigt allvarliga orsaken till hyperinflationen.

Tyskland hade en stor del av sin industri intakt efter kriget. Det hade till större delen utkämpats på fransk och belgisk mark. Men krigsskadeståndet fastställdes först till 269 mdr i guldmark (Londonultimatumet, wp) vilket i relation till Tysklands betalningsförmåga var mindre realistiskt. Det motsvarade ca 100 000 ton guld vilket var mer än hälften av allt guld som producerats i världen. Senare sattes det till 226 mdr gm. I juni 1921 betalades 2 mdr gm plus ett värde i utländsk valuta som motsvarade 26 procent av exporten.

För att klara krigsskdeståndet försökte Tyskland växla pappersmark till utländsk valuta. Detta ledde till att marken deprecierades hastigt och inflationen ökade. Både 1921 och 1922 mördades prominenta regeringsmedlemmar. År 1923 förklarade regeringen att skadeståndsbetalningarna var omöjliga att fullfölja. Följden blev att franska och belgiska trupper i januari 1923 ockuperade Ruhrområdet för att försäkra sig om skadeståndsbetalningar in natura. Istället utbröt strejk i Ruhrområdet och den tyska regeringen fortsatte att betala de strejkandes löner med ännu mer nytryckta pengar. Det var under denna denna period inflationen exploderade (se diagremmet).

I slutet av 1923 ersattes pappersmarken av en Rentenmark och skadeståndet reducerades enligt Dawesplanen och därefter genom ytterligare nedsättningar.

Det desperata agerandet under krig, orimliga skadeståndsanspråk, partiell ockupation och omfattande strejker förefaller inte ha någon konkret motsvarighet till hur agerandet sker för att klara eurokrisen idag. En försiktig politik med kvantitativa lättnader behöver därför inte leda till att inflationen ökar på något farligt sätt. Dessutom har ECB redan beviljat lån med värdepapper som säkerhet. Det finns ingen avgörande skillnad att genom QE överta själva ägandet av dessa värdepapper. Sannolikt kommer inte ens uppköp av nya statsobligationer direkt från krisande euroländer i begränsad omfattning att ge beaktansvärd inflation (om nu detta skulle tillåtas).

Slutligen finns möjligheten för ECB att börja köpa obligationer om inflationen skulle tendera att öka på ett farligt sätt.

[Uppdat 8/12: Från Studio 1: 63 procent av tyskarna är rädda för inflation, reportage av Daniel Alling. Därför vill Merkel inte låta ECB trycka pengar. ]

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, skuldkris, eurokris, Tyskland, hyperinflation, 1920-talet, ECB, trycka pengar, nationalekonomi, penningpolitik, stabiliseringspolitik, priser, ekonomi, politik på intressant.se