lördag, januari 07, 2012

Normlösheten och Greklands kris

Greklands kris beror på för hög privat konsumtionsökning som fordrade utlandslån i kombination med underskott i statens verksamhet som också fordrade utlandslån. Orsaken till detta kan i sin tur ha berott på de svaga normer som råder i Grekland.

Varför gick det så illa för grekerna när allt gick så bra i början av 00-talet? Det var frågan som inte fick något svar i Alexandra Pascalidous TV-program tidigare i veckan. Här kommer en fortsättning av min artikel 4/1-11 om Pascalidous dokumentärfilm "Vad är det för fel på grekerna?". I den konstaterade jag att en väsentlig orsak var den konsumtionseufori som bröt ut efter EMU-inträdet. Men vad berodde den på? Var det så att alla fattiga länder i Sydeuropa såg sig som eftersatta och därför i behov av höjd konsumtion?

En snabb jämförelse (pdf) med Portugal, det fattigaste landet i Västeuropa, visar att den privata konsumtionen under 90-talet utvecklade sig något snabbare där än i Grekland. Därefter fick grekerna fnatt när man införde euron. I Portugal sjönk konsumtionsökningen kraftigt till 1,4 procent per år 2002-2006. Men i Grekland steg den till 4,1 procent, vilket är 193 procent snabbare än i Portugal (och 173 % snabbare än i eurozonen). Och 2007-08 fortsatte Grekland 103 procent snabbare ä n Portugal.

Både Portugal och Grekland höll sig med större löneökningar än snittet i eurozonen. Men perioden 2002-06 låg Greklands ökningar 78 procent högre än Portugals. Ändå nöjde sig grekerna inte med höga löneökningar. De minskade också hushållssparandet. Åren 1997-01 Sparade grekerna 9,1 procent av den disponibla inkomsten och portugiserna 10,6 procent. Men åren 2002-06 sparade grekerna bara 1,9 procent mot portugisernas 9,8!

Underskottet i utrikeshandeln låg i Portugal på 8,8 procent 1997-01 och på 8,9 procent de fem åren därefter. Greklands underskott låg på 6,7 respektive 11,9 procent - en ökning med 78 procent. Budgetunderskottet ökade både i Grekland och Portugal efter inträdet i EMU. Men underskottet var ca hälften så stort i Portugal fram till krisen 2009.

Jämförelsen visar ganska tydligt att det inte bara är skillnad i kompetens hos politikerna i respektive land som pekar på att det kan bli svår kris. Livshållningen hos befolkningarna är olika och de reagerar ganska olika när eurons välsignelser öppnar sig. I en artikel i tidskriften Axess 8/2011 spekulerar Nima Sanandaji (vd Captus) och Tino Sanandaji (doktorand i ekonomi i Chicago) om "dygdernas" inverkan på krisen. Rubriken är "Normlösheten förklarar krisen". De uppmärksammar särskilt Grekland.

Författarna anför en undersökning av inställningen till fusk med offentliga bidrag. Nära två tredjedelar av svenskarna anser att fusk med bidrag aldrig kan motiveras. Bara en fjärdedel av grekerna delar denna syn. De skriver vidare:
"Nivån av korruptionen är skyhög i Grekland. Patienter måste fortfarande ge "gåvor" till läkare, trots att sjukvård enligt lagen ska vara offentligt finansierad."
De anför att den svarta marknaden uppskattas vara 7 procent av den svenska ekonomin. Och organisationen OECD uppskattar att den svarta marknaden är 24 procent av den grekiska.

Ett indirekt mått på grekernas svaga normer är enligt författarna att Sydeuropa i mätningar av tillit och tilltro till främlingar hamnar på en tredjedel så hög nivå som Norden (Tyskland ligger dubbelt så högt i tillitsindex som Sydeuropa.) Man tror alltså i Sydeuropa att andra har svaga normer och är opålitliga, vilket skulle bero på att man själv är medveten om hur svaga ens egna normer är.

Här skulle uppenbarligen en förklaring kunna formuleras till grekernas kortsiktigt egoistiska beteende när tillfällena öppnades vid eurons införande. Det gällde att passa på att skaffa sig fördelar på andras bekostnad i enlighet med de normer som den grekiska kulturen hade utvecklat. Den alternativa förklaringen att man varit eftersatt under lång tid, och därför särskilt konsumtionsbenägen, förefaller att ha mindre relevans eftersom detta lika gärna skulle kunna gälla Portugal.

Grekernas normlöshet är naturligtvis mindre tilltalande som förklaring för svenskar med starka samarbetsnormer. Det kanske är orsaken till Alexandra Pascalidous ovillighet att närmare studera normernas betydelse som förklaring till grekernas svårigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

9 Comments:

At 07 januari, 2012 18:28, Anonymous Anonym said...

Bra Danne. Din beskrivning verkar vederhäftig.
Inge

 
At 07 januari, 2012 22:55, Anonymous Attila said...

Intressant,

Men hur fungerar detta i praktiken?

Om vi tänker oss en vanlig grekisk löntagare i det privata näringslivet, för det är ju där de flesta jobbar. Har han strejkat till sig högre lön, eller hur har han burit sig åt? God förhandlingsförmåga kanske? Starka fackföreningar?

Och arbetsgivaren, har han haft råd med alla löneökningar?

Om inte, hur har han finansierat dem?

Din teori förutsätter ju att det inte fanns fog för löneökningen, det vill säga, det fanns inga ökande intäkter i samma omfattning? Stämmer min tolkning?

Har arbetsgivarna mangrant gått till bankerna och tagit lån för att finansiera verksamheten, eller har det trots allt funnits någon slags reell ökning av intäkterna?

Eller gick det väldigt bra för grekiskt näringsliv åtminstone en kort tid?

Hur fungerar det du säger i verkligheten?

 
At 08 januari, 2012 00:02, Anonymous Anonym said...

Du använder "normlöshet" och "svaga normer", det tycker jag leder mot Sjöbo.

Det handlar inte om normlöshet utan om annorlunda normer.

Fri tillgång till sprit, fri tillgång till pengar, vi släpar alla omkring med våra laster.

 
At 08 januari, 2012 10:29, Anonymous Per Fredö said...

Är det möjligen inte så att Alexandra tillhör en finvänster, som egentligen inte vet så mycket om Greklands ekonomiska problem, och som ville göra ett strosa-runt-reportage?
Massmedia tillåter sig ju vad som helst bar det är kul eller att det är demagogi och populism.
Alexander Papandreou satte ju huvudet på spiken
Vi visste inte hur stora skulder vi hade!

 
At 08 januari, 2012 19:33, Blogger Danne Nordling said...

Attila, en kostnadskris kan utvecklas under flera år innan den utmynnar i ett manifest stadium som akut kan utlösas av en helt annan kris (t ex exportminskning som följd av finanskrisen).

Det verkar uppenbart att det inte fanns någon fog för löneökningar på 5-6 procent efter EMU-inträdet när industriproduktionen ökade 0-1 procent per år. Löntagarna argumenterade väl för att priserna kunde höjas och arbetsgivarna kanske trodde på det. Men till slut tröttnade köparna - speciellt när de också smälldes till av finanskrisen.

Det gick inte bra för grekisk industri ens i början av 00-talet. Den enda ljuspunkten jag kan erinra mig var den lilla boomen inför OS-04.

Med goda normer hade grekerna nöjt sig med små löneökningar, de hade sparat och investerat för framtiden och inte önskat fler offentliga förmåner utan direkt kopplade skattehöjningar. De skulle ha sänkt sina konsumtionsanspråk under den takt på 1,5 procent per år, som eurozonen hade, istället för att höja den till 4,1 procent årligen.

Termen "normlöshet" har lanserats av Sanandajis som en förklaring. Men jag kan hålla med om att det kan vara fråga om andra normer. För oss i Nordeuropa framstår det dock som en brist på de sunda normer som vi betraktar som självklart önskvärda.
/DNg

 
At 09 januari, 2012 12:03, Anonymous Anonym said...

Noterar att termen "normlöshet" inte finns i själva artikeln, utan i den rubrik som tidskriften sätter.

 
At 09 januari, 2012 12:49, Blogger Danne Nordling said...

Intressant,
Det skulle kunna indikera att redaktionen för tidskriften Axess gör en egen tolkning av normkritiken som relevant för förklaringen till Greklands mfls ekonomiska kris.

Kritiken tar dock fasta på brisen på normer som kräver förnöjsamhet, arbete, sparsamhet, självdisciplin, samarbetsvilja och som fördömer otålighet, snabb behovstillfredsställelse och egoism.
/DNg

 
At 10 januari, 2012 08:07, Anonymous Anonym said...

Grekerna lyckades väl förhandla till sig reallöneökningar för att produktiviteten ökade. Löneökningarna i Grekland var under 2000-talet aldrig högre än produktivitetstillväxten.

Tyska arbetare har däremot inte fått någon reallöneökning överhuvudtaget. Därför konkurerar dom ut Grekerna och övriga sydeuropa. Hade arbetarna i Tyskland fått del av produktivitetstillväxten på samma vis som grekerna fick så hade bytesbalansproblemet inte varit lika stort. Så Tyskland har haft en kass plicy av underkonsumtion som pajar eurozonen lika mkt som grekernas eventuella överkonsumtion.

Dålig lönetillväxt generellt är ju också en anledning till den enorma privata skuldsättningen. Löner som andel av BNP i Europa har stadigt sjunkit de senaste 30 åren.

 
At 24 maj, 2012 08:40, Blogger metabolas said...

Hör just på SR-nyheterna att akademiker börjar lämna landet, här arkeologerna. Tidigare har de kunnat ägna sig åt att vårda sin historia, nu handlar det endast hur verksamheten skall finansieras. Fundering: Är budgeterad verksamhet av ondo?

 

Skicka en kommentar

<< Home