Inga kvantitativa lättnader gav 9,7 miljoner fler arbetslösa i EU

År 2010 i nov började centralbanken, Fed, i USA köpa upp statsobligationer i snabb takt (QE). En månad senare tänkte ECB göra samma sak. Men detta lyckades de konservativa runt Merkel stoppa. Drygt fyra år senare är arbetslösheten 4 procent högre i EU än i USA.

När centralbanken köper upp obligationer på marknaden med hjälp av nyskapade pengar talar man om kvantitativa lättnader i penningpolitiken. Åtgärden förkortas med bokstäverna QE som står för quantitative easing. Den enkla och svepande kritiken talar om att "trycka pengar" vilket vädjar till föreställningen att detta alltid är förkastligt. Försvararna ser QE som ett legitimt sätt att stimulera ekonomin, bl a genom att räntorna sjunker.

Nu har QE blivit ett aktuellt ämne på nytt genom att den europeiska centralbankschefen Mario Draghi den 22 januari 2015 offentliggjorde påbörjandet av ett QE-program på 60 miljarder euro per månad. Uppköpen ska pågå åtminstone till september 2016 och uppgå till sammanlagt 1,1 biljoner €. Det tragikomiska i ECB:s QE-åtgärd nu är att det tagit drygt fyra år att komma till skott. Man diskuterade i december 2010 QE på 2 biljoner € men av någon anledning åtrade man sig i sista stund. Det kanske är avsaknaden av inflation efter USA:s stora QE2 i november 2010 och därefter som mjukat upp ECB och dess uppdragsgivare.

Kritiken mot kvantitativa lättnader går vanligtvis ut på att ökningen av penningmängden leder till inflation. Men då bortser man både från att banksektorn kan vara i kris och att den reala ekonomin kan befinna sig i svår lågkonjunktur. Om bankerna genom att ha drabbats av stora kreditförluster måste minska utlåningen till vanliga, sunda företag genom att rentav dra in redan beviljade krediter kommer många företag att gå i konkurs. Detta, som kallas credit crunch, kan motverkas genom att bankerna tillförs utlåningsbart kapital genom QE. I detta fall utgör QE ett sätt att bekämpa ytterligare försämringar av den ekonomiska utvecklingen.

En speciell försämring är deflation, dvs allmänna prissänkningar. Den vanliga förklaringen till att deflation är farlig är att konsumenterna tenderar att vänta med inköp av dyrare varor eftersom de kan bli billigare. Men en viktigare förklaring är sannolikt att företagen väntar med sina investeringar eftersom maskiner och anläggningar blir billigare nästa år. Också investeringsbortfall sänker efterfrågan. Dessutom blir företagens äldre lån dyrare att betala tillbaka. Till detta kommer att realräntan på lånen stiger när priserna sjunker. När räntan inte kan sjunka under noll blir realräntan även på nya lån avsevärd när priserna sjunker.

Även då bankerna inte befinner sig i akut kris kan QE hjälpa att förbättra den ekonomiska utvecklingen. Genom att också de långa räntorna sjunker blir det billigare att finansiera bostadslån, vilket höjer priserna på bostäder och stimulerar nybyggandet. Räntesänkningen i sig tillför alla låntagare ökad köpkraft som stimulerar konjunkturen. Företagen blir då mera intresserade att investera vilket också underlättas av att räntekostnaderna är låga. Arbetslösheten sjunker och det stimulerar konsumtionen och produktionen ytterligare. Lediga resurser sätts i produktion utan att priserna till en början stiger (blart nov-14).

De amerikanska kvantitativa lättnaderna i form av uppköp av bostadsobligationer påbörjades i slutet av 2009. På två år köpte Fed för nästan 1,2 mdr dollar, vilket inte väckte sådan uppmärksamhet som när Ben Bernanke i november 2010  påbörjade nya uppköp med 60 mdr dollar per månad (blå linje, stock). Det var då varningarna för okontrollerad inflation och fallande dollarkurs började framföras. Istället steg priserna långsammare än under början av 00-talet och dollarn stärktes.

Stocken av uppköpta obligationer (QE) i USA

När kritiken mot QE för att vara inflationsdrivande har en annan kritik, som går ut på att QE är ineffektiva och verkningslösa, dykt upp. Genom att EU avstod från att vidta i slutet av 2010 när USA intensifierade sin QE-politik kan en intressant jämförelse göras av arbetslöshetens utveckling.

Från ett utgångsläge på nästan 10 procents arbetslöshet för både EU och USA började den sjunka snabbare i USA när QE intensifierades. I EU började den istället stiga påtagligt ungefär samtidigt. Prognoserna (från EC) visar att EU för 2014 har drygt 10 procents arbetslöshet mot drygt 6 för USA.

EU har alltså 4 procentenheter högre arbetslöshet än USA. Givet att USA knappast bedrivit någon mer expansiv finanspolitik kan grovt sett dessa 4 procentenheter högre EU-arbetslöshet hänföras till avsaknaden av QE-åtgärder i EU (utom i GB). Arbetslösheten låg 2014 på 24,8 miljoner arbetslösa (10,2%) enligt EU-kommissionens vinterprognos (pdf). Det betyder att ca 9,7 miljoner arbetslösa kan tacka Angela Merkel mfl för sin arbetslöshet genom att detta anhang i drygt fyra år lyckats förhindra att ECB fått genomföra kvantitativa lättnader. Nu kan det vara försent.

Läs även andra bloggares åsikter om kvantitativa lättnader, QE, trycka pengar, inflation, arbetslöshet, EU, ECB, Fed, USA, nationalekonomi, penningpolitik, stabiliseringspolitik, Merkel, ekonomi, politik på intressant.se

När maskinerna slår ut jobben

Om hälften av dagens jobb tas över av maskiner får den minst produktiva delen av arbetskraften stora svårigheter. NAIRU stiger drastiskt och nya bidragssystem måste konstrueras om inte skillnaderna i levnadsstandard ska bli enorma.

I SvD 22/12-14 skriver docent Andreas Bergh en kolumn med rubriken "När jobben tas bort". Den handlar om tendensen att robotar och datorer tar över alltfler enklare jobb. Bergh hänvisar till studier som hävdar att 50 procent av dagens jobb ersätts av automatiserad teknik inom 20 år. Detta gäller såväl industrin som kunskaps- och tjänstesektorn.

Detta kan te sig oroande, menar Bergh, men hänvisar till den historiska utvecklingen som inte visat att det skulle bli brist på jobb. "Automatisering som drastiskt minskar behovet av lönearbete är således inte något hotfullt framtidsscenario." Vad vi kommer att arbeta med avgörs av vad människor är beredda att betala för, menar Bergh trosvisst. Är det verkligen så enkelt?

 En klassisk syn på hur stora produktivitetsökningar kan mötas är att hänvisa till möjligheterna att förkorta arbetstiden. 

Om människorna är beredda att till betydande del avstå från möjliga löneökningar är det i en abstrakt analys möjligt att förkorta arbetstiden för de flesta. I praktiken finns det dock vissa svårigheter som sammanhänger med arbetskraftens olika egenskaper. Exempelvis kan man inte förkorta arbetstiden kraftigt för läkarkåren eftersom det knappast är möjligt att utbilda nya läkare som fyller ut luckorna. Det är inte heller troligt att kvalificerade arbeten är möjliga att automatisera i sådan utsträckning att arbetstiden kan förkortas.

Ett allvarligare problem uppstår emellertid för den motsatta delen av arbetskraften. Det är de enkla arbetsuppgifterna som först ersätts med robotar och liknande. Historiskt har jordbruket kunnat mekaniseras och de tidigare lantarbetarna har kunnat bemanna industrin, som i sitt tidiga skede hade gott om enkla arbetsuppgifter. När uppgifterna blev mer kvalificerade och mer produktiva kunde överskottet av arbetskraft istället få jobb inom tjänstesektorn. Men redan här började det gnissla i maskineriet. En stigande andel av arbetskraften fick allt svårare att få nya jobb. Väntetiderna för de fåtaliga enkla jobben ökade vilket registrerades som en stigande strukturell arbetslöshet. Denna kallas också jämviktsarbetslöshet eller NAIRU. Enligt Konjunkturinstitutets decemberrapport i år uppgår den till 6,8 procent i Sverige.

Om många av de relativt enkla jobben inom 20 år kommer att slås ut kommer naturligtvis NAIRU att stiga kraftigt. För Sveriges del kommer också invandringen av okvalificerad arbetskraft att ge ytterligare bidrag. Politikerna brukar möta sådana farhågor med att förorda ökade utbildningsinsatser. Nu senast har man varit inne på nästintill tvångsåtgärder för att få alla att gå igenom en en gymnasieutbildning. Men om uppemot hälften av alla jobb idag kommer att slås ut på 20 år finns det knappast någon teoretisk möjlighet att utbilda  stora delar av befolkningen så att de passar för de relativt kvalificerade jobb som blir kvar. I sista hand stupar ett sådant projekt på att en betydande del inte har de teoretiska kvalifikationerna för att klara en sådan utbildning.

Det kanske är möjligt att expandera tjänstesektorn istället. Men den förändring som Bergh ställer i utsikt är så omfattande att det är svårt att föreställa sig vilken typ av tjänster som skulle kunna suga upp en så stor del av befolkningen. Kanske måste arbetstiden (och därmed lönen) minskas kraftigt i tjänstesektorn. Det ger antingen upphov till stora inkomstskillnader eller ställer krav på helt nya bidragssystem för att hålla uppe de sämst ställdas levnadsnivå inklusive välfärdstjänster. Om problemen är av den storleksordning som Bergh refererar till finns det knappast någon anledning att sangviniskt hänvisa till människors "fantasi och skaparförmåga" för att åstadkomma en lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om robotar, automatisering, jobb, sysselsättning, arbetslöshet, NAIRU, arbetstidsförkortning, välfärd, bidrag, politik på intressant.se

Fakta om arbetslösheten 2006-2013

Arbetslösheten är något högre än för sju år sedan. Samtidigt har det skapats 303 000 nya jobb. Sysselsättningsgraden för de förvärvsaktiva har stigit med 1,2 procentenheter. Arbetsutbudet har ökat med 2,3 procentenheter eller med 7 procent.

Här ska jag presentera en kort sammanställning av viktiga siffror för arbetsmarknaden i maj 2006 och i maj 2013 så att jämförelser kan göras mellan Perssons och Reinfeldts jobbpolitik drygt ett år före valet 2014.

Källa: AKU grundtabeller, tusental personer

Personer 20-64 år

sysselsatta:
4190,7 -06
4427,5 -13
ökn 236,8 (+5,65 %)

sysselsättninkgsgrad:
78,4 % -06
79,6 % -13
 +1,2 pe

AK-grad:
83,4 % -06
85,7 % -13
 +2,3 pe (310,0 personer el 6,96 %)

arbetslöshet, antal:
264,5 -06
337,7 -13
ökn 73,2 (+27,7 %)

arbetslöshet, procent:
5,9 % -06
7,1 % -13
  +1,2 pe

befolkningen (20-64):
5342,7 -06
5560,0 -13
ökn 217,3 (+4,07 %)

Personer 15-74 år

sysselsatta:
4364,0 -06
4667,1 -13
ökn 303,1 (+6,95 %)

sysselsättningsgrad:
64,9 % -06
65,3 % -13
 +0,4 pe

AK-grad:
70,1 % -06
71,1 % -13
 +1,0 pe (372,3 personer el 7,9 %)

arbetslöshet, procent:
7,4 % -06
8,2 % -13
 +0,8 pe (69,1 pers)

befolkningen (15-74):
6723,9 -06
7149,0 -13
ökn 425,1 (+6,32 %)

Med den nya populationen 15-74 år som bas har det skapats 303 100 nya jobb mellan maj 2006 och maj 2013. Även sysselsättningsgraden har ökat trots att guppen 65-74 år, som har en låg sysselsättningsgrad, har ökat osedvanligt mycket pga 40-talisternas pensioneringar. Arbetslösheten har ökat med 0,8 procentenheter, vilket till 75 procent beror på ökat antal heltidsstuderande som samtidigt anmäler sig som arbetslösa.

En mera rättvisande bild fås om man tar bort pensionärerna 65-74 år från populationen samt studerande inom skolan (15-19 år). För den förvärvsaktiva populationen 20-64 år har det skapats 236 800 nya jobb 2006-13. Men genom att arbetsutbudet (AK) ökade ännu mera, eller med 310 000 personer, ökade också arbetslösheten med 73 200 personer. Merparten berodde på att fler heltidsstuderande också sökte arbete. Sysselsättningsgraden ökade med 1,2 procentenheter.

Är denna utveckling ett misslyckande som oppositionen rent allmänt gör gällande? I en kommande artikel ska jag analysera siffrorna närmare och insatta i ett större sammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, massarbetslöshet, sysselsättning, nya jobb, arbetsutbud, arbetsmarknad, jobbpolitik, regeringen, AKU, ekonomi, politik på intressant.se

Arbetsutbudet överträffade sysselsättningsökningen

Regeringens politik för att stimulera arbetsutbudet har lyckats bättre än ökningen av sysselsättningen. Därför har arbetslösheten ökat trots att sysselsättningsgraden ändå ökat något, visar Riksbanken. Regeringen har "bundit ris åt egen rygg".

Det blev ingen räntesänkning som många hade hoppats (DI:s skuggdirektion). Räntan ligger kvar vid 1 procent.

I den penningpolitiska rapporten (prm, pdf) finns en del intressant statistik. På samma sätt som tidigare LO och Konjunkturinstitutet visar också Riksbanken att sysselsättningsgraden under alliansregeringens tid har ökat något. Men RB ställer denna i relation till utvecklingen av arbetskraftsdeltagandet, dvs summan av sysselsatta och arbetssökande:

Den snabba ökningen av arbetsutbudet har gett extra arbetslöshet

Den övre kurvan visar arbetskraftsdeltagandets utveckling. Vi ser där hur andelen på tio år inte ökade trots allt tal om att fler måste arbeta för att försörja den ökande andelen äldre. En liten förbättring syns efter regimskiftet 2006 men effekten motverkas 2009 av finanskrisen. Först efter 2010 får den utbudsstimulerande politiken effekt på arbetskraftsdeltagandet. Det sker en ökning med 2 procentenheter på drygt tre år.

Tyvärr följer sysselsättningsgraden inte efter fullt ut. Den stannar 2013 endast på en något högre nivå än 2006. Exporten tar inte fart på grund av eurokrisen. Först under andra halvåret 2014 förutser Riksbanken en ny ökning av sysselsättningsgraden samtidigt som arbetskraftsdeltagandet planar ut. Då kommer arbetslösheten att sjunka.

Utan regeringens politik för att öka arbetskraften skulle arbetslösheten idag varit ca 2,5 procent lägre räknat som relation till arbetskraften. Då skulle arbetslösheten idag varit lägre än i slutet av den socialdemokratiska perioden.

Genom att arbetsutbudets ökning blivit så framgångsrik har regeringen gett ett farligt argument till oppositionen, som börjat tala om "massarbetslöshet". Denna bild har börjat sätta sig ordentligt genom att opinionsundersökningarna inte längre ger störst förtroende till regeringen vad gäller bekämpandet av arbetslösheten. Här passar kanske talesättet "att binda ris åt egen rygg".

Hur kan regeringen misslyckas att sätta sin egen bild av vad som hänt på arbetsmarknaden? Det är förvisso svårt att förklara saker med statistik. Men en kompetent politisk informationsfunktion borde klara sådant när nu ändå verkligheten står på regeringens sida.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsutbud, sysselsättning, arbetskraftsdeltagande, arbetslöshet, nya jobb, regeringen, alliansen, socialdemokraterna, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se

Studerande svarar för ökningen av arbetslösheten

Arbetslösheten ökning sedan Perssons dagar består av heltidsstuderande som anmält sig som arbetslösa enligt AF.

Arbetsförmedlingen kom den 11 juni med en prognosrapport (prm, pdf) som innehåller en hel del intressanta uppgifter för den politiska debatten. En hel del av statistiken pekar i en annan riktning än Socialdemokraternas påståenden om misslyckad jobbpolitik och massarbetslöshet. Här ska jag kort belysa hur heltidsstuderande som anmäler sig som arbetslösa påverkar statistiken.

I diagrammet nedan visas den registrerade arbetslösheten överst och den egentliga arbetslösheten (blå linje) i mitten. Den blåa linjen visar arbetslöshetsprocenten för personer som inte samtidigt studerar på heltid.

Andelen arbetslösa som inte studerar är nu inte högre än under Perssons sista år

Vi ser att arbetslösheten steg under finanskrisen för att sedan sjunka långsamt. När eurokrisen förvärrades steg den något igen, vilket fortsatte markant de fyra första månaderna i år. Men tar vi bort de arbetslösa heltidsstuderande (gul linje) ser vi att orsaken till den kvarvarande höga arbetslösheten praktiskt taget enbart har orsakats av att de heltidsstuderande anmält sig som arbetslösa i större utsträckning.

AF har inte någon bra förklaring till orsakerna bakom denna utveckling. Man konstaterar att gruppen heltidsstuderande arbetslösa 1:a kv-13 består av 161 000 personer och de utgör 3,2 procentenheter av arbetslösheten som var 8,6 procent (16-64 år, Aku). Jämfört med 1:a kv-12 har arbetslösheten ökat med 27 000 personer eller med 0,4 procentenheter. Heltidsstuderande arbetslösa stod för mer än hela ökningen - från 2,7 till 3,2 procent..

Även utrikesfödda studerande anmäler sig som arbetslösa enligt AF. Detta gäller också de utomeuropeiskt födda som dominerat invandringen under senare tid. AF pekar på att utomeuropeiskt födda har en arbetslöshet 1:a kv-13 på 22,4 procent - en ökning på ett år från 21,8 procent. Men mer än hela ökningen berodde på att de heltidsstuderande utomeuropeiskt födda arbetslösa ökade - från att svara för 6,6 till 8,3 procentenheter av hela gruppens arbetslöshet.

Slutligen kan nämnas att 57 procent av ungdomsarbetslöheten 1:a kv-13 består av heltidsstuderande.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, studerande, arbetsförmedlingen, regeringen, nya jobb, ekonomi, politik på intressant.se

Regeringen har lyckats med sysselsättningen enligt LO

Sysselsättningsgraden är nu högre än vid mitten av 2006. Regeringen har inte misslyckats med sin jobbpolitik som oppositionen lyckats hävda.

Statistiska centralbyrån har häromåret gjort en omläggning av sysselsättningsstatistiken som medfört att jämförbarheten bakåt gått förlorad. Nu ska sysselsättningen anges i åldrarna 15-74 år istället för 16-64 år eller 20-64 år som tidigare. Det är sannolikt en följd av en naiv följsamhet mot internationella krav på enhetlig redovisning som inte tillför särskilt mycket, utan snarare förstör den svenska debattens faktarelatering för  sysselsättningen.

En snabb sökning hos SCB på sysselsättningsgraden ger till resultat AKU för fjärde kvartalet 2012. Där finns ingen möjlighet att göra jämförelser bakåt. Sysselsättningsgraden för 15-74 år anges till 65,3 procent. Vad säger det? SCB:s generaldirektör Stefan Lundgren borde skärpa sig! Han är inte en vanlig korkad byråkrat utan har varit VD för SNS.

I ett diagram i AKU (pdf) kan man utläsa att ungdomsarbetslösheten är ca 12 procent av befolkningen 15-24 år, inte 25 procent som oftast uppges i media. Att ca hälften av dessa "arbetslösa" utgörs av gymnasister och studenter som vill ha några timmars extraknäck framgår dock inte. Detta är dock inte det viktiga i debatten om sysselsättningsgraden.

Genom omläggningen av statistiken har jämförelser bakåt av det nya måttet utsatts för en försåtlig strukturpåverkan. Gruppen 55-74 år blir allt större men har på grund av pensioneringar en låg sysselsättningsgrad. Det betyder att det av demografiska skäl just nu när 40-talisterna går i pension kommer att ske en strukturellt orsakad nedgång i sysselsättningsgraden 15-74 år trots att alla delgrupper har ökat sin sysselsättning. Det insåg inte Magdalena Andersson (S) häromåret när hon anklagade regeringen för att ha misslyckats med hålla uppe sysselsättningsgraden och inte bara öka antalet sysselsatta.

En artikel ur SCB:s publikation "Indikatorer" tar upp de senaste tendenserna på arbetsmarknaden (24/4) med en tillbakablick. Men den börjar 2008 och är därför av mindre värde för den aktuella politiska debatten om jobben och regeringens föregivna misslyckande. Därför var det glädjande att hitta ett diagram över sysselsättningsgraden1987-2014 i LO:s nyss framlagda konjunkturrapport (prm, pdf). På sidan 24 finns nedanstående diagram:

Trots två kriser är sysselsättningsgraden nu högre än 2006

Detta diagram visar knappast att regeringens jobbpolitik har misslyckats. Bilden av att regeringen inte skulle ha kunnat hålla uppe sysselsättningen i relation till den ökande befolkningen är felaktig enligt LO:s diagram. Ofta tillbakavisas regeringens halvdumma argument att antalet sysselsatta ändå ökat med att detta är naturligt eftersom befolkningen ökat. Men även sysselsättningsgraden 20-64 år har ökat - från ca 78,5 procent vid mitten av 2006 till ca 79,2 procent för 2013.

Denna ökning av sysselsättningsgraden har skett trots att finanskrisen, som kom från utlandet, sänkte sysselsättningsgraden med nästan 2 procentenheter och trots eurokrisen, som beror på Tysklands oförmåga att bedriva europeisk stabiliseringspolitik, som medförde en sänkning med ca 0,8 procentenheter. Dessutom har sysselsättningen ökat trots att 230 000 svårsysselsatta personer, som annars skulle ha förtidspensionerats, kom ut på arbetsmarknaden genom jobbpolitiken (blart 17/4).

Att bilden av regeringens misslyckade jobbpolitik håller på att sätta sig måste bero på en framgångsrik propaganda från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och intressant nog har massmedia spätt på denna negativa uppfattning genom att inte fordra statistiska belägg från dem som hävdar att sysselsättningen gått dåligt.

Regeringen verkar för länge sedan ha gett upp ambitionerna att hävda sin bild av politiken. Statsminister Fredrik Reinfeldt är uppenbarligen mycket trött och finansminister Anders Borg flänger runt på internationella möten och kan inte följa med den svenska debatten. Litet underligt är att det inte finns folk i finansdepartementet eller i arbetsmarknadsdepartementet som hävdar regeringens politik i stort. När hörde vi något från Hillevi Engström? Hon vekar inte vara den vassaste kniven i lådan...

Bloggart om LO:s rapport och stimulans för 100 000 nya jobb, 25/4-13
DN Andra bloggar om: sysselsättning, nya jobb, arbetslöshet, sysselsättningsgrad, regeringen, jobbpolitiken, socialdemokraterna, arbetsmarknadspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Sverige kunde haft lägre arbetslöshet än Österrike redan idag

Om regeringen inte bedrivit en så framgångsrik politik mot utanförskapet (-230 000 pers) och en liberal flyktingpolitik skulle arbetslösheten idag kunnat ligga under 4,8 procent som i Österrike.

Sverige har för hög arbetslöshet (8,2 %) och skulle med Socialdemokraternas politik kunna sänkas till  Österrikes nivå (4,8 %) till år 2020, hävdar Magdalena Andersson (S) - alltså med minst 3,4 procentenheter. Dessutom hävdar många att arbetslösheten stigit sedan alliansregeringen kom till makten 2006. Även detta hävdas vara ett misslyckande trots att finanskrisen och eurokrisen kommit emellan. Situationen idag (enl SvD 16/4) framgår nedan:

Om vi jämför arbetslöshetens nivå i procent för 2006 med dagens nivå är skillnaden dock inte så stor. Socialdemokraternas sista år vid makten hade en arbetslöshet på 7,1 procent i genomsnitt över året (16-64 år). Är det riktigt att skuldbelägga regeringen för detta? Orsaken till att arbetslösheten är högre idag är, förutom de ekonomiska kriserna i utlandet, paradoxalt nog regeringens politik för att öka arbetsutbudet.

Regeringen har lyckats minska antalet sjukskrivna och förtidspensionerade med 230 000 personer (helårsekvivalenter) mellan 2006 och 2013. Antalet uppgick 2006 till 630 000 personer enligt KI (tabell-06). För 2013 anger KI antalet till 400 000 (tab-13). Men eftersom den internationella utvecklingen har minskat tillväxten av nya jobb har inte detta ökande arbetsutbud lett till ny sysselsättning. Istället ökar arbetslösheten - i synnerhet som personerna står långt ifrån arbetsmarknaden.

230 000 personer som inte längre registreras som sjuka eller förtidspensionerade motsvarar 4,6 procent av arbetskraften (5024' pers). Om regeringen hade gått in för samma politik som Göran Persson (S) bedrev skulle dessa personer i hög utsträckning inte registrerats i arbetskraften och inte belastat arbetslöshetssiffrorna. Politiken mot utanförskapet har alltså bidragit till att Sverige har högre arbetslöshet än Österrike.

Utöver detta har sannolikt migrationen bidragit till högre arbetslöshet. Statistiken på detta område är svåråtkomlig. Frågan är dessutom infekterad. När Fredrik Reinfeldt (M) antydde att utrikesfödda stod för en stor del av arbetslöshetsökningen och att inrikesfödda hade ganska låg arbetslöshet blev han brännmärkt i debatten Det berodde mycket på att statsministern hade den dåliga smaken att kalla inrikesfödda för "etniska svenskar". Detta omdöme gav associationer till att alla som inte är "etniska svenskar" automatiskt skulle vara svåranställda och arbetslöshetsbenägna (blart maj-12).

Numera redovisar SCB i AKU hur hög arbetslösheten bland utlandsfödda är. För 4:e kvartalet 2012 (pdf) var arbetslösheten 15,5 procent. För inrikesfödda var arbetslösheten 5,6 procent. Den utrikesfödda arbetskraften uppgår till 860 000 personer (ca 17 procent av totalen). Om arbetslösheten var densamma i båda grupperna skulle 85 000 färre vara arbetslösa - dvs den totala arbetslösheten skulle varit  1,7 procentenheter lägre.

En mera realistisk fråga är hur mycket de senaste årens immigration bidragit till det ökade arbetsutbudet. Detta vet vi ingenting om utifrån AKU (på nätet). Däremot redovisar SCB ett diagram om migrationen 1940-2011 som utvisar att invandringen ökat med ca 70 procent under alliansregeringens tid.

Hur mycket denna ökning bidragit till arbetslösheten är svårt att bedöma. En övre gräns är naturligtvis de 2,6 procent arbetslöshet som de utlandsfödda totalt står för idag. Eftersom de utlandsfödda vid mitten av 00-talet knappast hade avsevärt lägre arbetslöshet än vad de inrikesfödda har idag (5,6 %) skulle detta tal kunna vara det "golv" som en överslagskalkyl borde utgå ifrån. Då skulle de utrikesfödda svarat för knappt 1 procentenhet. Det förefaller vara en orealistiskt låg nivå för de utrikesföddas bidrag till arbetslösheten 2005-06, som ju totalt ändå låg en bit över 7 procent. Kanske kan SCB redovisa någon bättre siffra? För närvarande kan vi knappast bedöma att den ökade invandringen bidragit med mera än omkring 1 procentenhet av den ökade arbetslösheten under de senaste sju åren. Detta verkar ändå vara en allvarligt hög siffra eftersom immigrationen (netto) i så fall svarat för nästan hela uppgången av den totala arbetslösheten.

Slutsatsen blir att kritiken mot att den svenska arbetslösheten nästan är dubbelt så hög som i Österrike samtidigt blir en kritik mot regeringens liberala flyktingpolitik. Det borde inte få vara en framgångsrik strategi. Men eftersom opinionen snarast verkar tro att Sverige har en mycket restriktiv invandringspolitik kan kritikerna av arbetslösheten än så länge klara sig. Skulle Sverige ha bedrivit en sådan politik samtidigt som man fortsatt förtidspensioneringarna av Göran Perssons märke skulle arbetslösheten i Sverige sannolikt varit lägre än i Österrike.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, nya jobb, migration, invandring, flyktingpolitik, regeringen, socialdemokraterna, sysselsättning, samhälle, ekonomi, politik på intressant.se

Ökad massarbetslöshet?

Regeringen ser ut att ha kunnat minska arbetslösheten, när föregiven ohälsa räknas in, med 140 000 personer. Men i den politiska debatten och i media skjuter man in sig på att arbetslösheten formellt ökat med ca 60 000 personer. Alliansen faller kanske 2014 på valhänt presentation av statistiken?

I Ekots lördagsintervju 26/1 uppträdde kommunstyrelsens ordförande i Malmö Ilmar Reepalu som är Socialdemokrat. Han kan ses som en viktig opinionsbildare utan att höra till expertsfären. Han var missnöjd med hur debatten inom partiet hade förts för något år sedan. Den handlade om dåvarande partiordföranden Håkan Juholt och de personliga tillkortakommanden denne hade gjort sig skyldig till istället för bristen på jobb, enligt Reepalu.

När Reepalu talade om den fortgående massarbetslösheten som ett upprörande problem och ett misslyckande för regeringen kan man fråga sig hur fakta i stora drag egentligen ser ut. Är det fråga om ökad massarbetslöshet? Först kan vi titta på SCB:s diagram över antalet arbetslösa som kom i ett pressmeddelande från AKU i veckan:

Vi ser här att arbetslösheten i åldersgruppen 15-74 år sedan mitten av 2006 då Göran Persson (S) regerade har ökat i runda tal med 60 000 personer. Vad beror detta på? Det finns två underliggande orsaker. Den ena är den ekonomiska nedgången orsakad av finanskrisen med en fördröjd fortsättning i den pågående euro-krisen. Den andra är regeringens egna åtgärder för att synliggöra massarbetslösheten. På Göran Perssons tid dolde regeringen en betydande del av arbetslösheten genom frikostiga sjukskrivningar och forcerade förtidspensioneringar.

I nedanstående tabell från KI i april 2009 ser vi att under 2006 var "utanförskapet" på grund av ohälsa 630 000 (sjukpenning och förtidspension):

Alliansregeringen har genom olika åtgärder inom sin jobblinje minskat utanförskapet på grund av ohälsa till 431 000 för 2012 (prognos i dec -12), vilket framgår av nedanstående tabell:

För att på ett korrekt sätt kunna jämföra antalet arbetslösa 2006 i det översta diagrammet med 2012 borde man sålunda lägga till den dolda arbetslösheten i form av föregiven ohälsa. Eftersom det är närmast ogörligt att fastställa exakt hur många som tidigare blivit avförda från kategorin arbetslösa och överförda till ohälsa kan ett närmevärde erhållas genom att  själva förändringen istället används. Minskningen går från 630 000 till 431 000 - dvs med 201 000 personer. Det betyder att den "verkliga" arbetslösheten genom dessa olika sätt att kategorisera de arbetslösa har minskat med ca 200 000 personer men sedan ökat med omkring 60 000 personer enligt det första diagrammet. Den verkliga förändringen på grund av dessa båda faktorer blir alltså en nettominskning av arbetslösheten med 140 000 personer.

Om vi jämför bakåt kan vi se att regeringen idag fått ner den "korrigerade" arbetslösheten inte bara till en nivå avsevärt under 2006 års nivå utan också till en nivå under 2007 när högkonjunkturen 2006-07 kulminerade på arbetsmarknaden. Det är en god prestation eftersom vi idag har en lågkonjunktur som är orsakad av exportsvårigheter. Dessa kan lastas på Europas svaga ekonomisk-politiska ledarskap men inte på den svenska regeringen.

Trots detta har vi idag "massarbetslöshet" som dock till allra största delen består av någon sorts strukturarbetslöshet. Den öppna arbetslösheten var i december 7,4 procent. Det är i stort sett samma nivå som i december 2011 (AKU). Om vi tar fasta på att den naturliga arbetslösheten är ca 6,5 procent (dvs Nairu) kan vi inte kritisera regeringen för att göra för dåliga insatser i den ekonomiska politiken. När exporten går dåligt kan regeringen inte göra så mycket för att reducera denna konjunkturarbetslöshet som nu är ca 1 procent. Den stora utmaningen är istället den strukturella arbetslösheten på ca 6,5 procent.

Vad vill Socialdemokraterna göra för att minska denna arbetslöshet (ca 300 000 personer)? Reepalu hänvisade till Socialdemokraternas nya program (bart) där man skulle kräva att vid offentlig upphandling en del av de anbudsgivande företagens lönesumma måste gå till anställningen av svåranställda (5 procent nämndes). Detta skulle dock inte ge särskilt många nya jobb enligt Reepalu. Och det är nog riktigt. Om vi tänker oss att större delen av de  fem procent av upphandlingen på ca 800 mdr kr går till löner kan det bli fråga om ca 10 000 personer. Det flesta av dessa skulle dock tränga ut antingen vanliga låglöneanställningar eller en god del av de subventionerade anställningarna inom fas 1-3 eller liknande. Så det verkar inte vara någon lösning på problemet att reducera den stora strukturella arbetslösheten. Dessutom verkar det vara något förnedrande att införa en utauktionering av långtidsarbetslösa "fattighjon".

Hur arbetslösheten under nivån för  Nairu ska reduceras är det nog ingen som har ett kraftfullt recept på. Alla säger dock att detta blir den stora frågan inför valet 2014. Regeringen borde kunna peka på att den "verkliga" arbetslösheten blivit avsevärt lägre. Men försöken att övertyga om detta har hittills inte varit särskilt lyckade (bart jan-12). Inte heller förklaringen att denna arbetslöshet beror på brist på låglönejobb - Sverige har några få procent mot 17 procent i övriga Europa - låter övertygande.

Fakta talar visserligen till regeringens fördel. Men massmedia ger i stort en annan och mera negativ  bild genom förenklade jämförelser. Och regeringen saknar förmågan att presentera den rätta bilden. Ska Reinfeldt falla på eget grepp 2014?

Andra bloggar om: nya jobb, arbetslöshet, regeringen, socialdemokraterna, Reepalu, verklig arbetslöshet, ohälsa, förtidspensionering, ekonomi, samhälle, politik på intressant.se

Partiledardebatten

Att sakligt reda ut arbetslöshetsfrågan och förklara stimulanspolitikens aspekter eller varför marginalskatterna ska höjas med oppositionens förslag kunde Agendas redaktion inte klara av. Regeringens egna redogörelser kan lätt upplevas som tråkiga.

Åtta partiledare debatterade i Agenda från 20 till 22 med avbrott för Aktuellt på 15 minuter. Ämnena var arbetslösheten, invandringen, sjukförsäkringen, ekonomin, skatterna, klimatpolitiken, skolan mm.Det blev inte någon uttömmande debatt i något av ämnena.

Som vanligt blev debatten om jobben en fråga om sifferjämförelser mellan 2006 och idag, Stefan Löfven (S)  sa redan när han kom till studion att han skulle ta upp "regeringens gigantiska misslyckande med jobben" Sakligt sett är politiken för sysselsättningen knappast ett misslyckande. Arbetslösheten består av två kategorier: under-nairu-arbetslösa och konjunkturarbetslösa. Den andra kategorin påverkas naturligtvis av finanskrisens verkningar och den akuta eurokrisen - något som regeringen inte kan göra så mycket åt.

Den första kategorin har fyllts på med resultatet av regeringens minskning av utanförskapet: fler marginaliserade grupper söker nu arbete istället för att gå sjukskrivna eller bli förtidspensionerade. Därtill kommer att invandringen förändrat struktur. De som nu kommer in i landet har ofta dålig läskunnighet och de flesta allmänt låg utbildning. Genom att oppositionen jagat regeringen har detta fenomen tagit sig in i den politiska debatten vilket naturligtvis gynnat Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Agenda gjorde före sommaren ett program om den stora arbetslösheten i Malmö där de utrikesfödda pekades ut som en väsentlig orsak (bart maj-12).

Problemet för regeringen är att en saklig beskrivning av orsakerna till arbetslösheten lätt kan dömas ut som "siffertricksande". Löfven kommer sannolikt att lyckas med att ifrågasätta regeringens jobbpolitik så länge allianspartierna  håller sig på det sakliga planet. En statistisk-nationalekonomisk diskussion kanske kunde intressera väljarna förr i tiden. Men idag upplevs sådant krävande diskuterande som tråkigt och lätt att avfärda. Och journalisterna verkar vara ovilliga eller oförmögna att engagera publiken i mera invecklade frågor.

Inte heller debatten om ekonomin kom att handla om nödvändigheten av stimulanspolitik för att skapa nya jobb. Problemet för regeringen är att sänkningen av bolagsskatten kan beskrivas som en oansvarig lånepolitik som inte stimulerar fram nya jobb. Borde inte finansdepartementet kunnat ha förberett en redogörelse för hur bolagsskatten kan tänkas påverka jobben? Det är ju jobben som sist och slutligen motiverar sänkningen - inte vill väl regeringen skänka bort skattepengar i onödan?

Intressant är att Vänsterpartiet vill börja trappa ner jobbskatteavdraget vid 30 000 kr/mån i lön för "välbeställda". Miljöpartiet sätter gränsen vid 40 000 kr/mån och Socialdemokraterna vid 50 000 60 000 kr/mån (S pdf). Denna fråga verkar regeringen inte kunna vinna eftersom det inte går att uppbåda något engagemang för i varje fall dem som ligger över Socialdemokraternas gräns. Nu slår Fredrik Reinfeldts ovilja att diskutera avskaffandet av värnskatten tillbaka på den egna politiken.

Varför gör inte regeringen detta till en principiell marginalskattefråga? Förstår man inte att marginalskatten stiger? Ingen har kommit med några procentsiffror för hur världens högsta marginalskatt ökar med oppositionspartiernas förslag. Borde inte åtminstone Saco, Skattebetalarnas förening och Svenskt Näringsliv komma med kritik av marginalskattehöjningarna i konkreta termer? Eller är det för jobbigt att räkna ut något som partierna själva mörkar med?  

Partiledardebatten tillsammans med opinionsmätningarna tyder på att Alliansen förlorar valet 2014 med SD som tungan på vågen för Löfven. Frågan som då återstår är vilken regering som i så fall kan bildas.

[Skattebetalarna har 11/10 kommit med en marginalskatteanalys där det framgår att V vill höja marginalskatten med 9,6 pe]

 Läs även andra bloggares åsikter om partiledardebatt, nya jobb, arbetslöshet, bolagsskatt, marginalskatt, skatter, regeringen, ekononomi, politik på intressant.se

"Riksbanken har avsiktligt hållit för hög ränta"

Den för höga räntan de senaste tre åren har medfört uppemot 75 000 personer extra i arbetslöshet, sa vice riksbankschefen i Ekots intervju. Han antydde att detta var avsiktligt för att hålla nere bostadspriserna. Arbetslösheten kan rimligtvis leda till regimskifte.

I Ekots lördagsintervju utfrågades vice riksbankschefen Lars E O Svensson av Tomas Ramberg. Arbetslösheten hade varit 1,5 procentenheter lägre om Riksbanken hade följt Svenssons rekommendationer från 2010, hävdade han själv. Inflationen, KPI, har varit 0,6 procentenheter för låg i förhållande till målet [2 %] sedan 1997.

Med högre inflation blir arbetslösheten lägre, förklarade Svensson, som betraktas som "ränteduva". Är den "för höga" räntan avsiktlig? Det har Svensson antytt. Men han angrips av två andra i Riksbankens direktion på DN Debatt idag (Jansson o Wickman-Parak). Svensson viker sig dok inte. Inflationen blir litet olika i genomsnitt beroende på utgångsår för jämförelseperioden. Man har missat en sjunkande boendekostnadstrend. De senaste åren har man avsiktligt missat inflationsmålet. På 15 års sikt är läget mera oklart. Men arbetslösheten har varit 0,8 procentenheter för hög under 15 år - ca 38 000 personer.

Svensson menade att man först måste  fråga sig om bostadsprisernas utveckling är ett problem. Därefter huruvida penningpolitiken är medlet mot detta. Någon bolånebubbla föreligger inte enligt Riksbankens egna beräkningar. Om bostadspriserna ska sänkas med 10 procent med räntehöjningar kommer arbetslösheten att bli 3 procentenheter högre och BNP att sjunka lika mycket, hävdade Svensson. Jag fick intrycket att han menade att majoriteten i direktionen varit rädda för en för stark bostadsprisökning och därför avsiktligt hållit räntan för hög i relation till inflationsmålet. Men något sådant får naturligtvis en direktionsmedlem inte säga explicit.

Är Svensson stöddig? Protokollen visar på termer som "oemotsäglig logik" och liknande. Kanske jag varit litet tillspetsad, medgav Svensson. "Det får gärna vara fler professorer i direktionen" sa Svensson i en DN-intervju nyligen. Jag borde ha förstått att det skulle tolkas oförmånligt, menade Svensson. Tidigare riksbankschefen Urban Bäckström har menat att "Lasse Svensson tar heder och ära av sina kollegor". En misstolkning sa Svensson.

Den höga arbetslösheten på 7,8 procent är ett problem. Även om man räknar av 1-1,5 procentenheter pga räntepolitiken är den hög. Varför skulle den inte kunna bli lägre? Svensson menar att den skulle kunna gå ner till 5,5 procent på ett antal års sikt. FiD har sagt 5 och KI 5,8. Sänkt bolagsskatt påverkar i rätt riktning men osäkert hur mycket.

Högre inflationsmål, 3-4 procent? Det tyckte Svensson inte. Man kan inte komma ner under den långsiktigt hållbara arbetslösheten. Men man kan skjuta över inflationsmålet lika ofta som under så att man hamnar på 2 procent.

Har svenska folket fått ta ställning till tvåprocentsmålet. Lagen säger "prisstabilitet" och Riksbanken tolkar detta, sa Svensson. Riksdagen utvärderar dessutom årligen Riksbankens politik. Även EU har lagen i botten. Andra länder har en mera informell överenskommelse om målet.

Lönen diskuterades. Svensson var en gång emot att Milton Friedman fick Nobelpriset. Men idag har han ändrat sig och tycker att det var en bra utnämning.

Arbetslösheten diskuterades en hel del men vi fick ändå inte veta varför penningpolitiken inte skulle kunna få ner den till åtminstone 5,5 procent. Med lägre ränta skulle den ju bara sjunka från 7,8 till 6,3-6,8 procent. Är det finanspolitiken som ska svara för resterande 0,8-1,3 procentenheter? Eller är det vad som är möjligt att åstadkomma med mycket ambitiösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder? Är finanspolitik och penningpolitik utbytbara när det gäller arbetslösheten?

Oron efter finanskrisen att Sverige skulle få något av en amerikansk bostadsprisbubbla har tydligen enligt en person som haft insyn medfört uppemot 75 000 för många arbetslösa. Om detta stämmer är det mycket allvarligt. Dessutom kan regeringen oförskyllt pekas ut som misslyckad. Det kan bli regimskifte 2014 på grund av Riksbanken. Nu borde en utredning tillsättas om vad som verkligen gäller. Alliansen ska väl inte behöva lida för vad räntehökarna i Riksbanken hållit på med?

Läs även andra bloggares åsikter om riksbanken, räntan, arbetslöshet, regeringen, val 2014, ekonomi, Lars E O Svensson, nationalekonomi, politik på intressant.se

Riksbanken tror på sänkt arbetslöshet till 2014

Den kategoriska debatten om arbetslösheten kan vinnas av regeringen om man får tro Riksbankens prognos. Borg får stöd för en mer optimistisk syn än Konjunkturinstitutets.

Riksbanken lät reporäntan ligga kvar på 1,5 procent men kom med en lika optimistisk prognos som finansdepartementet. Det innebär i själva verket att Riksbanken är mer optimistisk än regeringen eftersom Anders Borg hade kalkylerat in en sänkning av reporäntan till 1 procent (Våp, pdf). I år ska arbetslösheten enligt Riksbanken bli 7,7 procent mot 7,8 enligt Borg. I övrigt är prognoserna överensstämmande. Det betyder att arbetslösheten valåret 2014 enligt dessa två kommer att ligga på 6,9 procent mot 7,0 procent valåret 2006. Min bedömning den 18/3 var 6,8 procent 2014.

Däremot menar Konjunkturinstitutet att arbetslösheten inte kommer att sjunka lägre än till 7,3 procent 2014 (bart 28/3). Prognoserna för alla tre bygger på att eurokrisen kan hanteras. Det bygger alltså på att Angela Merkel inte fortsätter med sitt obstruerande mot åtgärder för att förmå skuldkrisen att inte sprida sig med ytterligare skador för tillväxt och arbetsöshet i Europa. Idag lyckades Spanien sälja sina tioåriga statsobligationer till en ränta som i snitt låg på 5,7 procent, vilket var högre än tidigare men ändå under den psykologiska gränsen på 6 procent.

I nedanstående diagram visas vårpropositionens nyckeltal. Där ser vi också om vi jämför med Riksbankens prognos att regeringen har en mycket mer optimistisk bedömningen av BNP nästa år och därefter. Sålunda anger RB en ökning av BNP med 1,9 procent 3013 och med 2,8 procent 2014. Regeringen anger 3,3 resp 3,9 procent.

Det är anmärkningsvärt att RB kan komma fram till samma arbetslöshetstal med en klart sämre ökning av BNP framöver. Produktivitetsökningen måste antas bli mindre. Finansdepartementet har gjort en ingående analys av utvecklingen på arbetsmarknaden. Frågan är om den hjälper mot den förenklade debatt om arbetslösheten som förs på det partipolitiska planet och som vi sett prov på de senaste dagarna (1 o 2). Här visar jag några övergripande diagram:

Sysselsättningsgraden har utvecklats bättre än i Finland och Danmark. Jämfört med alla EU-länderna är Sveriges utveckling mycket lyckosam. Bilden är till och med likartad när det gäller långtidsarbetslösheten:

Trots ökningen i Sverige till följd av finanskrisen har det gått ännu sämre för andra länder. Det gäller också, om än inte lika tydligt, långtidsarbetslösheten för ungdomar:

Ett problem som särskilt har påtalats från Svenskt Näringsliv är att det blivit svårare att rekrytera personal. Denna kritik har också tagits upp av Socialdemokraterna. Ett sätt att studera utvecklingen är att konstruera en Beveridgekurva som visar sambandet mellan vakanser och arbetslöshet. Ju längre utåt åt höger arbetsmarknaden ligger desto sämre är matchningen:

Statistiken tyder på en försämring av arbetsmarknadens funktionssätt. Finansdepartementet presenterar dock en kritik mot denna tolkning och framför spekulationer om tillfälliga faktorer som skulle ha påverkat. Därför vill man inte omedelbart instämma i att det finns allvarliga problem med matchningen. Vid en snabb genomläsning av avsnitt 5.2.4 och kommentarerna kring diagrammet ovan (s 111) får man dock intrycket att det inte finns tillräcklig substans bakom framställningen.

DN Andra bloggar om: arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, val 2014, regeringen, Riksbanken, matchning, nationalekonomi, sysselsättningsgrad, nya jobb, ekonomi, politik på intressant.se

Konjunkturpolitiken kan väl inte bli perfekt?

Socialdemokraterna har gått i en statistisk fälla när de kritiserar regeringen för en framgångsrik jobbpolitik. Dessutom kan ingen begära att konjunkturpolitken skulle kunna bli så perfekt att inte vare sig finanskrisen eller eurokrisen skulle ge negativa effekter.

Debatten om sysselsättningsgradens eventuella minskning fortsatte på torsdagen. I en ledare i Dagens Industri visas utvecklingen för tre åldersgrupper som en jämförelse mellan 2006 och 2011. För 15-24 år har sysselsättningsgraden gått från 39,9 procent till 40,4. För 25-64 år från 80,9 till 82,7 procent och för 65-74 år från 10,1 till 11,8 procent.

Trots detta har sysselsättningsgraden sjunkit något för hela befolkningen 15-74 år. Därför har hårda anklagelser riktats från Magdalena Andersson (s) med instämmanden från professor Bertil Holmlund mot regeringen för att jobbpolitiken har misslyckats. I själva verket har kritikerna hamnat i en statistisk fälla som de borde ha uppmärksammat. Den är ju inte okänd. [Simpsons paradox]

Det sägs att upptäckten av denna strukturbetingade paradox gjordes när företagsledningen i ett försäljningsföretag skulle reformera benägenheten att ge rabatter. Man tyckte att försäljarna gav alltför frikostiga rabatter och beordrade dem att minska rabattgivningen (säg med 3 procentenheter). När en utvärdering gjordes hade rabatterna ökat trots att försäljarna bedyrade att de minskat rabatterna.

När saken undersöktes närmare visade det sig att alla hade minskat rabattgivningen med ca 3 procentenheter. De som tidigare gav 5 procent hade minskat till 2 procent. Och de som tidigare gav 10 procent hade minskat till 7 procent. Men eftersom det är lättare att sälja med 7 procents rabatt än med 2 hade högrabattgivarnas försäljning ökat på lågrabattgivarnas bekostnad.

Eftersom andelen personer i befolkningen som ligger mellan 65 och 74 år har ökat och fortsätter att öka genom att 40-talisterna går i pension kommer sysselsättningsgraden att påverkas i minskande riktning genom denna strukturförskjutning. Om man skulle vara elak har Magdalena Andersson tagit till ett billigt trick för att sätta fast regeringen. Men förklaringen är nog snarare att hon inte är tillräckligt kompetent och noggrann för att kontrollera att hennes kritik verkligen håller. Det är ju inte regeringens fel att 40-talisterna går i pension just under den period hon vill utvärdera.

Debatten på det statistiska planet blir ändå något missledande, vilket jag antydde i artikeln 6/3-12. Utgångspunkten att en minskning av sysselsättningsgraden indikerar ett misslyckande när vi både haft finanskris och eurokris förutsätter att sådana störningar skulle kunna fullständigt motverkas med konjunkturpolitiska stimulansåtgärder. När hörde vi talas om en sådan optimistisk syn på stabilieringspolitiken senast? Menar Magdalena Andersson att regeringen skulle ha sänkt skatterna ännu mera för att stimulera? Eller är kritiken riktad mot att Riksbanken hållit räntan för hög?

Konjunkturpolitiken kan aldrig motverka en exportminskning och därför måste vi acceptera att sysselsättningsgraden sjunker temporärt. Att den ännu inte gjort detta är något regeringen borde hyllas för. Socialdemokraterna är också av denna anledning ute i ogjort väder.

[Uppdatering 11/3: Magdalena Andersson skyllde i Agenda på att de felaktiga uppgifterna om sysselsättningsgraden hade tagits fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT.]

Läs även andra bloggares åsikter om sysselsättningsgrad, jobbpolitik, sysselsättning, konjunkturpolitik, arbetslöshet, socialdemokraterna, Magdalena Andersson, regeringen, ekononomi, arbetsmarknad, politik på intressant.se

Jobbpolitiken har lyckats men inte konjunkturpolitiken

Även om sysselsättningen sjönk kan jobbpolitiken ha lyckats eftersom en kraftig lågkonjunktur från utlandet kan drabba Sverige. Man blandar ihop strukturella effekter med konjunkturella när 'sysselsättningsgraden' görs till kriterium för en utvärdering.

Debatten om sysselsättning och arbetslöshet har kommit igång efter Magdalena Anderssons påpekande om att regeringens jobbpolitik har misslyckats. Hon grundar sin åsikt på att sysselsättningsgraden har minskat. Regeringens ståndpunkt att sysselsättningen ökat med 300 000 personer perioden 2005-11 har fått mothugg. Tidigare har sittande regering alltid kunnat hänvisa till att jobben blivit fler oavsett hur sysselsättningsgraden (relationen till befolkningen 15-74 år) utvecklats. Ökad sysselsättning har ofta framhållits som en positiv och uppvägande faktor även om arbetslösheten ökat.

Nu har en debatt brutit ut om vilka mått som är mest rättvisande vid en utvärdering av jobbpolitiken. Peter Wolodarski har i DN 4/3-12 påpekat att sysselsättningsgraden påverkas på flera ovidkommande sätt (svar fr Holmlund). Själva övergången till att redovisa kvoten i relation till befolkningen 15-74 år istället för 16-64 år leder till att 40-talisternas övergång till pension registreras som en nedgång i sysselsättningskvoten. Eftersom också alltfler ungdomar utbildar sig och de just nu tillhör 90-talets babyboom kommer också detta att sänka kvoten. Härtill kommer en kraftigt ökad invandring där det tar lång tid för de nytillkomna att få arbete.

Om man skulle hålla sig till en kvot som relaterade till befolkningen 16-64 år skriver Wolodarski att sysselsättningsgraden faktiskt ökat marginellt. Faran är dock att de dystra arbetsmarknadsutsikterna framöver kommer att innebära att denna sysselsättningsgrad faktiskt sjunker. Men betyder detta att jobbpolitiken har misslyckats?

Vad avser begreppet "jobbpolitik"? Jag vill hävda att det är fråga om en politik som riktar sig mot strukturella förhållanden på arbetsmarknaden. Det gäller att få folk att börja söka arbete istället för att lyfta bidrag. Jobbpolitiken är inte någon ny form av konjunkturpolitik eller stabiliseringspolitik. När den lanserades var starka konjunktursvängningar ett okänt fenomen som närmast hörde till historien.

Det är därför inte korrekt att utvärdera jobbpolitiken t ex när Sverige drabbats av finanskrisen då exporten minskade kraftigt. En utifrån kommande konjunkturnedgång är inte regeringens fel. Det som kan kritiseras är hur regeringen skött konjunkturpolitiken för att begränsa den utländska krisens genomslag i Sverige. Men är det någon som tror att det skulle finnas någon konjunkturpolitik som helt skulle kunna eliminera effekterna av en utländsk kris i Sverige?

En utvärdering av konjunkturpolitiken är en ganska komplicerad fråga. I en bloggartikel i april 2010 gjorde jag en analys av hur mycket av krisen 2009 som var regeringens fel. En rimlig slutsats var att uppemot 40 000 jobb då skulle ha kunnat räddas med en bättre konjunkturpolitik. Trots exportkrisen och den inte helt lyckade konjunkturpolitiken ökade ändå sysselsättningen med ca 40 000 personer från toppen 2007 till jan-12 då 4 524' sysselsatta registrerades.

Sett på kort sikt är frågan likartad. Sverige har visserligen inte drabbats av en exportminskning på samma sätt som 2009. Men BNP minskade ändå med 1,1 procent det fjärde kvartalet 2011 jämfört med tredje. Diagrammet nedan baserat på årsdata och i relation till BNP ger en tankeställare:


Exporten har alltså den här gången stagnerat. Eftersom effektiviteten i exportindustrin ökar kommer denna dåliga utveckling att leda till ett mindre behov av arbetskraft. I löpande priser minskade exporten med 1 procent det fjärde kvartalet (rimligtvis jämfört med 3:e kv -11, SCB:s pressmeddelande är oklart). Eftersom helårets exportökning i löpande priser var 7 procent har Sverige ändå drabbats av en avsevärd minskning som ökar arbetslösheten.

Trots detta ökade sysselsättningen det fjärde kvartalet 2011 med 1,5 procent enligt nationalräkenskaperna (jämfört med 4:e kv -10). Det tyder än så länge på att regeringen hjälpligt har kunnat parera den internationella lågkonjunkturen genom att inge så mycket förtroende att näringslivets investeringar ökade med 4,4 procent fjärde kvartalet. En plump i protokollet är att byggandet av småhus minskade med 16 procent (är inte Stefan Attefall ett svagt kort?).

Ytterst är det regeringens ekonomiska politik som borde utvärderas. Här ingår den jobbskapande politiken som en del. Den ska bedömas utifrån hur många som förtidspensioneras och långtidssjukskrivs samt hur hög den strukturella arbetslösheten är (Nairu). Sysselsättningen påverkas också av konjunkturpolitikens framgångar i förhållande till konjunkturstörningarna. Här borde det utarbetas en ram för hur man enklare ska kunna bedöma utfallet av regeringens politik. Sysselsättningsgraden är inte ett tillräckligt adekvat mått för detta.

Bloggat: Lasse. Läs även andra bloggares åsikter om jobbpolitik, nya jobb, sysselsättning, arbetslöshet, stabiliseringspolitik, konjunkturpolitik, strukturarbetslöshet, ekonomi, Magdalena Andersson, nationalekonomi, regeringen, politik på intressant.se

Ökat antal svåranställda orsakar kvardröjande arbetslöshet

Det är inte mycket kvar av konjunkturarbetslösheten. De kvarvarande arbetslösa är svåranställda av olika skäl enligt Arbetsförmedlingen. Mot denna arbetslöshet hjälper knappast jobbskatteavdrag. Det är lönesubventioner och sänkta minimilöner som kan vara lösningen.

Arbetsförmedlingen, eller den del som tidigare kallades arbetsmarknadsstyrelsen, kom i förrgår med en prognos för arbetslösheten och sysselsättningen fram till 2012. Det är en tjock rapport på 116 sidor (pdf). Här framgår att arbetslösheten ska falla tillbaka från 8,4 procent förra året till 7,5 procent i år och 6,7 procent nästa år. Det överensstämmer exakt med regeringens prognos. Sysselsättningen (16-64 år) ska öka 2,4 procent 2011.

I absoluta tal sjunker arbetslösheten på två år med 77 000 personer och sysselsättningen ökar med 168 000 personer. Det är en exceptionellt stark förbättring. Fler siffror finns i nedanstående tabell:

Det som inte framstår som lika framgångsrikt är att den dolda arbetslösheten i olika konjunkturprogram, som förra året var 3,8 procent, inte ska minska mer än med 0,2 resp 0,4 procentenheter (7' resp 18' pers). Detta sammanhänger med att de kvarvarande arbetslösa till allt större del består av olika svåranställda grupper. AF visar upp följande lista på svåranställda:

• Ungdomar med bristfällig utbildning
• Utlandsfödda, särskilt födda utom Europa (kvinnor)
• Funktionsnedsatta med nedsatt arbetsförmåga
• Arbetslösa personer 55-64 år
• Personer med högst förgymnasial utbildning

Ovanstående grupper svarar för 225 000 personer eller ca 60 procent av den totala (inkl dolda) arbetslösheten. Bara på två år har gruppen ökat med nästan 100 000 personer. Andelen väntas enligt AF överstiga två tredjedelar 2012. Många saknar fullgjord gymnasieutbildning. "På en treårsperiod har antalet korttidsutbildade utan arbete nästan fördubblats till att uppgå till nära 110 000 personer. Ungefär hälften av ökningen utgörs av utlandsfödda." AF tar särskilt upp de utomeuropeiskt föddas utveckling.

Sysselsättningsgraden för svenskfödda 1:a kvartalet 2011 var 76,6 procent. Bland utlandsfödda var den 61,8 procent och bland utomeuropeiskt födda 54,8 procent. Utvecklingen de senaste åren framgår av nedanstående diagram:

Under 1:a kvartalet 2011 uppgick de utlandsföddas arbetslöshet till 16,7 procent (16,6 procent ett år tidigare). De utomeuropeiskt födda hade en arbetslöshet på 22,5 procent. En översikt för samtliga grupper på arbetsmarknaden visas i nedanstående diagram:

De stora problemgrupperna är ungdomar och lågutbildade där arbetslösheten dock minskat samt utomeuropeiskt födda där den ökat. En grupp som inte visas i diagrammet är antalet i program för funktionsnedsatta som också ökat det senaste kvartalet. De uppgick till 71 000 personer och ökningen var 4 000 på ett år. Av dem ingår 46 000 i program med lönebidrag och 17 000 har sk trygghetsanställning. Härutöver finns anställningsstöd och instegsjobb med 3 000 personer i vartdera.

Arbetsförmedlingen klargör dåligt hur olika mått definieras. Sannolikt ingår inte funktionsnedsattas program i de konjunkturberoende programmen. Man påpekar också att arbetsförmedlingens program i arbetskraftsundersökningarna (AKU från Scb) klassas som "heltidsstuderande arbetslösa". Arbetslösheten minskar nu för dem med kortare tid som arbetslösa. Även långtidsarbetslösheten (>6 mån) har minskat med 20 000 på ett år till 123 000 personer. Däremot har de som varit arbetslösa minst ett år inte minskat. De uppgick till 67 000 personer kv1-11. En stor del av de långtidsarbetslösa är inskrivna i jobb- och utvecklingsgarantins tre faser eller i jobbgarantin för ungdomar. I april fanns 27 000 personer i fas 3, 10 000 fler än ett år tidigare.

Fas 3 består till 40 procent av personer över 55 år. Mer än var tredje besvärades av någon funktionsnedsättning. En tredjedel hade enbart grundskoleutbildning och nästan en tredjedel hade utländsk härkomst. Hela jobb- och utvecklingsgarantin förutses omfatta 93 000 personer 2011 och 3 000 färre 2012. Omkring 3,8 procent per månad övergår i arbete. Utanför de arbetsmarknadspolitiska programmen finns nystartsjobben som subventioneras genom nedsatta arbetsgivaravgifter. De uppgår till 45 000 och har ökat med 17 000 på ett år. Hur de klassificeras framgår inte men sannolikt räknas de som sysselsatta.

Det stora problemet framöver är de svåranställbara som enligt en ytterligare definition utgör 66 procent av de arbetslösa i april 2011. Det är personer som under de senaste tio åren varit arbetslösa sammanlagt ett år eller längre. Gruppen uppgår till 245 000 personer varav 103 000 personer saknat arbete mer än tre år av tio. Två tredjedelar av jobb- och utvecklingsgarantin består av dessa svåranställda.

Arbetsförmedlingen pekar särskilt på de utlandsföddas situation som en utmaning för framtiden. De senaste fem åren ökade den aktiva befolkningen 16-64 med 200 000 personer från utlandet. Det är särskilt de utomeuropeiskt födda som har problem. 80 000 av dem saknade arbete i april - en fördubbling av antalet på två år. Många saknar grundläggande utbildning.

Även de funktionsnedsatta utgör en framtida utmaning. Det sker sålunda en ökning av antalet när sjukförsäkringssystemet blir mer rigoröst. 36 000 personer överfördes förra året men nu väntas en kraftig minskning de närmaste åren. Utöver dessa grupper kommer även de äldres (>55 år) arbetslöshet att öka.

Det förefaller alltså som om den konjunkturorsakade arbetslösheten snart är borta. Det som återstår är då sk friktionsarbetslöshet samt en svårbemästrad strukturell arbetslöshet. Den tycks inte alls ha karaktären av att det är personer som avvaktar eventuella bättre jobberbjudanden och alltså håller tillbaka sitt arbetsutbud av ekonomiska skäl. Slutsatsen av Arbetsförmedlingens analys är att det skulle behövas radikala åtgärder i form av förbud mot minimilöner eller alternativt något lönesubventioneringssystem som ger samma effekt på arbetsgivarnas uppträdande på marknaden och på deras jobbskapande förmåga. Vissa arbeten med permanent subventionering av praktiskt taget hela lönekostnaden kanske också behövs. Fas 3 kanske borde ersättas med riktiga låglönejobb.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, svåranställda, låglönejobb, arbetsförmedlingen, nya jobb, arbetsmarknadspolitik, lönesubventioner, minimilön, konjunkturarbetslöshet, ekonomi, politik på intressant.se

Arbetslöshet och sysselsättning 1:a kvartalet 2011

Arbetslösheten är 8,1 procent eller 401 000 personer. I genomsnitt går man arbetslös 33 veckor. Nästan 70 procent får jobb inom ett halvår; för ungdomar är det 84 procent. Problemet är att arbetslöshetsköerna går olika fort.

Debatten om arbetslösheten intensifieras trots att den minskade med 44 400 personer 1:a kvartalet i år jämfört med 1:a kv 2010. Nu har oppositionen möjlighet att sätta stopp för fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin. Här ska jag börja med att ge litet bakgrundssiffror från SCB, AKU som berör personer 15-74 år:

Sysselsättningen (dvs personer som har jobb men som kan vara frånvarande) uppgick till 4,557 miljoner 1:a kvartalet 2011 (en ökning med 123' jobb).

Arbetslösheten var 401' personer (8,1 %) - en minskning med 44'.

Summan av sysselsatta och arbetslösa utgör arbetskraften på 4,958 miljoner (den ökade med 79' pers). Arbetskraften är basen för olika mått i arbetsmarknadspolitiken.

Utanför arbetskraften (15-74 år) fanns 2,099 personer. Av dessa var 846' pensionärer och 683' studerande. Dessutom fanns 138' heltidsstuderande som räknas som arbetslösa enligt de nya definitionerna (alltså 821' studerande). Dessutom fanns det 206' heltidsstuderande och 130' deltidsstuderande som också räknades som sysselsatta.

För personer 20-64 år gäller följande: sysselsatta 4,334 milj, arbetslösa 335' och arbetskraften 4,669 milj.

Sysselsättningsgraden (15-74) var 64,6 procent av befolkningen på 7,057 milj.

Sysselsättningsgraden (20-64) var 78,8 procent av befolkningen på 5,498 milj.

Den intressanta gruppen utanför arbetskraften är sjuka och förtidspensionerade på 364,5' pers (en minskning med 5,1' på ett år). De sysselsatta sjukfrånvarande på 462' personer (frånv minst en vecka) kan också utgöra ett embryo för kommande problem. Dessutom finns det utanför ak 37' personer som betraktar sig som arbetslösa men som inte uppfyller kravet att aktivt söka arbete.

För de 401' arbetslösa var den genomsnittliga tiden för arbetslösheten 33 veckor. För ungdomar 15-24 år var tiden 16 veckor. Andelen långtidsarbetslösa var 30,7 procent (>27 v). Bland ungdomar var samma andel 15,9 procent. Andelen totalt med en tid över ett år var 18,1 procent (73' pers). För ungdomar var siffran 5,7 procent (9' pers).

Man kan också säga att 69 procent får ett jobb inom ett halvår. För ungdomar är det 84 procent. Eftersom det hela tiden tillkommer nya arbetssökande påverkas inte stocken särskilt mycket. Alla får stå i köerna och vissa köer går fortare än andra.

Sverige har råd att försörja dem som står i köerna, det är inte det som är problemet. Det allvarliga problemet ligger på det personliga planet. En liten del av de arbetssökande står i kö för jobb som blir alltmer sällsynta. Då kan det ta flera år innan det dyker upp ett lämpligt jobb. Och under tiden förlorar de sökande alltmer av den lilla kompetens eller kvalifikationer de har och arbetslöshetstiden blir allt längre. Har man otur finns det alltid någon annan som går före.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, sysselsättning, jobb, sysselsättningsgrad, arbetslöshetstid, AKU, arbetsmarknad, fas 3, politik på intressant.se

Budgetens höga arbetslöshet beror på arbetsutbudet

Regeringens lyckade politik att minska utanförskapet pga ohälsa medför att 3,5 procent fler arbetssökande kommer ut på marknaden mellan 2008 och 2012. Därför är det fel att befara att det är krisens arbetslöshet som nu håller på att "bita sig fast".

Kritik har riktats mot att regeringens budget, som lades fram igår (pdf), innebär fortsatt hög arbetslöshet trots att tillväxten blir hög - t ex 4,8 procent 2010. Visserligen ökar sysselsättningen med 100 000 personer 2010-12, med arbetslösheten sjunker bara från 8,4 till 7,4 procent (s 113). Sysselsättningsgraden ökar från 73,8 procent av arbetskraften till 75,2 procent 2010-12. Det är fortfarande inte tillräckligt för att komma upp i 2008 års nivå på75,8 procent (beräknat från KI:s rapport i sept, 75).

För att komma upp till samma sysselsättningsgrad som 2008 borde antalet nya jobb öka ytterligare med ca 31 000 personer 2010-12. Men det skulle inte räcka för att minska arbetslösheten med mer än 0,7 procentenheter. Betyder detta att arbetslösheten från finanskrisen hotar att "bita sig fast"?

Finansdepartementet skriver att det totala sysselsättningsfallet i samband med konjunkturförsvagningen uppgick till nästan 140 000 personer. Mellan tredje kvartalet 2009 och andra kvartalet 2010 har sysselsättningen återhämtats med 70 000 personer. Den exportberoende industrin tappade 110 000 jobb och endast en mindre del kommer att kunna återskapas, menar FiD. Det är tjänstesektorn som måste svara för detta. Men ändå räcker detta inte till. FiD skriver:

"Under perioden 2011–2014 fortsätter sysselsättningen att öka starkt och bidra till att arbetslösheten minskar ytterligare. Nedgången i arbetslösheten begränsas dock de närmaste åren av att även arbetskraften ökar. År 2014 bedöms arbetslösheten ha fallit till 6,0 procent."

Bakom den oskyldiga meningen "även arbetskraften ökar" döljer sig förklaringen till att arbetslösheten fortsätter att vara hög. Det är inte en fråga om demografiska faktorer. Tvärtom skriver man att "grupper med ett relativt högt arbetskraftsdeltagande minskar eftersom 40-talistgenerationen fortsätter att lämna arbetskraften, samtidigt som de stora födelsekullarna i början av 1990-talet, som har ett förhållandevis lågt arbetskraftsdeltagande, är på väg in." Så vad är det som ökar arbetskraften de närmaste åren?

Så vitt jag kan se är det regeringens egna åtgärder för att öka arbetsutbudet som nu håller tillbaka minskningen av arbetslösheten. Närmare bestämt är det minskningen av utanförskapet på grund av ohälsa som är boven i dramat (sjukskrivning och förtidspension). År 2008 var detta "utanförskap" 590 000 helårsekvivalenter. År 2012 förutser KI att siffran sjunkit till 419 000. Det är en minskning med 171 000 som räknat i personer som inte alltid jobbar full tid är ännu högre. Om alla dessa inte kunde få jobb skulle arbetslösheten öka med 3,5 procentenheter.

Någon diskussion om migrationens betydelse levererar inte FiD. Men även ett överskott här i arbetsföra åldrar skulle öka arbetskraften. Trots att industrin inte kommer att öka sin sysselsättning särskilt mycket har Sveriges ekonomi en stark förmåga att skapa nya jobb. Men det räcker inte riktigt. Därför instämmer jag i vad chefen för Konjunkturinstitutet, Mats Dillén, sa i radion igår: det behövs en stimulans redan nästa år i storleksordningen 12 mdr kronor.

Det är inte så att jobbskatteavdrag och stramare regler i socialförsäkringarna i sig "skapar" nya jobb. Det krävs ytterligare åtgärder för att fler nyanmälda lediga platser ska registreras. Anders Borg för en alltför restriktiv politik som förstör resurser - inte sparar dem.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, budgeten, Anders Borg, nya jobb, sysselsättning, jobb, utanförskap, sjukskrivning, förtidspensionering, ohälsa, arbetsutbud, budget, jobbskatteavdrag, ekonomi, politik på intressant.se