Njugghetskarusellen försvaras av Polens riksbankschef

Man kan se de senaste två årens njugghet med krisåtgärder i EU som ett led i pressen för extra åtstramningar i krisländerna. Men priset för denna lilla effekt blir högt för Europa. Ett års tillväxt med 2 procent förloras.

Ekonomiprofessor Leszek Balcerowicz är före detta vice statsminister och chef för Polens centralbank. Han skrev en artikel i DN (kolumnavdelningen, ej onl) igår 26 mars 2012 till försvar för avsaknaden av akuta räddningspaket och uteblivna ECB-köp av krisländernas statsobligationer. Artikeln tycks främst vända sig mot IMF och andra som varnat för att "euron går under om dessa aktioner inte utvidgas kraftigt".

Balcerowicz menar att sådana metaforer som "smitta" och "dominoeffekt" avspeglar felaktiga uppfattningar om finansmarknadernas funktionssätt. De "må vara oroliga men de är inte blinda" skriver han. Därför är resonemanget att "endast en oövervinnerlig motkraft - till exempel ett massivt ingripande - {kan} hejda finansmarknadernas rovgiriga dynamik" fel enligt professorn. Marknaderna kan skilja mellan makroekonomiska förhållanden i olika länder.

Detta är ett försåtligt resonemang. Det är uppenbart att det (hittills) har gått att hanka sig fram utan att ta till resoluta åtgärder. Finansmarknaderna har inte råkat i panik som lett till en självförstärkande spiral med både en ekonomisk katastrof och eurons undergång som följd. Men ska vi vara nöjda med detta? Den krispolitik som förts borde enligt min mening utvärderas i relation till en mer kraftfull politik.

Om vi gör en analogi med hur brandkåren agerar vid en husbrand kan man naturligtvis alltid säga att släckningen varit lyckad så länge huset inte brunnit ner. Men om brandkåren väntat med släckningen av den begynnande eldhärden, för att statuera exempel hur det går om brandskyddet är otillräckligt, måste vi bli kritiska.

Balcerowicz är som många andra anhängare till en åtstramningspolitik i problemländerna framtvingad av en ytterst njugg långivning som ständigt hotar att utlösa både kollapstendenser i dessa länder (bart jan-12) och en mer omfattande kris i hela Europa. Han skriver:

"Alla räddningsaktioner kan fresta på moralen genom att de försvagar incitamentet till reformer som minskar risken för framtida olyckor. I viss mån ersätter sådana lån trycket från finansmarknaderna med trycket från experter och långivarnas politiker."

Att huta åt problemländerna är alltid populärt i de mera okunniga opinionsskikten. Det tycks tillfredsställa en moralistisk känsla hos även mer sansade bedömare. Men likväl framstår uppfattningen som felaktig vid en närmare analys. Det är ju en fråga om vilken grad av åtstramningar och nedskärningar som kan åstadkommas i något enstaka land.

Denna gradskillnad borde ju utvärderas i relation till kostnaden för uppsträckningen av någon enstaka försumlig stat. Det är inte i första rummet en fråga om att rädda hela Europa från katastrof. Balcerowicz avvisar "tanken att ECB bör köpa stora mängder av problemländernas obligationer" - så vitt jag kan förstå därför att det skulle ge en i någon mening 'otillräcklig' uppsträckning. Kostnaden för detta är, som jag ser det, däremot kanske rentav negligerbar. Att "trycka mer pengar" (QE) kostar inget och ger i en recession inte ens upphov till mer inflation.

Om QE räddar några krisländer tillsvidare genom att de inte drabbas av ohållbart höga räntor men till priset av något mindre omedelbar uppstramning i dessa länder är det inte något högt pris för eurozonens länder.

Kan då inte en något större uppstramning motiveras? Förvisso skulle det vara bättre om det vore gratis för eurozonen. Men det är inte gratis. Hela det skådespel vi sett sedan april 2010 med olika räddningspaket, förhandlingar om åtgärder och konstituerandet av EFSM och ESM samt diskussionen om vad ECB får göra och vad IMF och Kina, Brasilien mfl kan göra har gett sken av att hela EMU-projektet står på spel. Om eurons kris skulle leda till systemets kollaps skulle en enorm kreditåtstramning bli följden. Arbetslösheten skulle explodera och konkurserna öka drastiskt. Redan en liten men ändå påtaglig risk för en sådan katastrof medför att företagen avvaktar med sina investeringar och konsumenterna drar ner konsumtionen. Resultatet har blivit dagens eurorecession.


Priset för att kunna pressa grekerna till litet större åtstramningar och att kunna avsätta Silvio Berlusconi genom denna "njugghetskarusell" vi sett de senaste två åren kommer att bli högt. Enligt EU-kommissionens prognos kommer recessionen i eurozonen att kosta Europa två procents utebliven tillväxt eller ca 250 miljarder euro 2012 (bart 26/2-12) jämfört med prognosen hösten 2010. Sannolikt är kostnaden ännu högre för hela perioden.

Det är detta pris professor Balcerowicz borde rättfärdiga. Är verkligen "njugghetskarusellen" ett europeiskt intresse? Vill vi betala så mycket för att grekerna ska skrika tillräckligt av vånda över de krävda nedskärningarnas konsekvenser? Ett försvar av eurokrisen som ett medel för något större åtstramningar verkar ohållbart.

Läs även andra bloggares åsikter om eurokrisen, EU, eurorecession, räddningspaket, åtstramning, nedskärning, Grekland, nationalekonomi, recession, ekonomi, politik på intressant.se