Njugghetskarusellen försvaras av Polens riksbankschef
Man kan se de senaste två årens njugghet med krisåtgärder i EU som ett led i pressen för extra åtstramningar i krisländerna. Men priset för denna lilla effekt blir högt för Europa. Ett års tillväxt med 2 procent förloras.
Ekonomiprofessor Leszek Balcerowicz är före detta vice statsminister och chef för Polens centralbank. Han skrev en artikel i DN (kolumnavdelningen, ej onl) igår 26 mars 2012 till försvar för avsaknaden av akuta räddningspaket och uteblivna ECB-köp av krisländernas statsobligationer. Artikeln tycks främst vända sig mot IMF och andra som varnat för att "euron går under om dessa aktioner inte utvidgas kraftigt".
Balcerowicz menar att sådana metaforer som "smitta" och "dominoeffekt" avspeglar felaktiga uppfattningar om finansmarknadernas funktionssätt. De "må vara oroliga men de är inte blinda" skriver han. Därför är resonemanget att "endast en oövervinnerlig motkraft - till exempel ett massivt ingripande - {kan} hejda finansmarknadernas rovgiriga dynamik" fel enligt professorn. Marknaderna kan skilja mellan makroekonomiska förhållanden i olika länder.
Detta är ett försåtligt resonemang. Det är uppenbart att det (hittills) har gått att hanka sig fram utan att ta till resoluta åtgärder. Finansmarknaderna har inte råkat i panik som lett till en självförstärkande spiral med både en ekonomisk katastrof och eurons undergång som följd. Men ska vi vara nöjda med detta? Den krispolitik som förts borde enligt min mening utvärderas i relation till en mer kraftfull politik.
Om vi gör en analogi med hur brandkåren agerar vid en husbrand kan man naturligtvis alltid säga att släckningen varit lyckad så länge huset inte brunnit ner. Men om brandkåren väntat med släckningen av den begynnande eldhärden, för att statuera exempel hur det går om brandskyddet är otillräckligt, måste vi bli kritiska.
Balcerowicz är som många andra anhängare till en åtstramningspolitik i problemländerna framtvingad av en ytterst njugg långivning som ständigt hotar att utlösa både kollapstendenser i dessa länder (bart jan-12) och en mer omfattande kris i hela Europa. Han skriver:
"Alla räddningsaktioner kan fresta på moralen genom att de försvagar incitamentet till reformer som minskar risken för framtida olyckor. I viss mån ersätter sådana lån trycket från finansmarknaderna med trycket från experter och långivarnas politiker."Att huta åt problemländerna är alltid populärt i de mera okunniga opinionsskikten. Det tycks tillfredsställa en moralistisk känsla hos även mer sansade bedömare. Men likväl framstår uppfattningen som felaktig vid en närmare analys. Det är ju en fråga om vilken grad av åtstramningar och nedskärningar som kan åstadkommas i något enstaka land.
Denna gradskillnad borde ju utvärderas i relation till kostnaden för uppsträckningen av någon enstaka försumlig stat. Det är inte i första rummet en fråga om att rädda hela Europa från katastrof. Balcerowicz avvisar "tanken att ECB bör köpa stora mängder av problemländernas obligationer" - så vitt jag kan förstå därför att det skulle ge en i någon mening 'otillräcklig' uppsträckning. Kostnaden för detta är, som jag ser det, däremot kanske rentav negligerbar. Att "trycka mer pengar" (QE) kostar inget och ger i en recession inte ens upphov till mer inflation.
Om QE räddar några krisländer tillsvidare genom att de inte drabbas av ohållbart höga räntor men till priset av något mindre omedelbar uppstramning i dessa länder är det inte något högt pris för eurozonens länder.
Kan då inte en något större uppstramning motiveras? Förvisso skulle det vara bättre om det vore gratis för eurozonen. Men det är inte gratis. Hela det skådespel vi sett sedan april 2010 med olika räddningspaket, förhandlingar om åtgärder och konstituerandet av EFSM och ESM samt diskussionen om vad ECB får göra och vad IMF och Kina, Brasilien mfl kan göra har gett sken av att hela EMU-projektet står på spel. Om eurons kris skulle leda till systemets kollaps skulle en enorm kreditåtstramning bli följden. Arbetslösheten skulle explodera och konkurserna öka drastiskt. Redan en liten men ändå påtaglig risk för en sådan katastrof medför att företagen avvaktar med sina investeringar och konsumenterna drar ner konsumtionen. Resultatet har blivit dagens eurorecession.
Priset för att kunna pressa grekerna till litet större åtstramningar och att kunna avsätta Silvio Berlusconi genom denna "njugghetskarusell" vi sett de senaste två åren kommer att bli högt. Enligt EU-kommissionens prognos kommer recessionen i eurozonen att kosta Europa två procents utebliven tillväxt eller ca 250 miljarder euro 2012 (bart 26/2-12) jämfört med prognosen hösten 2010. Sannolikt är kostnaden ännu högre för hela perioden.
Det är detta pris professor Balcerowicz borde rättfärdiga. Är verkligen "njugghetskarusellen" ett europeiskt intresse? Vill vi betala så mycket för att grekerna ska skrika tillräckligt av vånda över de krävda nedskärningarnas konsekvenser? Ett försvar av eurokrisen som ett medel för något större åtstramningar verkar ohållbart.
Läs även andra bloggares åsikter om eurokrisen, EU, eurorecession, räddningspaket, åtstramning, nedskärning, Grekland, nationalekonomi, recession, ekonomi, politik på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
6 Comments:
"Balcerowicz är som många andra anhängare till en åtstramningspolitik"
Det är inte fel med sunda statsfinanser men löser det problemet med vår arbetslöshet?
Tänk om arbetslösheten kom först och staterna sen försökte bekämpa arbetslösheten och därför fick underskott.
Dom verkar tro att alt bara beror på budgetunderskott, jag tror inte att det är så enkelt.
Sanera en budget innebär det att man ska lägga ner brandkåren, polisen, försvaret, sjukvården?
Att lägga ner eller privatisera brandkåren skapar inte nya jobb.
Det låter så bra när dom säger att dom ska sanera strama åt, men vad leder det till? Vet dom det.
Att ägna sig åt åtstramningspolitik under en djup recession är väl ungefär lika förnuftigt som att ordinera ytterligare en åderlåtning av patienten därför att han håller på att svimma.
Grundproblemet är att EU:s ledare dyrt och heligt lovat sina väljarkårer att:
-Dagens situation aldrig skulle uppkomma.
-Att de åtgärder som du (enligt min mening ur ett snävt ekonomiskt perspektiv helt korrekt förespråkar) aldrig, aldrig skulle bli aktuella. Alltså är det politiskt tufft att låta ECB trycka pengar eller att poola skulder.
Samtidigt dikterar den ideologiska uppslutningen kring "projektet" (tänk Carl B Hamilton) att inga länder kan tillåtas lämna Euron.
/Ekon
Utmaningen för Nordling blir att förklara för den tyske skolvaktmästaren varför han ska betala den skattefuskande grekiske skeppsredarens skatt. Den ene kör Skoda den andre Ferrari.
Mats
Arbetslöshetsökningen kom med finanskrisen. Det ledde till ökade underskott i statsbudgetarna. Alla länder utom Grekland klarade påfrestningen mer eller mindre nödtorftigt. Utifrån ett altruistiskt perspektiv vill Europas politiker hjälpa grekerna "för deras eget bästa". De ordinerar en livshotande svältkur.
I Europas intresse ligger att det grekiska bankväsendet inte ska få leda till bankkrascher i övriga Europa med credit crunch som följd. Eurozonens politiker har dessutom tagit på sig restriktionen att bevara eurosystemet. Är då den förda politiken den bästa tänkbara?
Att bekämpa eurokrisen och Greklands svårigheter med åtstramningar i övriga euroländer verkar helt galet och bygger på sådana psykologiska mekanismer som förr i tiden ledde till åderlåtning, som Pelotard påpekar. Men nu är det ännu värre. Metaforen med åderlåtning ska tillämpas även på den sjukes familj och vänner.
Ekon, du menar att ekonomiska åtgärder inte styrs av rationella överväganden utan av fördomar? Det är som att en blindtarmsinflammation, som man vet kan åtgärdas genom att man skär i patienten, avvisas till förmån för åderlåtning. Orsaken är att skärande "aldrig, aldrig ska bli aktuellt".
Skolvaktmästaren har fått sina fördomar inpräntade av den tyska populistpressen och den svaga Merkel har inte försökt ge en annan bild. Som följd får Tyskland ta ca 2 procents lägre tillväxt. Det kan bli mera åren framöver...
/DNg
"Ekon, du menar att ekonomiska åtgärder inte styrs av rationella överväganden utan av fördomar?"
Skulle inte kalla det fördomar, mer en blandning av ideologi ("Måste rädda Projektet, allt annat strider mot Raul Wallenbergs anda!") och att man satt sig i klistret genom att offentligt binda sig hårt vid en handlingsväg långt i förväg (finns det någon bra term för detta fenomen?).
Euron verkar ju också ha haft bonuseffekten att den redan innan krisen utplånat ett årtiondes tillväxt i t.ex. Italien. Det är ju därför statsskulden som andel av BNP är så hög - inte p.g.a. skenande underskott, utan p.g.a. nolltillväxt i BNP...
/Ekon
Skicka en kommentar
<< Home