Slutet för vänstern? Liedman i DN

Marxismens nestor i Sverige kan inte ge något svar på frågan om vad som är vänster. Värderelativismen verkar ha ätit upp vänstern inifrån. Postmodernismens "villfarelse" har blivit slutet för vänsterns ideologi.



I DN:s kulturdel idag 15/3-12 skriver idéhistorikern Sven-Eric Liedman om den formlösa vänstern i Sverige. Han börjar med två frågor som "ropar efter svar": "Vad är vänster och vem är vänster?" Marxisten Liedman borde vara rätte mannen att kunna ge svar på dessa frågor. Förutom idéhistoriska översikter har han skrivit böcker om frihet och solidaritet. Jag recenserade boken om frihet 2004 och boken om solidaritet 2000.

Vänstern under den franska revolutionen ville sträva efter social och ekonomisk jämlikhet, skriver Liedman. Men den yttersta vänstern i form av det sovjetiska kommunistpartiet "byggde upp ett samhälle som var extremt ojämlikt". Det är problematiskt men redan Marx och Engels tillbakavisade krav på "barbarisk likställighet" i det kommunistiska manifestet. Det hade varit intressant att få veta något om vänsterns syn på utjämning, men så konkret blir aldrig Liedman.

Han konstaterar att efter 68-vänsterns alla fraktioner har vänstern blivit homogen. Som grund anges att varken Dilsa Demirbag-Sten eller Bengt Olsson i sina artiklar i DN angett namnet på en enda vänstermänniska. Och Bo Rothstein menar enligt Liedman att feminister och antirasister inte får "urskulda hedersvåld och peka på rasism varje gång 'invandrare kommer sämre ut än etniska svenskar'". Vänstern har enligt Liedman fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Detta har inneburit en frestelse att omfatta den diffusa men "inflytelserika" postmodernismen.

Kan det vara postmodernismen som som nästlat sig in i vänstern och successivt brutit ner dess tänkande och viljekraft? Enligt Wikipedia karaktäriseras postmodernismen av en reaktion mot modernismen, som består i människans förmåga att kunna skapa, förbättra och förändra sin omgivning, med hjälp av praktiska experiment, vetenskaplig kunskap och teknologi. Postmodernismen betonar istället motståndet mot framsteg, objektivitet och förnuft och framhåller att allt är relativt och subjektivt, till exempel erfarenhet, mening, moral (t ex existentialism) och kultur (t ex kulturrelativism). Samhället är massmediadominerat, där det inte finns någon originalitet, bara kopior, och där parodi, satir, självreferens blir naturliga uttryckssätt. Inom filosofin betonas poststrukturalism, dekonstruktivism, mångkulturalism och genusstudier. Friedrich Nietzsche har haft stor betydelse. Moderna filosofer är Jean Baudrillard och Jean-François Lyotard. Mindre potentater är Jacques Derrida och Michel Foucault.

En pikant detalj i postmodernismens framträdande är den s k Sokals bluff. Vänstermannen Alan Sokal, en professor i fysik i NY, skickade 1996 in en bluffartikel till den postmoderna tidskriften Social Text. Syftet var att avslöja att postmodernismen till stor del uppmuntrar pseudovetenskap och han ville motverka den kunskapsteoretiska relativism som säger att vetenskapen bara är en social konstruktion.

Liedman vill framhålla professor Horace Engdahl (f 1948), tidigare Svenska Akademiens ständige sekreterare, som postmodernismens mest namnkunnige företrädare i Sverige. Han "var nog vänster men en kritiker av den vänster som ville ha monopol på begreppet". Kan man av det dra slutsatsen att postmodernismen är en ny variant av romantiken? Onekligen finns beröringspunkter. Men Liedman ser tankeriktningen som en villfarelse och bestående av en samling "skeptiker och inga förkunnare av ett nytt glädjebudskap". Vari Engdahls vänsterbudskap skulle bestå framgår inte.

Tydligare vänstermän är i Liedmans ögon utilitaristen Torbjörn Tännsjö och redaktören Göran Greider, ett ankare som inte är hämmat av några "postmodernistiska skrupler". Men vad vill de konkret? Liedman nämner inte Tännsjös tidigare(?) krav på internationell inkomstutjämning. Och hur är det med Greiders flört med löntagarfonder och ekonomisk demokrati? Är det något som ännu är aktuellt?

När Miljöpartiet bildades deklarerade Per Gahrton att miljöfrågorna varken var höger eller vänster. Liedman menar dock att fördelningsfrågorna indikerar att MP är "en försiktig vänster". Det är intressant eftersom man tidigare kunnat få intrycket att miljöfrågorna skulle lösas med mera planekonomiska grepp, som rimligtvis är klart vänster. Den riktiga miljövänstern finns tydligen utanför MP.

När Gahrton i augusti 2010 lanserade den "gröna ideologin" som ersättning för liberalismen gjorde jag en lista över ideologiska områden som man borde förhålla sig till. Det rörde sig om näringslivet, den sociala sektorn, inkomstomfördelningen och säkerhetsproduktionen. Av dessa nämner Liedman enbart inkomstomfördelningen i termer av klassklyftor som åter fördjupas. Att arbeta för en minskning är vänsterns uppgift - men Liedman har ingen antydan om hur detta konkret ska gå till.

Kan det vara så att vänstern är så vilsegången av postmodernistiska irrläror att även Liedman saknar förmåga att konkretisera ett vänsterbudskap? När revolution och marxism har dekonstruerats står vänstern utan ideologi. Kvar finns ett allmänt kvirrande över borgerliga regeringsåtgärder. Inte ens finanskrisen och eurokrisen har kunnat samla vänstern till ett alternativt socialistiskt ideologiskt budskap. Liedmans artikel markerar början till slutet för vänstern.

Läs även andra bloggares åsikter om vänstern, socialism, Liedman, ideologi, postmodernism, Horace Engdahl, Tännsjö, Greider, Benke, Gahrton, filosofi, politik på intressant.se