Rawls är inte så radikalt egalitär som professor Halldenius tror

Varför skulle den ekonomiska utjämningen drivas så långt att ytterligare utjämning skulle skada ekonomin så mycket att även de sämst ställda fick det sämre? Ett mera rimligt moraliskt krav är att de rika bekostar ett trygghetsgolv för dem som inte effektivt kan försörja sig. En lätt revidering av Rawls' teori talar för att inkomstfördelningen kan bli ganska ojämn.

Idag var det utjämningsfilosofen John Rawls som uppmärksammades i OBS' serie om framträdande filosofer. Nu framträdde professorn i mänskliga rättigheter Lena Halldenius, tillika docent i praktisk filosofi i Lund, med en kort presentation som dock var något rumphuggen vad gäller kritiken mot utjämningen.

John Rawls (1921-2002) har betecknats som 1900-talets viktigaste filosof (wp). Jag skrev en bloggartikel i oktober 2005 om Rawls' teori och en längre sammanfattning 1999. Halldenius betonade Rawls' kritik mot dem som menar att man kan summera hela samhällets nytta vid olika fördelningar. Samhället måste vara rättvist för var och en, annars kan de fattiga förlora. Det är ett angrepp på utilitarismen, men det nämnde inte Halldenius.

Halldenius går inte in på sådana teknikaliteter som förknippas med Rawls, såsom ursprungspositionen (OP), okunnighetens slöja, maximinkriteriet och differensprincipen. Hon menar att Rawls lanserar ett långtgående krav på jämliket, dvs utjämning:

"De materiella resurser som alla människor behöver för att kunna realisera det liv som de ser som gott skall fördelas jämlikt, om inte en ojämlik fördelning skulle gynna samhällets sämst ställda. Det enda problemet med jämlikhet är empiriskt: Det behövs lite incitament som smörjmedel i samhällskroppen. Om ingen tillåts ha det bättre än någon annan kommer ingen att anstränga sig och då får alla det sämre. Ojämlikhet i resurser kan alltså vara rättvist men bara på detta villkor: att det lyfter alla, att de som har det sämst ställt i en ojämlik materiell ordning hade haft det sämre i en jämlik. Om det inte går att visa att direktörens miljonbonus har en sådan effekt på det ekonomiska systemet att den faktiskt gynnar diskaren i personalmatsalen eller det långtidssjukskrivna vårdbiträdet så har han ingen rätt till den."

Det hade varit intressant att höra vad Halldenius hade för uppfattning om beskattningen av dessa höga löner och bonusar. Även om det inte går att enkelt bevisa att företagarna gör ett bättre jobb, som kommer alla till del, om de får mera pengar för sina ansträngningar, är det ju enkelt att se att det kommer in mera skatter. Och dessa skatter är till fördel för diskaren och vårdbiträdet. Så där kan man inte se den egalitära radikalitet som Halldenius höll fram. Personligen ansåg Rawls att en proportionell skatt skulle vara tillfyllest för att uppfylla kraven som hans teori ställde.

Men den konventionella tolkningen av teorin kan också kritiseras på ett kraftfullt sätt. Halldenius beskriver beslutssituationen där man kommer fram till att vilja ha så mycket som möjligt om man råkar illa ut (maximin) så här:

"Tänk att du inte längre vet allt om dig själv. Säg att du vaknar upp efter en tid i koma och har glömt vem du är. Du kan fortfarande resonera rationellt och inser att du vill ha ett gott liv. Du vet att vissa har mer och andra mindre, vissa är friska och andra sjuka, vissa har mer inflytande än andra genom kön, klass, hudfärg eller tur. Men du vet inte vem av dem du är. Du måste tänka dig att du kan vara vem som helst. Du kan vara den som har det sämst. Vad skulle du föredra då? … Ja, vad skulle du föredra då?"

Svaret är enligt min mening att man skulle välja ett trygghetsgolv så att man alltid skulle överleva utan behöva tigga. Men man skulle inte välja att andra skulle betala maximalt mycket till en själv (dvs så mycket att "smörjoljan" nästan tar slut) om man själv inte skulle kunna arbeta effektivt. Detta svar bygger jag på två grunder: 1) min uppfattning om människors känsla för moralisk rättfärdighet i kombination med att människan inte är helt obenägen att ta avsevärda risker, 2) empiriska undersökningar av val av belöningsprinciper under osäkerhet.

De empiriska undersökningarna redovisades redan 1992 av de amerikanska professorerna Norman Frohlich och Joe A Oppenheimer i boken Choosing Justice - An Experimental Approach to Ethical Theory (California, Berkely). De konstaterar att inga av de grupper som under okunnighet skulle prata sig samman om en belöningsprincip valde Rawls' differensprincip. Det vanligaste var att man föredrog ett trygghetsgolv.

Rawls' teori är empirisk när det gäller val av fördelningsprincip. Vad han själv eller andra filosofer har för uppfattningar om teorin i allmänhet saknar betydelse om man inte kan göra gällande att det finns trovärdiga skäl att välja differensprincipen med maximin.

Eftersom det inte verkar finnas trovärdiga skäl kommer teorin istället att utpeka en mycket ojämnare fördelning som den rättvisa. De som tjänar mycket pengar behöver då enbart erlägga så mycket skatt att det räcker för att ge grundtrygghet till dem som inte på ett effektivt sätt kan försörja sig själva. Om man har fullgjort denna plikt kan man tjäna hur mycket pengar som helst eftersom detta är förenligt med den av alla (under okunnighet) valda fördelningsprincipen.

Observera att Rawls antar att dessa personer i OP inte lider av avundsjuka. Experimentpersonerna valde inte heller fördelningsprinciper med "tak". Jag kan därför inte se att Rawls lanserat en teori som förespråkar särskilt mycket utjämning.

Läs även andra bloggares åsikter om Rawls, Halldenius, utjämning, altruism, omfördelning, jämlikhet, differensprincipen, maximin, grundtrygghet, trygghetsgolv, fördelningsprinciper, moral, filosofi, politik på intressant.se