Perfektionismen som politisk filosofi

Att ställa upp en teori i förväg för hur samhället skall se ut i minsta detalj kan vinna troende anhängare. Men varför skall vi själva inte få bestämma om vi t ex vill ägna oss åt alienerande arbete för att kunna ha råd med en mer stimulerande hobby? Vill vi behandlas som boskap?

Genom den politiska idéhistoriens årtusenden förekommer två olika inriktningar av den politiska filosofin: perfektionistiska politiska teorier och öppna politiska teorier. Den perfektionistiska teoritypen vill göra gällande att det går att identifiera det goda i konkret mening och att det därför är möjligt att organisera samhället på ett visst konkret sätt för att uppnå det goda. I Utopia skulle exempelvis städerna bestå av 6 000 hushåll.

Den öppna teoritypen gör inte sådana konkreta preciseringar av vad som är ett gott samhälle. Tvärtom ser man här detta som en nackdel som leder till ett sämre samhälle. Det är bara ramarna, konstitutionen för samhället, som dessa teorier uttalar sig om. Resultatet framkommer efter en optimeringsprocess där man inte i förväg vet vad det skall bli. Exempel på sådana teorier är utilitarism, demokratism och liberalism.

Platons lära om staten är ett tidigt exempel på en perfektionistisk teori som fått många efterförljare. Han hade inspirerats av Sparta och detta drag går igen hos många av efterförljarna. Thomas Mores Utopia är en ännu mer konkret beskrivning av idealsamhället liksam Campanellas "Solstat". Charles Fourier (1772-1837) med sina falangstärer (800 personer av vartdera könet) kunde vara ännu mer detaljerad. Hans stora kooperativ skulle fördela vinsten så att arbetarna får 5/12, kapitalägarna 4/12 och administratörerna 3/12. Arbetet och uppfostran är kollektiva. Lönerna är högst för uppgifter som är otrevliga. Men alla byter sysselsättning flera gånger om dagen: först kanske man arbetar med att plöja, skriva tidningsartiklar och putsa fönster - på eftermiddagen med att fålla näsdukar, klippa håret på vänner och ansa rosor. Arbetet blev en lek. Kvinnorna skulle frigöras, drifterna släppas fria och underjordiska gångar mellan falangstärens olika delar skulle underlätta polygamt sex.

En annan typ av pefektionism representeras av den tidiga socialismen. Den går främst ut på negationen av det som kan uppfattas som ont i det samtida samhället. Här är den franske revolutionären Francois-Noël Babeuf (1760-1797) en föregångsman. Han hävdade att alla har lika rätt till världens goda och ville därför avskaffa privat äganderätt, lönearbete, pengar, kapitalister, arvsrätten och införa gemensam äganderätt med administrerad produktion. Inte nog med detta, han hade också en teori om hur maktövertagandet skulle ske - genom en period med intensiv propaganda och sedan en kupp. Det är Babeuf som är teoretiskt intressant för hur socialismen skall organiseras - inte Marx och Lenin.

En mera sentida konkret beskrivande socialist är Edward Bellamy (1850-1898) som 1887 utkom med en konkret framtidsvision i romanform: "En återblick" och 1898 med en politisk essä: "Jämlikhet". Trots att romanen på sin tid väckte stort intresse har Bellamys idéer inte överlevt i form av någon politisk teori.

En modern variant av den perfektionistiska teorin, som inte är uttalat socialistisk, är kommunitarismen med Charles Taylor och Michael Sandel som framträdande representanter. Den förstnämnde driver "den sociala tesen" att människan har behov av ett socialt sammanhang för att kunna utveckla och utöva sin förmåga till självbestämmande. Den sistnämnde har hävdat att ett lokalsamhälle bör ha rätt att lagstifta mot pornografi med hänvisning till att pornografi är anstötligt för dess lisvsstil.

Kanske även den feministiska teorin kan karaktäriseras som perfektionistisk, åtminstone om den tar sig sådana uttryck som kvotering av reperesentanterna i företagens styrelser.

Kan perfektionismen underbyggas?

En svaghet med perfektionistiska idéer är att de ofta inte legitimeras på något explicit sätt. Den som vill driva en teori måste tro på dess rimlighet av andra skäl än som resultatet av en kognitiv tankeprocess. Resonemanget kan illustreras med Marx´ teori om det alienerande arbetet.

Människans särskilda storhet ligger enligt Marx i hennes förmåga till fritt skapande, produktivt samarbete. Lönearbetet alienerar oss från vår viktigaste förmåga eftersom det förvandlar vår arbetskraft till en vara som står under någon annans förfogande och kontroll. Därför måste produktionsmedlen socialiseras så att en annan, mer kreativ organisation av arbetet blir möjlig. Utgångspunkten är tydligen att det inte finns något annat viktigt värde än det icke-alienerande arbetet i samhället. Det är uppenbarligen inte korrekt.

Låt oss tänka oss en person som i och för sig är intresserad av kreativt arbete men som är ännu mer intressrad av viss sorts konsumtion eller en tidskrävande hobby. Valet står kanske mellan att arbeta som trädgårdsmästare eller att spela tennis och vara lantarbetare, enligt ett känt exempel. Fyra timmars icke-alienerande arbete kanske motsvaras i lön av två timmars alienerande arbete. De två frigjorda timmarna kan då användas för att spela tennis som uppväger bördan av det alienerande arbetet. Skall då detta ändå förbjudas? Och i så fall varför? Marxisterna har inte kunnat ge något svar eftersom det är "människans frigörelse" som är deras mål.

Den liberala kritiken mot perfektionismen väger fortfarande tungt. Det kanske är så att det enda sättet att respektera människor som fullständiga moraliska varelser är att tillåta dem att bestämma över sig själva i ett öppet samhälle. Att beröva en självtänkande människa hennes självbestämmande är att behandla henne som ett barn eller ett djur. Vem vill bli behandlad som boskap?