Tre sorters stimulanspolitik

Jobbpolitik, räntepolitik och finanspolitik verkar vara de tre metoder som finns för att påverka den reala ekonomin vid en begynnande lågkonjunktur. Räntesänkningar kan dock leda till stora obalanser på sikt. Och finanspolitiken kan leda till kontroversiella budgetunderskott. Så vad göra?

I dessa dagar måste vi särskilja mellan olika huvudtyper av ekonomisk politik för att motverka både finanskrisen och den uppseglande lågkonjunkturen. Finanskrisen bekämpas nu med olika typer av likviditetsökande, stabiliserande och förtroendeskapande åtgärder. Men allt detta kan i bästa fall upphäva de fundamentala skälen för att låta de finansiella störningarna påverka den reala ekonomin. Kvar finns ändå ett irrationellt psykologiskt inflytande som just nu förvärrar den normala konjunkturavmattning som har inletts. Vad vill man då göra för att denna avmattning inte skall utvecklas till en svår recession eller depression?

Den svenska regeringen hänvisar till två politikområden: jobbpolitiken av Alliansens modell och räntesänkningar. Konjunkturinstitutets chef Mats Dillén och det finanspolitiska rådets ordförande Lars Calmfors har mera tydligt pekat på finanspolitiska stimulanser. Sådana har inte finansminister Anders Borg explicit anvisat men genom att statsbudgeten för nästa år omfattar ofinansierade utgiftsökningar så finns här ett indirekt erkännande. Socialdemokraterna har å ena sidan efterlyst åtgärder utöver budgeten men å andra sidan har Mona Sahlin och Thomas Östros uppträtt med ett debattinlägg i Aftonbladet som varit så tvetydigt att de beskyllts för att vara "budgetbalansfundamentalister".

Är då jobbpolitik en adekvat åtgärd i en lågkonjunktur? Att frågan ens kan ställas visar hur oklar den stabiliseringspolitiska teoribildningen blivit under de senaste åren. Det borde vara ganska klart att en politik som ökar arbetsutbudet inte kan ha någon praktisk verkan i ett läge när problemet är för liten efterfrågan på arbetskraft. Var det inte så med Ams-politiken? Om ett byggföretag avskedar ett antal anställda för att byggherrarna beställer färre nybyggen kan den arbetslöshet som då uppstår inte motverkas med att fler arbetslösa, studerande och sjuka aktivt börjar söka jobb samtidigt. Det är därför förunderligt att statsministern anvisat jobbpolitiken som en krisåtgärd. Den 16 juni sade Reinfeldt i SvD: "När vi dessutom har avmattningstendenser i ekonomin är det ännu viktigare med fler åtgärder som höjer arbetsutbudet."

Penningpolitiken har numera blivit den dominerande stabiliseringspolitiska metoden. Men den är nästan extremt svår att förlägga rätt i tiden pga den långa eftersläpningen innan en ränteförändring får effekt på fundamenta i ekonomin (1-2 år). Istället är det lätt hänt att åtgärderna hamnar så mycket fel i tiden att de bidrar till att förstärka svängningarna. Det är nu vad man kritiserar Alan Greenspan för när det kan hävdas att den låga räntan efter "september eleven" drev fram ett överdrivet bostadsbygande och en prisboom på hela husmarknaden i USA. I Sverige kan man tydligt se att ränteförändringarna varit feltajmade i förhållande till konjunkturen under åtminstone fem år fram till nu.

Ränteförändringar bygger på att efterfrågan kan påverkas genom att folk som har stora lån får större eller mindre köpkraft. En räntesänkning betyder att husägarna och bostadsrättsinnehavarna inte bara får mer pengar i plånboken. De får också en värdestegring på sina tillgångar som både kan leda till minskat sparande och större låntagning. Problemet är att den långsiktiga stabiliteten försämras för att mer kortsiktig stabilitet skall uppnås. Det kan uppstå prisbubblor. Här skiljer sig penningpolitiken från finanspolitiken som teoretiskt sett är mindre obalansskapande.

Finanspolitiken handlar om statens finanser och budgetsaldo. Vid en begynnande lågkonjunktur kan skatterna sänkas eller statsutgifterna höjas och vice versa. Ett problem är dock att det inte är lätt att höja skatterna utan att satsa på välfärden när en överhettning hotar. Och ännu svårare är det att då dra in populära reformer när alla kan se att det går bra för ekonomin i landet. Politiker som försöker driva adekvat finanspolitik inför en högkonjunktur riskerar att inte bli omvalda.

Dessutom finns tidigare epokers missbruk och misslyckanden för finanspolitiken som en black om foten. Många politiker vill gärna utöka den offentliga sektorn. Finanspolitiken ger en möjlighet att göra detta utan att man behöver övertyga väljarna att det är önskvärt med någon specifik välfärdsreform. Det är helt enkelt nödvändigt, kan det hävdas, att t ex bygga ut daghemssektorn för att minska arbetslösheten. Men sedan när dessa personer skulle ha behövts i t ex exportsektorn är det inte möjligt att flytta dem dit igen. Då kan politikerna istället lättare höja skatterna och samtidigt göra någon mindre reform. En permanent större offentlig sektor är sålunda uppnådd utan egentlig strid.

Det var något av denna kniptångsmanöver som ständigt tillämpades i Sverige tidigare. Under lågkonjunkturerna ökades den offentliga verksamheten. Skatterna höjdes både avsiktligt och automatiskt. När det blev för litet kvar i plånboken drevs inflationsgenererande löneökningar fram. Dessa medförde tillsammans med progressiva skatteskalor att skatterna steg automatiskt ännu mera. Idag är dock politikerna inte lika ivriga med att bygga ut den offentliga sektorn - och knappast med hjälp av så enkla manipulationer.

Missbruket av finanspolitiken bromsas idag också av det misslyckande som inträffade i början av 1990-talet. Detta skedde framförallt genom att man ansåg att finanspolitiken skulle bestå i att låta de s k "automatiska stabilisatorerna" verka. När arbetslösheten ökade och skatteintäkterna minskade skulle staten trots minskade skatteintäkter öka utgifterna för a-kasseersättning mm. Denna passivitet medförde till slut att budgetunderskottet uppgick till mer än 10 procent av BNP, vilket bedömdes som statsfinansiellt farofyllt. Frågan är dock om det finns någon annan syn på stabilisatorerna idag?

Ett sätt att kringgå den initiala svårigheten med finanspolitikens underskottsproblematik är att driva statsbudgeten med överskott. Regeringen har som mål att hålla ett överskott på 1 procent över en konjunkturcykel och EU föreskriver att det normalt inte får bli större än 3 procent av BNP under ett år. I praktiken har dock överskottet varit flera procentenheter större över flera år än regeringens mål. Det betyder både att regeringen kan vidta expansiva åtgärder och låta stabilisatorerna minska budgetsaldot utan att detta ens kryper under nollstrecket - åtminstone i prognoserna. Diskussionen om en ökning av statsskulden kan skjutas på framtiden och kanske helt undvikas om recessionen blir mild. Utåt kan regeringsledamöterna framträda som "budgetbalansfundamentalister" samtidigt som de beslutar om ofinansierade stimulansåtgärder.

Men om stimulansåtgärderna inte räcker för att motverka konjunkturnedgången kan ett underskott i statsbudgeten uppstå. Det finns pessimistiska konjunkturprognoser som redan förutskickar detta. Då måste regeringen och oppositionen bekänna färg. Hur ställer man sig till en underskottsskapande finanpolitik? Anders Borg har antytt att ett underskott skulle öka det privata sparandet (teorin om rationella förväntningar). Sannolikt vill regeringen av valtaktiska skäl ändå gasa på inför valåret 2010 medan oppositionen av omvänt valtaktiska skäl kommer att framhålla det förkastliga i ett underskott i statsbudgeten. Vem har då rätt?

Till denna fråga finns det anledning att återkomma. Dessutom finns den mera teoretiska rekommendationen att finanspolitik inte är effektiv vid flytande växelkurs medan penningpolitik är det. Och omvänt: vid fast växelkurs finns det inget utrymme för en självständig penningpolitik som dessutom kan hävdas vara långsiktigt obalansskapande. Är det lösningen för att undvika finanskriser i framtiden?

Andra bloggar om: konjunkturer, konjunkturnedgång, stabiliseringspolitik, stimulanspolitik, nya jobb, penningpolitik, räntan, finanspolitik, räntepolitik, budgetbalans, budgetunderskott, Keynes, krispolitik, finanskrisen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se