Den bokläsande arbetaren finns inte längre

Bokläsning av tyngre sort är ett tecken på teoretisk förmåga. Om personer med denna förmåga får studera blir det inte kvar just några bokläsande arbetare. Meritsamhället drar ut begåvningarna ur socialgrupp 3 med vanskliga konsekvenser för arbetarklassen.

Kjell-Olof Feldt skrev i det senaste numret av Axess 5/09 om sin uppväxt i arbetarklassen och hur han brukade försöka läsa alla böcker han kom över. Hans artikel var en av fem som handlade om temat ”det nya klassamhället”. Det är dock oklart hur man skall se hans artikel i relation till detta tema. Är det ett tecken på ett nytt slags klassamhälle att nästan inga arbetare idag läser riktiga böcker?

Vi kan först betrakta denna fråga utifrån motsatt perspektiv. Antag att arbetarna fortfarande läser klassisk litteratur i samma utsträckning som t ex den övre medelklassen. Vad skulle det i så fall tyda på? Vanligtvis är intresse för tyngre litteratur ett tecken på abstrakta färdigheter, intresse för teoretiska frågor och en förmåga att lösa komplexa problem. När Feldt växte upp fanns det en hel del arbetare som hade dessa egenskaper. Vi hade ett klassamhälle där inte personer med dessa egenskaper fick studera eftersom detta kostade pengar. De fick bli arbetare trots att de skulle ha klarat en högre utbildning.

Om arbetarna fortfarande skulle läsa riktiga böcker måste det vara ett tecken på att det finns arbetare som skulle passa för mer kvalificerade studier men som inte har studerat. En orsak till detta skulle kunna vara att de ser värdet av studier som litet. Dagens sammanpressade lönestruktur och progressiva skatter gör helt enkelt ”utbildningspremien” för liten för att det skall löna sig att bli något annat än arbetare.

En annan orsak skulle kunna vara att personer med begåvning drar sig för att vidareutbilda sig eftersom det utvecklats mer osynliga klassbarriärer som t ex en föraktfull syn på teoretisk skolning eller tvärtom, en nedlåtande syn på studenter från socialgrupp 3. Eller kanske studiemedelssystemet blivit så påvert att det återigen fordras rika föräldrar för att man skall kunna studera?

Men i verkligheten finns det inte särskilt många bokläsande arbetare längre. Klassamhället har övergått till att bli ett meritsamhälle. De som meriterar sig för högre studier blir inte arbetare utan får olika kontorsyrken och liknande. Begåvningarna i socialgrupp 3 går via utbildningssystemet till socialgrupp 2. Det medför rimligtvis efterhand avgörande konsekvenser för arbetarklassen. Men dessa kan inte diskuteras öppet – åtminstone inte i Axess.

För det första kommer det inte att finnas lika många kvalificerade företrädare för arbetarklassen i socialgrupp 3 längre, som kan bli fackliga ombudsmän, politiker eller fackförbundsordförande. Risken finns att de som ändå utses kommer att fatta mindre kompetenta beslut.

För det andra finns det en viss korrelation mellan föräldrarnas teoretiska förmåga och deras barns förmåga. Det betyder att andelen barn ur socialgrupp 3 som går till högre studier successivt minskar. Risk finns för att detta leder till en stigmatiserande attityd mot grupp 3 inom andra grupper i samhället. Följden kan bli att den sjunkande andelen måste förklaras och motarbetas på andra sätt som inte ger samma möjligheter till stigmatisering. De åtgärder som blir följden av att politikerna sticker huvudet i sanden riskerar dock att bli inadekvata och rentav skadliga.

En av de åtgärder som länge diskuterats är en rent mekanisk utjämning av medborgarnas inkomster. Om alla människor har samma förutsättningar borde slutresultatet bli ungefär detsamma i ekonomiskt (och socialt?) avseende. Eftersom detta inte är fallet måste staten enligt detta synsätt gå in med tvångsomfördelande åtgärder så att "klassamhället" elimineras.

Läs även andra bloggares åsikter om klassamhälle, jämlikhet, klasser, socialism, utjämning, arbetare, bokläsning, kultur, staten, fördelningspolitik, tvång, stigmatisering, socialgrupp 3, filosofi, politik på intressant.se