söndag, juni 24, 2012

EU-ledarna låter det gå åt skogen genom beslutsångest

Varför vill politikerna i Europa diskutera irrelevanta problem som bara har en teoretisk beröring med dagens akuta skuldkris? Vi kommer med stor sannolikhet att få se ett intetsägande resultat av nästa veckas EU-möte.

Den här veckans toppmöte i EU kommer av allt att döma inte leda till att den akuta krisen i Spanien kommer att kunna lösas. Istället vidtar en politisk diskussion om hur ramarna för verksamheten i euroländerna ska se ut om fem, tio år. Det kastas in förslag om t ex en bankunion som ingen vet vad det är. Men på måndag kommer kanske ett förslag som kan diskuteras vidare på torsdag. Detta gäller också gemensam bankakut och insättningsgarantier.

Det mest sannolika är att eurozonen hankar sig fram som tidigare. Det kommer att fordras nya räddningspaket för att rädda Grekland och att man gör minimala stödåtgärder för Spanien. Men ingenting av detta kommer att vara tillräckligt för att ge en avgörande förändring.

Allt fler bedömare pekar i detta sammanhang på att EMU är felkonstruerad. Man kan inte ha en statsövergripande centralbank som driver en gemensam penningpolitk och samtidigt 17 olika regeringar som sköter finanspolitiken. Därför talar man om behovet av en "fiskal union" och i förlängningen en politisk union. Men redan en fiskal union, som ju verkar vara en felöversättning av det som på svenska borde kallas finanspolitisk union, är ett stort steg till en politisk union.

En gemensam finanspolitik har länge varit på tapeten utan att det närmare har preciserats vad detta skulle handla om - mer än att det skulle fordra mer av gemensam skattepolitik. Strängt taget är finanspolitiken den andra delen av stabiliseringspolitiken. Politikerna har länge haft en förkärlek att låta den första delen, dvs penningpolitiken, vara dominerande i stabiliseringsåtgärderna. Med en fyrkantigt utformad, gemensam penningpolitik ställs i själva verket hårdare krav på finanspolitiken i respektive land för att korrigera den dåligt anpassade genomsnittliga penningpolitiken. Det skulle t ex ha fordrat att Irland och Spanien hade genomfört åtstramande åtgärder för att dämpa utvecklingen på fastighetsmarknaderna.

Vad skulle en "gemensam finanspolitik" då kunna innebära? Är det ytterligare en mera fyrkantig genomsnittspolitik som är dåligt anpassad till de olika delstaterna i den framväxande federationen, som avses? Bryssel dikterar måhända att alla ländernas budgetar ett visst år ska utformas med ett underskott på t ex 0,3 procent? Tyvärr har finanspolitiken en egenskap som förhindrar att utfallet blir som man tänkt sig. Konjunkturen kan slå olika på olika länder och de kan ha automatiska stabilisatorer som är olika utformade. Då blir också budgetutfallet helt olika trots att man haft samma saldomål i de olika länderna. Det är helt enkelt omöjligt att ha "samma finanspolitik" över hela eurozonen. Och det är också mycket oklokt om man försökte.

Ibland får man dock intrycket att fiskal union är någonting mindre långtgående än finanspolitisk samordning. Det verkar då vara fråga om finansiella anpassningar som att länderna går i borgen för varandra, t ex genom att man tar upp gemensamma lån via euroobligationer. En diskussion om detta tar mycket lång tid och kräver grundlagsändringar i en del länder. Men det vore typiskt om Europas ledare började tjafsa om sådana långsiktiga frågor när de egentligen avkrävs beslut om hur Spanien ska räddas. Dagens situation skulle inte ha varit så allvarlig om inte ledarna sedan i höstas hade lagt så mycket arbete på en "finanspakt" som först år 2013 ska börja verka, men som visat sig så orealistisk att t ex Spanien redan beviljats undantag.

Det verkar finnas någon sorts psykologisk beslutsångest hos Europas ledare, som förhindrar dem från att ta kraftfulla beslut som skulle motverka den akuta skuldkrisen. Istället ägnar man sig åt mycket av en skendebatt om långsiktiga problem. Den debatten lurar många bedömare att tro att politikerna verkligen diskuterar väsentliga problem trots att de inte gör det. Frågan är bara varför politikerna undviker väsentligheterna.

När ett hus brinner och brandkåren kommer måste man klara ut hur man bäst släcker elden omedelbart. Att istället diskutera hur brandskyddet kan förbättras och hur samverkan mellan olika brandkårer och lokala krafter bättre ska samordnas i framtiden verkar vara irrelevant för de väsentliga insatserna för att släcka elden nu.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

15 Comments:

At 24 juni, 2012 10:35, Anonymous Kalle said...

Det är väl ungefär som änder som börjar putsa fjädrarna om de utsätts för något skrämmande som de inte kan fly från. Och Merkel brukar ju vara välkammad. Frågan är väl när hon ska börja kamma sidbena och låta mustaschen växa ut.

 
At 24 juni, 2012 16:51, Blogger ekvationsteorin said...

QE och lönestopp.

Jag ser ingen annan lösning som kan verkställas omedelbart och som är politiskt genomförbart.

Danne din analys är bra men vi måste även ta fram en lösning för krisen, EU gör det inte dom är handlingsförlamade.

Har du något bättre ide än QE och lönestopp?

 
At 25 juni, 2012 09:48, Anonymous Anonym said...

"Har du något bättre ide än QE och lönestopp?"

- Någon form av "topplånsfond" för Spaniens och Greklands värsta lån, garanterad av Tyskland och med säkerheter.

- "Stor" Grekisk default, Euro-utträde och aggressiva bankräddningsaktioner från ECB. Garantier för Spanien och Italien enligt ovan.

- "Stor" Grekisk default, inget Euro-utträde, massiva transfereringar från övriga EU. Garantier för Spanien och Italien enligt ovan.


Grundproblemet är skenande räntor och kreditosäkerhet för vissa länders statsskulder.

Att köra mer QE tillsammans med ett lönestopp (leder i regel bara till att löneökningar betalas ut som ibland snedvridande fringisar) är kanske bättre än att göra ingenting eller att diskutera framtida finanspakter, men det är ett mycket indirekt / ineffektivt sätt att angripa kärnproblematiken.

/Ekon

 
At 25 juni, 2012 13:22, Blogger Per-Olof said...

Vilka växte sig ur en skuldkris?

Källa: Carmen M. Reinhart & Kenneth S. Rogoff (2009), "This Time Is Diffferent".

IMF-ekonomerna Reinhart, Rogoff och Savastano genomförde en studie på medel- och låginkomstländer under perioden 1970-2000 där ration för externa skulder sjönk med mer än 25% av BNP. De fann att BNP-tillväxt var en svag förklaringsfaktor för länders skuldåterbetalning.

Sidan 84: "in only one of these episodes (Swaziland, 1985) did the debt ratio decline primarily because the country “grew” out of its debts!"

De nationer som har fått ner sina skulder relativt BNP har ofta gjort det genom att antingen gå i konkurs (om de tagit dollarlån) eller genom att inflatera bort skulderna (om de kunnat ta stora lån i den egna valutan).

I vissa fall hittar man förstås även flitiga nationer som betalat tillbaka på ett hederligt sätt genom aggressiva återbetalningsplaner. I det lägret hittar vi bl.a. Korea och Thailand. Men att amortera ner skulderna ens i bra tider är en relativt sällsynt ambition.

Varför talar inte stimulans-förespråkarna om alla framgångsrika exempel på länder som följt deras huskur och blivit friska? Svaret torde vara uppenbart för läsaren vid det här laget. De finns i princip inte.

Rent praktiskt sett förespråkar dagens politiker fler stimulanspaket, offentliga “investeringar” (som inte görs av marknaden därför att de har för låg avkastning) och satsningar på “utbildning” (d.v.s. arbetsmarknadspolitiska åtgärder).

Man varnar för de röster som vill balansera budgeten i ett alltför tidigt skede och pekar därför på exempel som man tror kan avskräcka (bl.a. på Herbert Hoover, som dock ökade de offentliga utgifterna).

 
At 25 juni, 2012 17:04, Blogger ekvationsteorin said...

Kalle
Stoppa alla löneökningar politiskt.
Man kan tvinga arbetslösa att ta jobben till samma lön, annars så försvinner arbetslöshetsersättningen.

Facket kan stoppa alla centrala löneökningar.

Stoppar vi löneökningarna så fungerar QE, dom problemen du tog upp löser QE.

Det är den fria lönebildningen som är problemet, löneökningarna blir för stora och det leder till inflation som dom bekämpar med en minskning av penningmängden (motsatsen till QE)

Det är tokigt att arbetslösheten ska stoppa löneökningarna NAIRU.

Stoppar vi löneökningarna så kan vi sätta fart på ekonomin med en stimulering QE.
Med fri lönebildning så leder QE lätt till löneökningar vilket bara driver upp inflationen.

QE med lönestopp löser krisen.

 
At 26 juni, 2012 14:13, Blogger ekvationsteorin said...

QE med lönestopp löser krisen.

Bankerna saknar pengar.
Staterna saknar pengar.
medborgarna saknar pengar.

Ingen kan låna mer pengar för en större skuld klarar ingen av.

Credit crunch har minskat pengarna som cirkulerar i ekonomin och QE kan återställa mängden pengar som cirkulerar i ekonomin.

Albert Einstein citat
"Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka." Fri lönebildning har skapat våra problem.

"Allting ska göras så enkelt som möjligt – men inte enklare."
QE och lönestopp, enklare än så kan inte löningen bli.

 
At 26 juni, 2012 14:48, Anonymous Anonym said...

""Allting ska göras så enkelt som möjligt – men inte enklare."
QE och lönestopp, enklare än så kan inte löningen bli."

Om du ska köra generell QE i hela EU för att inflatera bort Greklands och Spaniens statsskulder känns det som att jaga mygg med atombomb.

Bättre att köra en default där det behövs (d.v.s. där skuldbördan är orimlig), för att sedan trycka pengar för att staga upp banker och stater som behöver det i efterdyningarna.

/Ekon

 
At 26 juni, 2012 15:33, Blogger ekvationsteorin said...

Ekon
Det blir ingen inflation med QE om vi stoppar löneökningarna.

Den allmänna åsikten om inflation verkar vara en vandringssaga.
http://danne-nordling.blogspot.se/2011/12/vantar-hyperinflation-som-i-tyskland-pa.html

http://danne-nordling.blogspot.se/2009/03/blir-det-hyperinflation.html

http://danne-nordling.blogspot.se/2008/08/inflationsdogmen-ifrgasatt.html

QE behöver inte täcka alla skulder det räcker nog med att återställa penningmängden och eventuellt öka den lite.

"default"
Måste i så fall genomföras ögonblickligen, en lång och utdragen process till default är förödande för ekonomin.

 
At 26 juni, 2012 16:44, Anonymous Anonym said...

"Det blir ingen inflation med QE om vi stoppar löneökningarna."

Om du dramatiskt vill reducera Spaniens och Greklands (ev. även Italiens) statsskulder genom ett generellt ökande av penningmängden i Europa krävs det en rätt rejäl inflation, per definition. Därför är det bättre att rikta QE direkt dit det behövs, d.v.s. direkt till att minska de berörda ländernas statsskulder, antingen genom transfereringar eller default + räddningsaktioner.


"Måste i så fall genomföras ögonblickligen, en lång och utdragen process till default är förödande för ekonomin."

Det håller jag helt med om. I och för sig kanske krisen kan lösas genom en utdragen serie räddningsaktioner (den väg vi nu är på), men som du korrekt påpekar blir den vägen realekonomiskt smärtsam.

/Ekon

 
At 26 juni, 2012 18:05, Blogger ekvationsteorin said...

Ekon
"per definition"
beskriv det, jag vill ha fakta inte påståenden.

QE kan lätta på skuldbördan eller så kan QE användas för att stimulera ekonomin så staterna får in mer pengar via skatterna och på så sätt kan betala skulderna.
Först så måste dom besluta om QE sen kan dom bestämma hur pengarna ska användas.

Hade dom gjort en default i början av Greklandskrisen så hadde vi sluppit denna nedgången i ekonomin.

Förövrigt så finns det en konstig åsikt om att länder som har problem ska straffas med högre ränta, det leder till större ekonomiska problem som i sin tur leder till högre ränta, så fortsätter det in i en nedåtgående spiral.
Höjer marknaden räntan kraftigt så kan inte ett land ta sig ur en kris utan default.

Hypotetisk om ECB i början av krisen hadde gett bankerna lån till 0,5% ränta och om bankerna sen hadde lånat ut till 1% till Grekland, hadde Grekland då kunnat klara sin ekonomi?

 
At 27 juni, 2012 09:29, Anonymous Anonym said...

"beskriv det, jag vill ha fakta inte påståenden."

Om du vill minska de aktuella ländernas skuldbörda genom generell (ej riktad) QE har jag helt enkelt svårt att se hur det skulle kunna fungera, mer än som marginell lindring (genom generell stimulanseffekt).

De aktuella ländera har mycket stora statsskulder, med höga räntor på nyupplåningen (på grund av den risk för default som föreligger). Det är det som driver krisen, de ständiga räddningspaketen, finansmarknadsoron, etc.

Även om du genom super-QE skulle få t.ex. den grekiska ekonomin till fullt kapacitetsutnyttjande utan jätteinflation (troligtvis skulle du få rejäl asset price inflation, extra uppblåsta bostadsbubblor, etc., eftersom du skulle behöva bräcka förväntningar, etc.) skulle nu det inte räcka för att dra länderna ur den nu aktuella "dödsspiralen", särskilt som monetär stimulanspolitik har långa tidslaggar, det vill säga du skulle få vänta lång tid på resultaten på realekonomin.



"QE kan lätta på skuldbördan eller så kan QE användas för att stimulera ekonomin så staterna får in mer pengar via skatterna och på så sätt kan betala skulderna."

Det förstnämnda scenariot är det jag tolkar som "QE", d.v.s. generell ökning av penningmängden.

Det andra scenariot skulle fungera, och det är det som jag förordar, d.v.s. att ECB ordnar pengar som garanterar/löser krisskulderna, alternativt stadgar upp bankerna och länderna efter en default.

/Ekon

 
At 27 juni, 2012 12:49, Blogger Danne Nordling said...

Per-Olof, svårigheterna med den långdragna eurokrisen hänger sannolikt samman med att EMU är ett växelkursomde där det är omöjligt för enskilda länder att ändra valutakursen. Reinhardt och Rogoff har efter vad jag kan minnas inte studerat hur överskuldsatta länder med låst växelkurs kunnat lösa sina problem.

Tidigare skuldkriser har nästan alltid klarats genom alternativen bankrutt, devalvering och åtstramning i kombination. Det är väl enbart Estland som begränsat sig till åtstramning och intern devalvering. Att det lyckades berodde kanske på den lilla offentliga sektorn och vanan vid svåra umbäranden från sovjettiden.

Vi har inte några goda prejudikat för framngsrika saneringtgärder för flera länder samtidigt och där övriga länder mest också stramar åt. Receptet för enstaka länder som kan devalvera är sannolikt destruktivt för eurozonen idag.

Jämför Grkland och Argentina. Hur skulle Argentina kunnat klara sig om man inte hade släppt valutans koppling till dollarn?. Det gick illa nog ändå.
/DNg

 
At 27 juni, 2012 13:29, Anonymous Fufluns said...

Jag tror att EU är ett sänkt skepp, och att det egentligen inte finns så mycket att göra.
Politikerna kommer att låtsas som ingenting länge och väl - sen kommer en krasch eller en utdragen pysning...vi får se vad det blir.

 
At 27 juni, 2012 16:19, Blogger ekvationsteorin said...

Ekon
Stimulans behöver inte leda till
"uppblåsta bostadsbubblor"
det kan motverkas med exempelvis slopade ränteavdrag, krav på kontantinsats, amorteringskrav, med mera.

"särskilt som monetär stimulanspolitik har långa tidslaggar"
Det kan gå snabbt om dom använder lite av QE till höjda barnbidrag, bidrag till svaga grupper, det får fart på konsumtionen över en natt.
Vi kan få ekonomin att nå full kapacitetsutnyttjande på en natt.
För att det ska lyckas så krävs det lönestopp.

"Det andra scenariot skulle fungera, och det är det som jag förordar, d.v.s. att ECB ordnar pengar som garanterar/löser krisskulderna, alternativt stadgar upp bankerna och länderna efter en default."
ECB kunde kräva tillbaka en del pengar som dom har lånat ut till bankerna och i stället direkt låna ut samma pengar till staterna, 1% ränta.
Det får ner räntorna till rimliga nivåer, alla lån till orimliga räntor löses in, det pressar ner räntorna till 2-4% vilket är rimliga räntor.

Krisen kan lösas QE och lönestopp.

 
At 27 juni, 2012 17:08, Blogger ekvationsteorin said...

QE och lönestopp.
Någon relevant nackdel att göra så har jag inte sett, varför gör vi inte det då?

 

Skicka en kommentar

<< Home