onsdag, februari 21, 2007

Nationalekonomins resultat är ofta obekväma

Karl Marx försökte göra sig till nationalekonom. Att låna prestige förekommer också idag vilket leder till skepsis mot vetenskapligheten. Men också politikernas önskan att verkligheten skall se ut på annat sätt än vad ekonomerna hävdar bidrar till kritiken mot nationalekonomin som vetenskap. Vi såg det i valrörelsen.

I en artikel 'under strecket' i SvD den 16/2 skriver professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson, Uppsala, om nationalekonomernas tendens att "tycka" i politiska frågor. Det har medfört att de anklagats för att göra vetenskap av den personliga ideologin utan att det tydligt framgår. Att skilja mellan fakta och värderingar är kanske ett speciellt problem för den vetenskap som tidvis har kallats "politisk ekonomi". Det var också en av de första ekonomerna, David Hume (1711-1776), som poängterade att man "inte kan härleda bör från är".

Magnusson inleder med ett något apart exempel som rör hur den klassiske nationalekonomen David Ricardo (1772-1823) blev kritiserad 1821 för att han i sitt verk Principles of Political Economy hade tillfogat ett resonemang om att ökad maskinanvändning riskerade att leda till ökad arbetslöshet. Kritiken gick ut på att en sådan ståndpunkt skulle kunna egga upp de s k ludditerna, som redan praktiserade tesen att maskinerna skulle slås sönder eftersom de tog jobben från väveriarbetarna.

Förvisso hade Ricardo rätt i det korta perspektivet. Men på längre sikt hade han fel. Detta inbjuder till generationsutilitarism, vilket ställer hela den makrofilosofiska fördelningsteorin i blickfånget. För en ekonom utan kunskaper i politisk filosofi borde det betyda att man avstår från att komma med rekommendationer om maskinernas "lämplighet". Ricardo hade också lanserat en annan teori som rörde prisutvecklingen på olika varor. Redan Adam Smith (1723-1790) hade betonat arbetets betydelse för priset vilket Ricardo utvecklade till en teori om den långsiktiga relativprisutvecklingen.

Båda dessa teorier hos Ricardo utnyttjades senare under 1800-talet av poeten och filosofen Karl Marx (1818-1887) för en deskriptiv teori om det industriella ekonomiska systemets långsiktiga utveckling mot kollaps. Sett i efterhand var detta nog historiens största missbruk av nationalekonomin för egna, ideologiska syften. Denne Marx, som av sin finansiär Engels beordrades att utnyttja nationalekonomin för att bevisa deras ungdomstes, visade till en början stor motvilja mot "den ekonomiska skiten". Men så småningom försökte han låna prestige från den nationalekonomiska vetenskapen genom att han började kalla sig nationalekonom. Det lyckades knappast under hans livstid då han istället helt oförtjänt i pressen lyckades bli betraktad som en farlig revolutionär som hade ett finger med i spelet kring Pariskommunen 1870.

Eftersom nationalekonomin ligger så nära den politiska verksamheten tenderar en del ekonomer (och några icke-ekonomer) även idag att använda nationalekonomin för att stärka dagspolitiken i sådan riktning som den egna ideologin dikterar. Det leder givetvis till skepsis hos utanförstående betraktare. Men även strikt värderingsfria resultat av nationalekonomiska resonemang har inte sällan ansetts förgripliga eftersom de inte stärkt den politiskt önskvärda slutsatsen. Senast såg vi detta förra året i den svenska valrörelsen.

Ett enkelt exempel är pristeorin inom nationalekonomin. Lagen om utbud och efterfrågan som bestämmer marknadspriset har beskrivits som att "vi kan inte acceptera att leva under de anonyma marknadskrafternas diktatur". Vad man avser är t ex att oroligheter som minskar jordbruksproduktionen leder till brist på mat som i sin tur medför stigande priser. När så nationalekonomerna förklarar att prisreglering inte ger mera mat utan tvärtom riskerar att leda till ännu värre förhållanden tas detta som ett bevis för att ekonomerna "alltid står på den starkares sida" när de inte vill applådera statsingripanden.

I valrörelsen fördes ett liknande resonemang för arbetsmarknaden. Från socialistiskt håll avvisades tanken att en ökad lönespridning med lägre löner framförallt för de mest svåranställda skulle kunna ge fler jobb på längre sikt. Det gick så långt att förslagsställarna själva - den borgerliga Alliansen - förnekade att jobbavdrag och lägre a-kassa skulle bidra till sänkta löner. Evidenta empiriska undersökningar omtolkades av kritikerna för att visa att det inte skulle kunna bli fler jobb.

Men redan teorin om arbetsspecialisering visar att det både finns en effekt i form av minskad maskinintroduktion och en avlastningseffekt för mer högavlönad arbetskraft. Den senare är naturligtvis inte så stor som jag beskrev i principexemplet om löneskillnaderna mellan diskare och kockar på en restaurang 30/1-07. Men ökade löneskillnader måste rimligen på längre sikt få effekten att fler lågproduktiva kan anställas. Den nationalekonom som då företrädde uppfattningen att större löneskillnader ger fler jobb, Lars Calmfors, angreps så kraftfullt att han senare såg sig nödgad att ta upp en principdebatt om huruvida nationalekonomerna överhuvudtaget borde delta i samhällsdebatten (äv 2/1-07 DNdeb).

Man kan fråga sig om andra vetenskaper skulle vara mindre förtjänta att nagelfaras på förekomsten av dolda värderingar. Hur är det med genusforskningen? Är sociologerna befriade från personliga värderingar i sina offentliga framträdananden? Och är klimatforskningen garanterat befriad från det dolda syftet att påvisa behovet av ytterligare restriktioner? Redan Thomas Kuhn hävdade på 1960-talet att vetenskapen inte undgick inflytandet från utomvetenskapliga inslag. Men att från detta dra dra slutsatsen att vetenskapen är en social konstruktion verkar litet magstarkt.

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

15 Comments:

At 21 februari, 2007 14:31, Blogger Disen said...

Tack för den innsiktsfulla historiebeskrivningen ! Jeg er säker på at du skulle göra suksess med e-lärningskurser !

Men låt oss fokusera på den eviga frågan : va er egentligen den optimala mixen av löneskillnader, allmännt välmående och omställningsdynamik. För det första : Er du enig i at den politiska ekonomins mål er just ett sådant tredelat mål ? Vi kan diskutera definitionen och viktningen av dessa men hovudsaken er att erkänna att det finns avvägningar.

Trots Marx alla brister och marxismens mislyckade lösningsförslag, så upplevar jag som fysiker att Marx' tes om teknikutvecklingens ständiga seger över den fulla sysselsättingen er en komplett modell som beskriver verkligheten. Smith och Ricardo beskriver likvikter som numera inte går att återställa inom överskådlig tid iom dagens globalisering och er derfor irrelevanta. von Mises, Nozick och Reisman beskriver en perfekt kapitalism utan stat men med perfekte affärsmenn - en utopi på linje med kommunismen. En sådan politik skulle helt säkert föra till nya revolutioner. Dagens apologeter för globaliseringen som Norberg, Bhagwati, Wolf mfl ser jag som direkt naiva och utan innsikt i världskulturer, civilisationernars historia, sosiologi och antropologi. Frågorna äro och förblifva : Hur mycket stress och illamående skall kortsiktigt påföras en nation i frihandelns navn bara fordi en valutakurs tilfälligtvis har hamnat på viss nivå ? Långsiktigt mår vi säkert bra av visst varuutbyte men varför skall vissa generationer slita sönder seg ? När man ser att prylarna prissätts etter marknaden, så tappar teorin om reelle kostnader, prispress og global konkurrens kraft. När man ser att mellanmännen sopar inn all profit och utarmar ett u-land ? Skall vi inte vara mer ambitiösa enn att konstatera att dom fattigstas dagsinnkomst öker från o.5 til 1 dollar - igjen et högst osäkert mått ? När teknologiframstegen er så stora att dom flesta kan säkras ett behagligt liv, varför måste vi piskas från 8 till 5 i 40 år ?
Er inte tid och lugn numera hårdvalutan ? Kan vi inte kräva att dom ackumulerade kapitalhögarna används för ett komplett finanssystem som gör att vi får lån och pengar när det behövs och inte vid pensionen ? Er det socialism att hävda att det psykologiska välmående när ett optimum när man er omtrent lika rik som grannen ?
Kan vi inte kräva på politisk väg att oljetrilliarderna används för att på allvar finansiera nya energikäller ?

Min innvänding mot nationalekonomin - i den grad den numera existerar i en global värld - er att användingen av kapitalet och investeringarna kan gjöras mycket mer effektiva och generösa överför vanliga knägare och innovatörer. Det kan låta som kollektivism men vem beöver another trillion dollar movie som Lou Reed utrycker det ?
Kan inte nationalekonomin ersättas av nya valutor, nya tidsskonton osv som just garanterar ett allmännt välmående utan att lägga band på dom traditionella incentiven och arbetslinjen ? Det låter så fjuttigt när Lars Calmfors ordinerar lite mer löneskillnader för att få lite mer jobb. Dom her lineära och inkrementella framskrivningarna på en tilfällig relativ jämvikt.. Numera kan riksbanken hitta nya räntebanor och vips er räntespöket borta.. Senaste nobelpristagarn sa att noe så odefinerat som förväntningar bestämde arbetslösheten...

Du ställer ju rätteligen själv hårda krav på bevisförsel i klimatfrågan. Varför kan vi inte få en hållbar solfysiksteori för ekonomin som uppfyller våra krav till en säker grundplåt ?

 
At 21 februari, 2007 15:54, Anonymous Tom said...

Ett pragmatiskt föredöme vad gäller ekonomisk styrning borde vara Sir John Cowperthwaite. Politiken var enkel. Resultatet var att lyfta miljoner människor ur armod till välstånd på kort tid.

Cowperthwaite summed up his part in the colony's success over the decade with some modesty: "I did very little. All I did was to try to prevent some of the things that might undo it."

The measure of that success was a 50 per cent rise in real wages, and a two-thirds fall in the number of households in acute poverty. Exports rose by 14 per cent a year, as Hong Kong evolved from a trading post to a major regional hub and manufacturing base.


http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2006/01/25/db2501.xml&sSheet=/portal/2006/01/25/ixportal.html

 
At 21 februari, 2007 20:44, Blogger Per-Olof Persson said...

Ideologi och vetenskap

1803 publicerade Jean-Baptiste Say (1767-1832) sitt verk "Traite’ d’Economie Politique" (A Treatise on Political Economy). Say var för laissez-fair (få statliga ingrepp i marknadsekonomin) och motståndare mot skatter. Det kan ses som en personlig värdering om man som Say skriver att "skatt är stöld" osv. Men det som egentligen är intressant i sammanhanget är om forskaren använder sig av en riktig vetenskaplig metodik och att resultatet av forskningen är riktig.

Say inleder boken med att beskriva den vetenskapliga metodiken han använder. Därefter använder Say konsekvent sin teori om marknader (la theorie des debouches) för att analysera ekonomin. Say var för laissez-fair och emot skatter därför att hans teori om marknader gav svaret att de fattiga enbart kan få det bättre om produktionen av varor ökar.

De fattiga får det bättre om de har möjligheten att producera mer varor. I grunden måste en individ först producera varor för att kunna byta till sig varor som individen eftertraktar. Statliga ingrepp i marknadsekonomin samt skatter minskar möjligheten för de fattiga att producera varor. Därför är slutsatsen att de fattiga får det bättre med laissez-faire och minimalt med skatter.

Denna slutsats kan enbart ifrågasättas om den vetenskapliga metodiken är felaktig eller om det uppkommit ett fel i forskningsresultatet. Oftast använder dock andra "forskare" metodiken att förlöjliga forskaren. Exempelvis skrev Karl Marx att "Say var dum i huvudet".

Den nationalekonom som har skrivit mest om politiska ideologier och vetenskap är Ludwig von Mises. Mises ansåg att den vetenskapliga metodiken först måste utvecklas och att forskningsresultatet ska vara fritt från värderingar (Wertfrei). Om forskningsresultatet kommer ut i bokform går det dock inte helt och hållet vara fri från värderingar. Detta beror på att forskningen påverkar forskarens värderingar.

Ett problem är om det är tvärtom - att forskarens värderingar styr resultatet av forskningen. I fallet Karl Marx, ändrar Marx Ricardos teorier så att de passar Marx egna syften. Samma sak sker när fackföreningarna påstår att medlemmarnas levnadsstandard beror på de nominella lönerna. Löntagarnas standard beror på hur mycket som produceras per arbetstimme. Facket håller också tyst om skatternas inverkan på löntagarnas standard samt att inflationspolitiken fördelar rikedomar från de fattiga till de rika.

 
At 22 februari, 2007 07:20, Blogger Tino_G said...

Nationalekonomi är politiserad på grund av de ämnen det rör, inte att metodiken är mindre vetenskapligt än mycket annat. Detta blir klart när naturvetenskaperna rör politiska områden: de blir lika politiserade (biologi och klimatforskning är bara två exempel).

Eller för att utrycka det annorlunda:

Biologin om människans genetik eller könsskillnader i hjärnan är inte mer eller mindre vetenskapligt än resten av fältet metodologisk.

 
At 22 februari, 2007 08:28, Blogger Disen said...

Det er lätt att hålla med Marx ang Say. Skall nyfödda finansiera sin egen födsel ? Skall små barn spinna ull så dom kan finansiera sin egen skolgång ?
Come on PO, du kan väl bättre...

Ang Hong Kong som modell för världen : Det blir som att applicera Gnosjö på hela Sverige. Om alla producerade som dom, skulle det finnas lika mycket konsumption ? Dessutan : Lilleputtländer och skatteparadis bara utnyttjar olikheterna mellan stora industrinationer och råvaruproducenter på olika nivå i utveckling. Inget vondt i detta men alla er inte krämare, rentiär eller mellanhand.

 
At 22 februari, 2007 12:15, Blogger Danne Nordling said...

Historiskt kommer de senaste 250 åren sannolikt att betraktas som en undantagsperiod då jordbrukssamhället omvandlades till ett industrisamhälle. De sociala institutioner som implicit fanns i det gamla samhället skulle sedan återskapas i det nya. Då experimenterade man med olika modeller och tidvis i brist på fungerande kreditmarknader ansågs det nödvändigt att staten gick in. Men om det moderna samhället blir bestående kommer detta inte att vara nödvändigt i någon större omfattning längre.
/DNg

 
At 22 februari, 2007 13:25, Anonymous Tom said...

Disen, givet vad du skriver tror jag inte du har den blekaste aning om varför Hong Kong klarat sig så bra, om dess förutsättningar, om vad man gör där, eller ens om hur det fungerar. Eller om ekonomi i allmänhet. Men resultaten talar för sig själva. Och politiskt sett är det inte ens svårt eller dyrt att utföra, det enda besväret är för den klåfingrige byråkraten.

 
At 22 februari, 2007 13:32, Anonymous Tom said...

Per-Olof Persson pekar dessutom på ett problem som är i synnerhet intressant för Sverige, nämligen principal-agent: kan medborgarna och medlemmarna förvänta sig att deras representanter agerar i deras bästa intresse? Som vi så ofta sett är frestelsen stor att inte göra det.

I Sverige är det synnerligen problematiskt eftersom vi lever i en byråkrati (jag orkar knappt kalla det en demokrati längre) där våra ekonomiska valmöjligheter är unikt hårt kringskurna. (Endast 40% återstår för oss själva att kontrollera, om jag minns DNg rätt.)

Lösningen på detta är naturligtvis att ge medborgarna mer bestämmanderätt över sina egna medel. Enligt byråkratin (vare sig i röd eller blå mantel) är detta tyvärr omöjligt.

 
At 22 februari, 2007 14:02, Anonymous Sture Åström said...

Välfärdsstaten överspelad

Visst Tom. Välfärdsstaten motiverades med att avhjälpa nöden. På 30-talet tog skatterna storleksordningen 10 % av inkomsterna. Det fanns fattigvård och "dårhus" för psykfall. Jag tror inte det fanns så många uteliggare då som nu. En vanlig jobbare hade råd att bygga sin egen villa, om han jobbade lite själv på den.

Våra reala inkomster är nu 10 gånger så höga enligt statistik. Säg att de istället bara är 5 ggr, eftersom kvinnors arbete inte registrerades på den tiden. Av de inkomsterna tar politiken hand om 5 ggr så stor andel, således 25 ggr så mycket pengar.

Det är uppenbarligen groteskt. Och onödigt, om avsikten är att garantera en god lägsta standard för alla, varvid kostnaderna ju bara borde avse de "sämst ställda".

Vårt problem är att politiker blivit så ambitiösa. De vill visa hur väl de vill oss i alla situationer. Det gör att de ständigt använder mer av våra egna pengar. Nu ser kommunalrådet det som sin uppgift att trösta de sörjande då en skolbuss kör i diket.

Vi måste få väljarna att inse politikens begränsningar. Den är helt enkelt väldigt ineffektiv till att sköta det mesta av vad den åtagit sig idag. Svensken måste fås att inse hur rik han egentligen är. Om han fick använda sina egna pengar.

 
At 22 februari, 2007 14:58, Blogger Disen said...

Jeg er inte på nåt sätt imot platt skatt på 15%, arbetslinjen och privatisering/konkurrens der det uppenbart måste till : vård, skola, omsorg, pensioner, jordbruk, byggsektorn osv
Frågan er : måste vi verkligen ge upp all offentlig trygghet och återgå til fattig- och dårhusen ? Kan vi inte lägga ribban åtminstone lite högre ? Givetvis skall det vara svårt att få tillgång till offentligt stöd evt associerad med viss förlust av social status. Omfördelningen och medelklassens behov av bidrag er meningslös.
Frågan er mer under vilken retorik en liberal omsvängning sker. Laissez-faire (som den har kommit att uppfattas, och det er det som er det vesentliga) basunerar ut att folk som inte tjener ihop till bröd for dagen, inte förtjener livets rett. Folk skall skrämmas jobba häcken av seg, inte kräva humana villkor och stå nederst vid dörren. Svara på detta :
1) Hur lågt kommer lönerna falla i globaliseringens navn utan kollektivavtal och fack ? Om ni inte vet, var god ta reda påt och återkom !
2) Varför kan inte bankerna rakt av eller andra multimiljardärer finansiera dom sentrala statsfunktionerna som DI hadde på löpsedeln heromdan ?
3) Varför skall miljardärer ha diskretion att sätta sprätt på sina penar på privatjet, elefantpolo och nascar ? Det er vel ingen samhällsekonomi i det.
4) Måste löntagare skrämmas til blyghet och underdanighet ? Eller blir vi soffpotatis om vi organiserar oss bara lite ?
5) Varför kan inte det förbaskade näringslivet organisera sin egen utbildning om dom inte kan hitta kvalificerad arbetskraft ?

Jeg håller med Sture att politikerne er altför ambitiösa. Men var god berätta vilken ambitionsnivå vi skall lägga oss på ? Dom nordiska länderna klarar av globaliseringen best, tom bättre enn Storbrittanien. Det beror helt säkert på vår relativa klasslöshet, ukorrupta institutioner och jävlar anamma.
Vill vi ha klasskillnader som USA och GB ? Svara ja eller nei !
Det optimala samhället er kanskje det revolutionära och puritanske USA. Men det forutsetter religion och vi vet ju hur ultraliberaler ser på sådant.
Det er spännande med Dannes framtidsspekulationer och jamförelser över seklerna. Vi har nå så mycket teknologi och finansiella ressurser att alla kan garanteras nån typ av meningsfull tillvaro utan fattighus. Frågan er givetvis hur vi bibehåller vårt dyrebara jävlar anamma på samma tid. Detta er ekonomernars uppgift som bla framfördes av en årets kemipristagare under BBCdiskusjonen.

Til Tom : korrigera gärna mitt intryck av Hong Kong som lukrativ mellanhand mellan öst och vest eller säkerhetsventil för eksepsjonellt duktiga kineser som flytt förtrycket. Det er det samma i Luxembourg eller Isle of Man. Det er bara undantagen som bekräftar regeln.

 
At 22 februari, 2007 16:03, Anonymous Anonym said...

"missbruk av nationalekonomin för egna, ideologiska syften."

"Eftersom nationalekonomin ligger så nära den politiska verksamheten tenderar en del ekonomer (och några icke-ekonomer) även idag att använda nationalekonomin för att stärka dagspolitiken i sådan riktning som den egna ideologin dikterar."

Danne,

du har ju själv jobbat på Skattebetalarnas Förening, Näringslivets Ekonomifakta och gett ut böcker på Timbro?

mvh,
G

 
At 24 februari, 2007 23:18, Blogger Danne Nordling said...

Ja "G" du ställer en verkligt existentiell fråga - något enligt följande: Hur kan en person som jobbat i intresseorganisationer som bekämpar socialismen vara objektiv?

För det första har objektivitetsproblemet intresserat mig sedan länge. Det som frapperade mig var att vänstern hävdade att eftersom man inte i verkligheten kan vara fullständigt objektiv, är det lika bra att att vara helt subjektiv (sic). Därefter hängav man sig inte bara åt subjektiv nyhetsrapportering och liknande utan också åt tendentiös verksamhet. Det var givetvis naturligt för personer som deltog i "klasskampen" - dvs ett krig mot en fiende där alla medel var tillåtna.

När vänstern härjade som värst i början av 1970-talet borde de angripna ha förstått att det pågick en oförsonlig kamp och inte en legitim samhällskritik. Det icke-socialistiska Sverige borde ha mobiliserat och bildat motopinion mot vänstern. Istället försökte de borgerliga vinna sympati genom att vara bättre socialdemokrater än sossarna själva. Ett uppehållande försvar bedrevs då bara av några få organisationer på den andra sidan. Det gällde då att på samma sätt som en försvarsadvokat ge motsidans bild av olika samhällsföreteelser så att en bättre balans kunde åstadkommas.

För det andra kan jag nu som oberoende mera inta skiljemannens position. Men jag nöjer mig inte med att lyssna på de olika sidornas utläggningar utan jag ställer frågor och försöker utveckla olika resonemang för att hjälpa fram en sannare bild. Om man försöker gå till grunden och härleda ståndpunkterna från fakta och respekterar rätten till samtycke blir slutsatserna ganska ofta annorlunda än i den allmänna politiska debatten, och som du vet inte nödvändigtvis till fördel för den borgerliga regeringen.

Det leder också till ståndpunkten att nationalekonomin inte får missbrukas som om den var en okontroversiell gren av den politiska filosofin.

De kontroversiella samhällsfilosofiska problemen hör till den politiska teorin och de normativa teorier och etiska läror som denna kan utnyttja. Genom den hämmande inverkan som den under 1900-talet dominerande värdenihilismen utövade har den politiska filosofin inte kommit så långt som andra vetenskapsgrenar. Därför finns mycket kvar att utforska.

Ett helt annat problem är att den politiska filosofin kan komma fram till slutsatser som utmanar stora och starka intressegrupper. Men varför skulle en objektiv vetenskapsdiskussion bry sig om starka intressen? Det är bara då dessa genom att dra in anslagen vid misshagliga slutsatser som de kan ha någon betydelse. Sådant lär förekomma och än värre att anslagsframställningar nekas då de är så klara att man kan ana att resultaten inte kommer att bli politiskt korrekta. Det är att beklaga att sådant förekommer och dessa tendenser bör motarbetas på olika sätt.
/DNg

 
At 25 februari, 2007 16:30, Anonymous Anonym said...

"Ja "G" du ställer en verkligt existentiell fråga - något enligt följande: Hur kan en person som jobbat i intresseorganisationer som bekämpar socialismen vara objektiv?"

Näe, snarare frågar jag mig om det är OK att vara intellektuellt oärlig i bekämpandet av sådant man ogillar. Skattebetalarna, Timbro och liknande försöker sälja ideologi under förment vetenskaplig flagg, och din blogg går i samma stil. Jag vet inte om du är oärlig Danne, eller om du är så hjärntvättad efter alla år i högerns tankesmedjor att du inte kan skilja mellan dina egna subjektiva åsikter, och vad som nationalekonomisk teori och empiri talar om för oss.

mvh,
Garm

 
At 25 februari, 2007 19:07, Blogger Danne Nordling said...

Svar: Vänstern är enligt min bedömning oftare intellektuellt ohederlig eftersom dess budskap går ut på att förändra i en kontroversiell riktning. Högern behöver inte lika ofta ta till ohederliga grepp utan kan nöja sig med att avfärda frågeställningar utan egentlig diskussion med argument av typ: "så här har det alltid varit".

Intresseorganisationer på båda sidorna brukar inte efter vad jag vet använda sig av pretentioner att budskapet är vetenskaplig sanning. Där har du fel, Garm, och det kan alla se som har följt debatten.

Jag gör ett undantag nu och raderar inte ditt inlägg Garm, men argument som att någon konkret beskylls i svepande ordalag för att vara "hjärntvättad" eller "intellektuellt ohederlig" utan något som helst exempel kommer jag inte att tillåta på den här bloggen. Debatten här skall vara någorlunda saklig.
/DNg

 
At 26 februari, 2007 08:29, Anonymous Anonym said...

"Vänstern är enligt min bedömning oftare intellektuellt ohederlig eftersom dess budskap går ut på att förändra i en kontroversiell riktning."

Enligt din subjektiva bedömning. ja. Du tycker det eftersom du själv är höger. En vänsterperson skulle tycka tvärtom.

"Högern behöver inte lika ofta ta till ohederliga grepp utan kan nöja sig med att avfärda frågeställningar utan egentlig diskussion med argument av typ: "så här har det alltid varit"."

"så här har det alltid varit", är ett auktoritetsargument, som går ut att intimidera debattmotståndaren. Kanske inte ohederligt, men osakligt.

mvh,
Garm

 

Skicka en kommentar

<< Home