Nationalekonomins resultat är ofta obekväma

Karl Marx försökte göra sig till nationalekonom. Att låna prestige förekommer också idag vilket leder till skepsis mot vetenskapligheten. Men också politikernas önskan att verkligheten skall se ut på annat sätt än vad ekonomerna hävdar bidrar till kritiken mot nationalekonomin som vetenskap. Vi såg det i valrörelsen.

I en artikel 'under strecket' i SvD den 16/2 skriver professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson, Uppsala, om nationalekonomernas tendens att "tycka" i politiska frågor. Det har medfört att de anklagats för att göra vetenskap av den personliga ideologin utan att det tydligt framgår. Att skilja mellan fakta och värderingar är kanske ett speciellt problem för den vetenskap som tidvis har kallats "politisk ekonomi". Det var också en av de första ekonomerna, David Hume (1711-1776), som poängterade att man "inte kan härleda bör från är".

Magnusson inleder med ett något apart exempel som rör hur den klassiske nationalekonomen David Ricardo (1772-1823) blev kritiserad 1821 för att han i sitt verk Principles of Political Economy hade tillfogat ett resonemang om att ökad maskinanvändning riskerade att leda till ökad arbetslöshet. Kritiken gick ut på att en sådan ståndpunkt skulle kunna egga upp de s k ludditerna, som redan praktiserade tesen att maskinerna skulle slås sönder eftersom de tog jobben från väveriarbetarna.

Förvisso hade Ricardo rätt i det korta perspektivet. Men på längre sikt hade han fel. Detta inbjuder till generationsutilitarism, vilket ställer hela den makrofilosofiska fördelningsteorin i blickfånget. För en ekonom utan kunskaper i politisk filosofi borde det betyda att man avstår från att komma med rekommendationer om maskinernas "lämplighet". Ricardo hade också lanserat en annan teori som rörde prisutvecklingen på olika varor. Redan Adam Smith (1723-1790) hade betonat arbetets betydelse för priset vilket Ricardo utvecklade till en teori om den långsiktiga relativprisutvecklingen.

Båda dessa teorier hos Ricardo utnyttjades senare under 1800-talet av poeten och filosofen Karl Marx (1818-1887) för en deskriptiv teori om det industriella ekonomiska systemets långsiktiga utveckling mot kollaps. Sett i efterhand var detta nog historiens största missbruk av nationalekonomin för egna, ideologiska syften. Denne Marx, som av sin finansiär Engels beordrades att utnyttja nationalekonomin för att bevisa deras ungdomstes, visade till en början stor motvilja mot "den ekonomiska skiten". Men så småningom försökte han låna prestige från den nationalekonomiska vetenskapen genom att han började kalla sig nationalekonom. Det lyckades knappast under hans livstid då han istället helt oförtjänt i pressen lyckades bli betraktad som en farlig revolutionär som hade ett finger med i spelet kring Pariskommunen 1870.

Eftersom nationalekonomin ligger så nära den politiska verksamheten tenderar en del ekonomer (och några icke-ekonomer) även idag att använda nationalekonomin för att stärka dagspolitiken i sådan riktning som den egna ideologin dikterar. Det leder givetvis till skepsis hos utanförstående betraktare. Men även strikt värderingsfria resultat av nationalekonomiska resonemang har inte sällan ansetts förgripliga eftersom de inte stärkt den politiskt önskvärda slutsatsen. Senast såg vi detta förra året i den svenska valrörelsen.

Ett enkelt exempel är pristeorin inom nationalekonomin. Lagen om utbud och efterfrågan som bestämmer marknadspriset har beskrivits som att "vi kan inte acceptera att leva under de anonyma marknadskrafternas diktatur". Vad man avser är t ex att oroligheter som minskar jordbruksproduktionen leder till brist på mat som i sin tur medför stigande priser. När så nationalekonomerna förklarar att prisreglering inte ger mera mat utan tvärtom riskerar att leda till ännu värre förhållanden tas detta som ett bevis för att ekonomerna "alltid står på den starkares sida" när de inte vill applådera statsingripanden.

I valrörelsen fördes ett liknande resonemang för arbetsmarknaden. Från socialistiskt håll avvisades tanken att en ökad lönespridning med lägre löner framförallt för de mest svåranställda skulle kunna ge fler jobb på längre sikt. Det gick så långt att förslagsställarna själva - den borgerliga Alliansen - förnekade att jobbavdrag och lägre a-kassa skulle bidra till sänkta löner. Evidenta empiriska undersökningar omtolkades av kritikerna för att visa att det inte skulle kunna bli fler jobb.

Men redan teorin om arbetsspecialisering visar att det både finns en effekt i form av minskad maskinintroduktion och en avlastningseffekt för mer högavlönad arbetskraft. Den senare är naturligtvis inte så stor som jag beskrev i principexemplet om löneskillnaderna mellan diskare och kockar på en restaurang 30/1-07. Men ökade löneskillnader måste rimligen på längre sikt få effekten att fler lågproduktiva kan anställas. Den nationalekonom som då företrädde uppfattningen att större löneskillnader ger fler jobb, Lars Calmfors, angreps så kraftfullt att han senare såg sig nödgad att ta upp en principdebatt om huruvida nationalekonomerna överhuvudtaget borde delta i samhällsdebatten (äv 2/1-07 DNdeb).

Man kan fråga sig om andra vetenskaper skulle vara mindre förtjänta att nagelfaras på förekomsten av dolda värderingar. Hur är det med genusforskningen? Är sociologerna befriade från personliga värderingar i sina offentliga framträdananden? Och är klimatforskningen garanterat befriad från det dolda syftet att påvisa behovet av ytterligare restriktioner? Redan Thomas Kuhn hävdade på 1960-talet att vetenskapen inte undgick inflytandet från utomvetenskapliga inslag. Men att från detta dra dra slutsatsen att vetenskapen är en social konstruktion verkar litet magstarkt.

Andra bloggar om: nationalekonomi, politik, ideologi, värderingar, vetenskapsfilosofi, vetenskap, marx, löneskillnader på intressant.se