Bara grundtrygghet i socialförsäkringarna?
Med grundtrygghet och tilläggsförsäkringar på frivillig väg, som nu föreslås av två centerpartister, kommer den dolda omfördelningen att minska. Det kommer att väcka ont blod hos dem som nu gynnas av taken och den bristande aktuariska rättvisan. Debatten kommer kanske att avslöja att det bara är maktspråk som ligger bakom dagens "socialförsäkringar".
Två centerpartister föreslog igår 2/7 på DN-debatt att grundtrygghet skall införas i socialförsäkringarna - dvs för a-kassan och sjukförsäkringen. DN har satt den illvilliga rubriken "Avskaffa a-kassan och sjukförsäkringen". Det är inte vad Gustav Andersson (landstingsråd Sthms län) och Magnus Andersson, ungdomsförbundets ordförande, föreslår. Men de kunde ha gjort det för resonemangets skull.
Syftet med förslaget är att öka medborgarnas frihet att själva utforma skyddet "när det gäller graden av inkomsttrygghet". Alla skall garanteras en skattefinansierad grundtrygghet med samma belopp, som är tillräckligt lågt för att säkra incitamenten att arbeta. Därefter får var och en själv skaffa sig tilläggsförsäkringar eller spara så att ett lämpligt skydd kan erhållas.
Det är ett principiellt frihetsökande förslag. Varför skattefinansiering alls behövs framgår inte. Samma resultat skulle bli följden om det blev obligatoriskt att ta en grundtrygghetsförsäkring på denna låga nivå om man arbetar. Endast de som inte kan det behöver stödjas av skattebetalarna, vilket lämpligen kunde ske genom att de fick försäkringen (delvis) betald så att socialbidragssystemet kunde avlastas. Grundförsäkringen måste vara obligatorisk eftersom många annars skulle försöka åka snålskjuts på socialbidragen.
Centerpartisterna avvisar tänkta kritiska invändningar från folkpartiet och socialdemokraterna. Huvudinvändningen mot dessa två partier är att "medborgarna inte tilltros förmågan att själv hantera sin ekonomi över livscykeln". Att ett friare system skulle bli dyrare avvisas med den individuella anpassningen som för många skulle göra det billigare. Detta är dock ett alltför förenklat synsätt. Samma skydd kan ju erhållas billigare om det finns stordriftsfördelar i nuvarande system. Detta brukar ibland hävdas av förmyndarsystemets anhängare.
Den allvarligaste problematiken med ett (delvis) fritt system är dock frågan hur aktuariskt "närsynt" det skall tillåtas bli. Här finns både ett fördelningsproblem och ett försäkringstekniskt problem som kallas "adverse selection". A-kassan blir ju väldigt dyr för t ex välavlönade artister, som riskerar någon månads arbetslöshet kanske flera gånger om året. Detta problem kan endast delvis lösas genom att grundförsäkringen inte har differentierade premier. Liknande gäller sjukvårdspersonal eller livsmedelsarbetare som måste vara mer frånvarande än andra på grund av jobbets karaktär.
På en fri försäkringsmarknad kan det bli svårt att teckna tilläggsförsäkringar om det mest är de dåliga riskerna som nappar på erbjudandet (som är satt utifrån ett antal enkla genomsnitt). Då måste premierna höjas och då avstår ännu fler av de goda riskerna, vilket teoretiskt brukar påstås leda till marknadens sammanbrott. Det är emellertid inte empiriskt visat att detta är något allvarligt problem. Dessutom kan man komma tillrätta med det om staten anger ramarna för försäkringsmarknaden på ett sätt som gör att premiedifferentieringen inte får bli alltför stor på grund av auktuariemässiga skillnader. Detta borde kunna rättfärdigas av att en fungerande försäkringsmarknad är en kollektiv nyttighet som alla har nytta av.
Centerpartisterna nämner också att ett sätt att underlätta övergången till ett friare socialförsäkringssystem skulle kunna vara att inrätta temporära välfärdskonton. Det skulle bl a öka incitamenten att arbeta istället för att lyfta a-kassa eller sjukpenning. För att detta skall fungera måste överskottet vid pensioneringen kunna utnyttjas som t ex en förhöjd pension. Här är författarna inte riktigt tydliga.
Man kan dock fråga sig varför kontona i "förlängningen" bör upphöra. De borde rimligtvis få fortsätta att vara en integrerad del av ett försäkringssystem som kan arbeta med höga självrisker och låga premier - man sparar på kontot till ett kapital som kan användas när självrisken måste betalas. Sker det något innan man har tillräckligt med pengar på kontot kan man spara i efterhand.
En verkligt oklar punkt är dock författarnas spekulationer kring "omfördelningen". Med grundtrygghet skulle alla inkomstgrupper får sänkt skatt. Men de som har medelinkomster eller högre skulle få en mycket större sänkning av ersättningarna än andra. Dagens socialförsäkringssystem har dock två systemfel som är konstruerade för att missgynna just dessa grupper: taken i utbetalningarna som inte motsvaras av tak för "avgifterna" samt den lika höga "avgiften" för grupper som har mycket lägre risk för arbetslöshet och sjukfrånvaro än andra (oftast höginkomsttagare). Tas dessa två systemfel delvis bort kommer medelinkomttagare och uppåt att gynnas (allt annat lika). Eller vi kanske skall säga att missgynnandet av dem upphör. Det kommer dock att uppväcka vrede hos de idag privilegierade. Deras företrädare i kvällspressen kommer att beskriva ökad rättvisa som "djupaste orättvisa".
Gustav Andersson och Magnus Andersson anar inte vilka opinionsmässiga hinder som finns på vägen mot en reformering av socialförsäkringarna baserad på grundtrygghet. Vi får hoppas att den debatt som förestår tvingar frihetens fiender att visa hur svaga sakskäl de har för dagens orättvisa system.
Andra bloggar om: socialförsäkringar, politik, grundtrygghet, centerpartiet, frihet, offentlig sektor på intressant.se
Etiketter: frihet, offentliga sektorn, omfördelning
posted by Danne Nordling @ 01:39
12 comments
12 Comments:
Jag är för tanken om grundtrygghet/försäkring för arbetslöshet men inte för sjukdom.
anledningen är filosofisk/etisk.
Arbetslöshet kan den snskilda individen påverka på ett helt annat sätt. så där bör det vara upp till var och en att bedöma sina behov.
sjukdom däremot är inget som man själv kan råda över (i de flesta fall) och därför så är det en av de risker som bör ligga på kollektivet.
Vad snackar du om? Majoriteten av alla hälsoproblem är starkt kopplade till val av livsstil. Som helhet är det inte svårt att argumentera att hälsan ligger precis lika mycket i händerna på den enskilde som arbetslöshet. I båda kategorierna kan du bli drabbad utan egen försorg; medfödd predisposition för cancer respektive omstruktureringar i näringslivet som skapar kraftig arbetslöshet kring din boplats. Men det är inte normen.
Jag anser att debattörerna och Nordling inte går särskilt långt i sina resonemang. Det är oklart varför sådan vikt överhuvudtaget läggs vid tillgång till försäkringar att man vill att staten ska blanda sig i.
Socialbidraget duger gott som offentlig garanti. Vill man ha mer vid inkomstbortfall så kan man försäkra sig, eller, om man inte kan eller vill försäkra sig, helt enkelt lägga försäkringspremien på hög.
Det är inte alls klart varför den som jobbat ett år som ingenjör vid sjukdom ska få mycket högre levnadsstandard resten av livet än den som blir sjuk direkt efter ingenjörsutbildningen, exempelvis.
Det är också oklart varför man ska tvinga på folk ett grundtrygghetssystem utöver socialbidragssystemet. Det känns helt redundant.
Till Christoffer: Du anser tydligen att vissa risker bör ligga på kollektivet. Men någon närmare motivering ger du inte.
Varför skulle risken för vissa avbräck eller hemsökelser vara ett ansvar för ett kollektiv människor som inte har någon närmare anknytning till den som drabbas? Det är denna etiska princip som tidigare diskussion inte visat kunnat rättfärdigas. Två ambitiösa försök har dock gjorts: utilitarismen och Rawls' teori.
Christoffer, om det vore så att det man själv kunde råda över inte vore något för staten att ansvara för (med undantag för grtrght) skulle vissa brandförsäkringar bli en statlig angelägenhet. Alla bränder som orsakades av annat än ens eget slarv eller brist på elementära skyddsanordningar skulle staten ersätta. Jag kan inte se att denna princip är tillräcklig för att staten skall få ingripa med tvång mot medborgarna för att få pengar till åtaganden av denna typ.
I förlängningen skulle också skillnader i livslängd komma in i bilden. När den medicinska vetenskapen blir allt bättre på att göra prognoser för livslängden för olika individer måste väl "kollektivet" ansvara för ekonomisk eller annan kompensation till dem som förutses få kort livslängd?
Var och en bör försöka göra rätt för sig och inte ligga andra till last. Det är en princip som ger de andra frihet att själva avgöra vilken hjälp de vill ge. Men då måste de som inte vill lita till denna hjälp ha möjlighet att försäkra sig. Försäkringsmarknaden måste fungera. Det är ett kollektivt intresse som staten har ett ansvar för. Kan du inte hålla med om det, jeppen?
/DNg
Danne, du får gärna utveckla varför du anser att det måste finnas en "fungerande" socialförsäkringsmarknad? (Antar att du med "fungerande" menar att alla som vill, även exempelvis diabetiker, kan ta en hyfsat billig sjukförsäkring?)
Jag anser inte att statens ansvar sträcker sig förbi socialbidraget och sådan offentlig service som ger alla människor rimliga "nya chanser". (Utbildning, sjukvård och en levnadsstandard som gör dig anställningsbar, att du kan komma på anställningsintervju hel och ren och välnärd.)
Just att staten tar det ansvaret gör att försäkringsmarknaden inte "måste fungera". Inkomsttrygghet hör INTE till statens "måsten".
Dessutom, som jag skrev, så tillkommer möjligheten att lägga pengar motsvarande försäkringspremien på hög, om försäkringsbolagen tycker att du är alltför defekt. Enligt C-skribenterna så handlar det om 60,000:- per familj och år, så efter högst 15 år, med lite ränta, så har man en miljonbuffert!
(Faktum är att försäkringsbolagen tar rätt bra betalt för att tillhandahålla trygghet, så i genomsnitt tjänar du på att skapa tryggheten själv. Det tar bara lite mer tid.)
Du får gärna utveckla, Danne, varför du anser att staten har ett ansvar för en "fungerande" socialförsäkringsmarknad.
Känner mig också skeptisk till statliga insatser för "fungerande marknader". Har vi inte ganska dåliga erfarenheter av statligt lappande och lagande i sånt där man är missnöjd med marknadsmekanismerna? Vad förhindrar t.ex. att priskontroll på försäkringsmarknaden utmynnar i konsekvenser liknande de på hyresmarknaden?
Jag sympatiserar med försöket att skapa en lösning som öht har chans att accepteras politiskt. Men är det i så fall inte bättre att staten ger bidrag till kroniskt sjuka och andra som skulle få drastiskt högre premier än genomsnittet?
Ett steg på vägen till ett mer avskalat socialt skyddsnät tror jag kan vara att ersätta samtliga högkostnadsskydd/maxtaxor och liknande med behovsprövade bidrag, samt att introducera återbetalningskrav på de flesta stöd. Vi har studielån men inga arbetslöshetslån, för att ta ett exempel. Med sådana skulle staten få igen en del av utlånat stöd, men framförallt skulle individen ha ett incitament att skaffa ny försörjning samt privata försäkringar. Samtidigt kan vänstern knappast hävda att "de svaga" lämnats åt sitt öde.
Mvh Nils
Min utgångspunkt är att så mycket som möjligt av den offentliga sektorns finansiering ersätts med försäkringslösningar (till vissa delar kombinerat med sparande och låntagning). Om staten fortsätter att äga en del av produktionsställena är en sekundär fråga.
Socialbidragen är egentligen till betydande del en grundtrygghetsförsäkring. Fördelen att ha dem som en försäkring är att ytterligare försäkring kan övervägas vid samma tillfälle. Vi har en analogi med bilförsäkringar där bara en del är obligatorisk.
Om man inte vill inrätta ett ytterligare socialbidragssystem kan grundförsäkringen inte bli alltför aktuarisk. Detta gäller inte i princip tilläggsförsäkringarna. Men om de är helt aktuariska kan det finnas fall där en försäkring på ett senare stadium blir alltför dyr. En diabetiker med hög sjukfrånvaro måste då betala en orimligt hög premie för sin sjukpenning. Man kan dock fråga sig om inte den ursprungliga försäkringen täcker en sådan fördyring - dvs den försäkring som togs av ens föräldrar mot medfödda defekter.
Det andra problemet med 'adverse selection' är svårare att lösa på det teoretiska planet. Om detta även i verkligheten är ett allvarligt problem är den konventionella ståndpunkten att en privat socialförsäkringsmarknad inte kan existera. Därför måste den skattefinansieras med vagt förmånsanknutna "avgifter".
Min ambition är att staten skulle kunna rädda en "fungerande marknad" utan att det skulle innebära en socialisering av hela verksamheten. Det måste vara bättre än att staten skattefinansierar "Utbildning, sjukvård och en levnadsstandard som gör dig anställningsbar".
Problemet med "moturval" eller 'adverse selection' är avvägningen mellan närsynt aktuariskt satta premier (som ofta anses "politiskt omöjliga") och lägre premier bekostade av kollektivet. Lägre premier för "dåliga risker" betyder litet högre premier för övriga, vilket anses leda till att en del "goda risker" istället sparar till eventuella skadeutfall. Det leder till en ond spiral fram till sammanbrott.
Jag kanske överdriver problemet men centerpolitikerna verkar helt omedvetna om problematiken. Om inte andra försäkringar bekostar de relativt få fall med drastiskt högre premier än genomsnittet (enl ovan) pekar Nils på en lösning: "staten ger bidrag till kroniskt sjuka och andra som skulle få drastiskt högre premier än genomsnittet". Med denna begränsade skattefinansiering borde problemet med 'adverse selection' definitivt kunna avfärdas ur debatten.
Det är något sådant jag avser med att staten har en uppgift att tillhandahålla den kollektiva nyttigheten "en fungerande försäkringsmarknad".
/DNg
En fungerande försäkringsmarknad
Staten kan göra att försäkringsmarknaden fungerar bättre. En person boende i Schweiz påstod att en sjukvårdsförsäkring i Schweiz kostar cirka 1000 kr i månaden. Om en individ inte kan betala betalas försäkringen genom "socialbidrag". Om priset för försäkringen sätts i förhållande till risken känner jag inte till.
Staten kan också göra att försäkringsmarknaden fungerar sämre. Enligt en utredning blir sjukvårdsförsäkringarna i USA 1000 miljarder kr dyrare varje år pga statliga och delstatliga regleringar. Exempelvis måste sjukvårdsförsäkringen innehålla drogavvänjning. Detta är något som en individ skulle kunna välja bort och i stället få en lägre premie.
Vi spekulerar om idéer som aldrig kommer att bli verklighet i Sverige. Det är spännande och nödvändigt för att linjera ut rågångar mellan rättsamhället och skurkstaten men har ingenting med svensk politik i övrigt att göra.
Det vi får vara glada för är att riktningen ändrats och att planen för maktövertagande gick i lås. Nu ser vi att det inte var så illa ställt med planerna för framtiden som vi befarade före valet. De små ändringar som nu genomförs kommer att flytta mittpunkten i svensk ekonomisk politik och möjliggöra nya reformer längre fram.
a-kassan är under debatt sedan Ylva Thörn demonstrerat hur märkligt den fungerar fram till genomförandet av ändringarna. Många har sett a-kassan som en naturlig försörjning mellan säsongsjobben!
Reformerna och reallöneökningarna ger lågavlönade 20 % mer i inkomst före 2010. Arbetslösheten sjunker snabbt och statsskulden krymper ihop. Nästa steg blir säkert att avskaffa värnskatten och mildra kapitalskatterna.
När folk väl ser att det blivit lättare att försörja sig är de mer benägna att ta risk. Nästa mandatperiod kan man säkert reformera arbetsmarknadslagstiftningen och börja med socialförsäkringarna. Möjligtvis kan man också gå in på landstingens och kommunernas monopol. Då är det dags att öka medvetenheten om inkomstbortfallsförsäkringarna.
Jag känner att vi är på rätt väg. Det går bra för sverige och svenskarna. För första gången på snart hundra år har vi en chans att åtminstånde vrida skutan till en något annorlunda kurs.
Danne, du nämner ett par mekanismer som verkar begränsande på benägenheten att ta privata försäkringar vid frånvarande offentlig finansiering och reglering.
Men min fråga handlade om varför det är så viktigt att man överhuvudtaget har detta försäkringsskydd att det motiverar tvångsåtgärder.
Det tycks som att du, Danne, förespråkar tvingande och subventionerade socialförsäkringar och sjukvårdsförsäkringar (a la trafikförsäkring) som ett bättre alternativ än skattefinansierad vård och socialbidrag (grundtrygghet). Stämmer det?
Min utgångpunkt är inte maximal privat finansiering, utan en mix av stor frihet och låga marginaleffekter.
Om nu vi/staten kräver en grundnivå på levnadsstandard och vård-skola-omsorg, då känns det som att staten lika gärna kan finansiera det i ett öppet system som låter folk hälla in mer pengar för ytterligare förmåner.
Ditt alternativ, att sträva efter maximal egenfinansiering, leder till att den som tar ett jobb direkt får en ganska stor börda (i kronor och ören, snarare än procent) i försäkringsavgifter.
Mitt system ger helt klart större volym pengar via statskassan, men, tror jag, mindre omfördelning då man främjar arbete tack vare mindre marginaleffekter. Och mitt system gör att mindre pengar tvingas till försäkringar och bidrag, eftersom folk slipper ta sjukförsäkring och a-kasseförsäkring när de tillåts lita till socialbidraget.
jeppen. Jag brukar ju fastna i resonemanget om den socialdemokratiska marinaden eller vad människor vant sig vid är normalt att tycka. Om man bara håller sig till huvudfåran i svensk politik drar man inte på sig kritik. Avviker man mer än vad folk är vana vid reagerar folk. Det kallas för den socialdemokratiska marinaden.
Före makarna Myrdals kampanjer under 30-talet tänkte folk på ett helt annat sätt än nu. Om en helt vanlig medborgare från den tiden placerades i vår tid skulle den inte känna igen sig och det har inte med teknisk utveckling att göra. Det har mer med moral, ideologi och rättskänsla att göra. Det socialdemokraterna så väl lyckats införa är tanken på att statens ingrepp i människors liv alltid är rätt.
I socialdemokratin ingår som en huvudingrediens att staten alltid vill väl, att statens representanter alltid vet bättre och att det staten gör alltid är rätt. För 70 år sedan innehades den rollen av far. Vad far gör är rätt. Far vill familjen och hemmet väl. Far vet bäst.
Men "vi" är inte "staten och staten är inte far. Staten är en juridisk konstruktion som växt fram som nationens makthavare. Staten var den makt och de tillgångar kungen bestämde över. Nu uppfattar många staten som en klubb som nationens medborgare är medlemar i.
Om man ser staten som den makt som administrerar lagstiftarna, domstolarna och militären är det absurt att staten också skall vara alla goda gåvors givare. Det blir absurt att staten ensam kan sitta och laborera med vad folk skall ha i ersättning för sitt arbete eller för sin fritid för den delen. Då spelar inte den goda intensionen bland de sociala ingenjörerna någon roll. De har ändå inte rätt att omfördela inkomst eller skänka bort skattebetald service. Utfallet är inte det viktiga utan vilket rättsläge som borde gälla.
Men vi har levt i en socialdemokratisk marinad så länge att vi inte förstår att göra en distinktion mellan dom som har makten i staten och vi som utgör medborgarna i den civila sektorn. Då börjar varenda köksbordsideolog resonera som en social ingenjör som utan hänsyn till de ursprungliga ägarna till skatteinbetalningarna, fördelar andras egendom enligt eget huvud.
Sedan kan man ju fråga sig varför socialister alltid har så svårt att komma överens. Alla vill ju ha oinskränkt makt att använda pengarna som han vill.
En socialism fungerar alltså inte utan en diktator eller en stark ordförande i partiet som också är maktfullkomlig statsminister.
Kan man hoppas att detta ändrar sig någon gång?
Till P-O P: Drogavvänjning är ett exempel på ett svårt principiellt problem för en mera fri försäkringsmarknad. Vi har tre alternativ: försäkring, skatt, välgörenhet/undergång.
Alla kan bli beroende och därför borde de försäkra sig. Men om man vet att risken är liten kan man avstå. Då blir premien för övriga högre och fler tror att de kan avstå osv.
Vi hamnar i de två senare alternativen. Skattefinansiering har vi idag. Finansiering med välgörenhet är osäker och en del kommer då att gå under samtidigt som indignationsreportagen haglar. Det slutar med skattefinansiering...
Det intressanta är att undersöka hur långt frihetens idéer bär i ett modernt samhälle. När behövs tvång i ett civiliserat samhälle, vars stat vill behandla sina medborgare med hänsyn och respekt? Svaren på dessa frågor ges inte av pundits och socialingenjörer som är besatta av sina egna käpphästar och regleringsidéer.
Till jeppen: Antingen försöker man få försäkringsmarknaden att fungera med vissa, som jag tror, harmlösa tvångsinslag. Eller också förlitar man sig på tvånget direkt i form av skatter och kanske socialiserad produktion. Vilket är bäst?
Om tvång är något ont är mindre tvång bättre. Men om nyttan i regel övertrumfar det härtill kopplade tvånget kan vi överse med tvång och hot om våld för att kunna få "guld och gröna skogar".
De centrala frågorna är två: 1. Är frihet större än "det goda" för den enskilde individen? 2. Är partiella förluster av frihet för vissa individer motiverade för att andras nytta skall ökas? Och hur ser grunden för denna motivering ut i så fall?
Du (jeppen) skriver: "Om nu vi/staten kräver en grundnivå på levnadsstandard och vård-skola-omsorg, då känns det som att staten lika gärna kan finansiera det i ett öppet system som låter folk hälla in mer pengar för ytterligare förmåner."
Detta är grovt vad Rawls trodde 1971. Vi får en ansenlig skattenivå för att garantera en mer eller mindre hög grundnivå.
Min hypotes är att vi inte behöver ens en skatt som finansierar ett relativt lågt trygghetsgolv. Din invändning är då pragmatisk: detta leder till en besvärlig tröskel vid ingången till främst lägre avlönade arbeten genom den ansenliga försäkringsavgift som måste betalas. Men vad är alternativet till att inte arbeta?
Jag har tidigare menat att försäkringarna borde kombineras med medborgarkonton. En person som kommer ut från sin slututbildning kan då tänkas få en grundplåt (återbetalningspliktig) som man kan leva på en tid med hjälp av försäkringen mot arbetslöshet på en låg nivå. Det finns alltså med detta ett starkt incitament att arbeta så att man kan bygga upp ett kapital på kontot inför framtida svårigheter eller för pensionen.
Den som bara får en låg lön får naturligtvis en låg levnadsstandard om det inte finns en vilja till frivillig filantropi som kan förbättra situationen. Det är en ofrånkomlig konsekvens av att onödig tvångsomfördelning inte får förekomma.
Jag skulle tro att ditt system innebär större tvångsomfördelning och kanske inte ens lika hög sysselsättningsgrad som mitt. Skatterna blir också lägre i mitt eftersom grundtryggheten finansieras med försäkringar.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home